Kommentar: Klimatmöte i skuggan av andra kriser

Den senaste sammanställningen av forskningsläget av FN:s klimatpanel, IPCC, kom för fyra år sedan, och nästa sammanställning är klar om cirka två år. Men i mellantiden kommer förstås en strid ström av enskilda vetenskapliga rapporter och mycket pekar på att uppvärmningen av jorden går snabbare och kan vara mer svårhejdad än vad man hittills trott.

Växthusgasen koldioxid är ju det stora problemet eftersom vi dels släpper ut väldigt mycket av den, dels stannar den länge i atmosfären. Tidigare har man uppskattat att gasen stannar i atmosfären i 150 år, men ny forskning pekar på att det snarare handlar om att den koldioxid vi släpper ut i dag kommer att påverka klimatet i upp till tusen år.

Ny forskning tyder också på att de stora inlandsisarna, som de på Grönland, smälter snabbare än man tidigare räknat med. Det skulle kunna leda till att havsnivåerna stiger snabbare än man hittills trott. Och smälter de stora inlandsisarna kan det också leda till att uppvärmningen sedan går ännu snabbare eftersom is reflekterar bort solljus och alltså motverkar uppvärmningen av jorden.

En annan aspekt som fått mer och mer uppmärksamhet under senare tid är utsläppen av sotpartiklar. De absorberar mycket värme, men genom att begränsa utsläppen av partiklar skulle man snabbt kunna få en viss effekt på klimatet, eftersom de till skillnad från koldioxid är väldigt kortlivade och försvinner ur atmosfären på någon vecka. Långsiktigt är det däremot fortfarande koldioxidutsläppen som kommer att styra utvecklingen. En minskning av sotpartiklar kan möjligen ge oss ett litet uppskov så att vi hinner skära ner våra utsläpp av koldioxid.

Under 2010 släppte människan ut mer koldioxid än någonsin tidigare. Inget tyder alltså än så länge på att vi verkligen kommer att lyckas minska utsläppen. Exakt hur mycket jordens temperatur riskerar att stiga till följd av en ökad koncentration av koldioxid i atmosfären vet ingen.

Men många klimatforskare tror att vi redan nått en punkt då jordens temperatur kommer att stiga med minst två grader, den gräns som världens länder tidigare enats om – dock utan att lyckas nå en överenskommelse om hur koldioxidutsläppen ska begränsas. Tvågradersmålet sattes just för att det anses vara den temperaturgräns under vilken klimatförändringens konsekvenser fortfarande är någorlunda hanterbara för de mänskliga samhällena.

Vad som redan är tydligt är att det nu börjar läggas allt mer kraft i forskningen på att hitta åtgärder som kan motverka effekterna av de växthusgaser vi släpper ut. Det är projekt som länge varit väldigt kontroversiella men som nu börjar testas på allvar i experiment. Det handlar till exempel om att släppa ut partiklar högt upp i stratosfären som kan reflektera bort solljus och därmed kyla planeten, det handlar om att gödsla haven så att de kan absorbera mer koldioxid och om att utveckla teknik för att direkt fånga upp koldioxod från atmosfären.

Men de flesta av de här metoderna innebär ett slags planetär ingenjörskonst, att vi börjar mixtra ännu mer med jordens klimat i stor skala. Risken är att effekterna blir annorlunda än vi tänkt oss, så fortfarande anser de flesta klimatforskare att den här sortens åtgärder bara ska tillgripas i absolut nödfall. Men det är alltså kanske just dit vi är på väg.

Allt mer forskarkraft läggs nu också på att utreda vad konsekvenserna av klimatförändringen blir om vi inte lyckas hejda den, hur vi ska anpassa oss till en klimatförändring som tycks bli allt mer oundviklig. Att undvika att bygga på översvämningskänsliga områden är en sådan anpassning, att rusta sig för kraftigare stormar och perioder av torka på många håll i världen hör till andra scenarier som vi kan tvingas lära oss att hantera.