Våld, kön och provokativ konst

Varför väcker Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas "SCUM-Manifestet" så upprörda känslor? Varför blir det ingen debatt om Karl Ove Knausgårds "Min Kamp" när han skriver om renhet, aggressivitet och nazism? Nya Vågen denna vecka om vilken konst som väcker proteststormar och varför. Att Valerie Solanas manifest, döpt efter förkortningen av "Society for cutting up men" är kontroversiellt är alla överens om, men varför blir en liten fri teatergrupp mordhotad för sin konstnärliga gestaltning av det medan en tretimmars bajssex-orgie utifrån Markis De Sades "Juliette" på samma teater kan spela utan inhyrda vakter? Och samtidigt som SCUM-debatten skummar som mest kommer en reportagebok som utnämner seriemördare till vår tids ikoner - Micael Dahléns "Monster" - och en film där de svarta ungarna är mobbare och de vita är offer - Ruben Östlunds "Play". Och inte heller dessa verk har angripits särskilt hårt - så vad ska till för att folk ska bli provocerade? Är det bara en genusfråga - detta att angripa män är så mycket värre? Vi pratar våldsromantisering, provokation och konstens sprängkraft med skribenterna Jens Liljestrand, Ulrika Milles och Johan Wennström. Och så undrar vi om den hyllade författaren Karl Ove Knausgård har läskiga åsikter och om det borde påverka läsningen av honom.