Läs Jan Normings text

Choklad är temat för veckans essä här i Obs, men det handlar inte om sinnliga orgier i läckra desserter. Nej, vi ska bege till 1800-talets England, och de strikt religiösa familjer som var med och utvecklade kakaomassan till praliner och chokladbitar.

Cadbury hette en av familjerna, och om namnet låter bekant kan det bero på deras berömda fingerformade chokladkex som fortfarande säljs i svenska butiker. Deborah Cadbury har skrivit en bok om sin släkts chokladhistoria, och det är en berättelse om både socialt engagemang, sökandet efter den perfekta chokladen och om ett krig mellan olika chokladtillverkare.

Jan Norming berättar mer.

------------------------------------------------

I Chocolate Wars återger Deborah Cadbury ett litet andäktigt och storögt minne av hur hon som barn med sin far och farbror besöker Bourneville utanför Birmingham där det ser ut precis som i Roald Dahls Kalle och chokladfabriken; floder av choklad som förvandlas till arméer av små praliner på marsch in i förpackningsavdelningen, för att inte tala de himmelska dofterna.

   En sak förbryllade författaren redan som ung flicka. Mitt i överdådet fanns något märkligt frugalt, sinnlig njutning och samtidigt sträng askes. Familjen levde spartanskt. Författaren minns söndagsutflykter med långa marscher, torftig skaffning, andliga sånger och regndroppar rinnande utmed ryggraden. De var ett enkelt liv. Bön och bot stod på dagordningen.

  De var kväkare. Inte bara Cadburys, även de övriga stora chokladfabrikanterna, Frys i Bristol och Rowntrees i York, var kväkarfamiljer. Tysk och amerikansk chokladindustri växte fram i liknande religiösa miljöer.

  Familjen Cadbury var sedan generationer medlemmar av The Society of Friends. Rörelsen grundades på 1600-talet av George Fox. En andlig väckelse, ofta med ett starkt socialt patos och krav på rättvisa, svepte över Europa. Fox var en av dem som betonade individens inre förhållande till Gud. Tron var den resandes ensak. Han trotsade politiska och religiösa auktoriteter, lyfte aldrig på sin svarta hatt. Fox och hans vänner praktiserade kärleksbudskapet och utövade exemplets makt. De kom att utgöra en fridsam kiliastisk rörelse med uttalat egalitära drag och gärningsetik på programmet. Som radikala pacifister var de en nagel i ögat på överheten. En domare lär vid ett tillfälle ha kallat dem quakers, skälvare, skakare, möjligen med anspelning på den förmenta vanan att tala i tungor, ett tillmäle de ödmjukt fann sig i.

  Kväkarna stängdes ute från högre studier och ämbeten. Det blev naturligt att söka sig till handel och tillverkning. Tidigt fick de förlita sig på varandra. De ingick i egna finmaskiga nätverk långt innan ordet fanns. Banden mellan familjerna stärktes av kompanjonskap och giftermål, det senare påbjudet.

  När de var som flest utgjorde kväkarna en tiondel av befolkningen. Småningom erövrade de ett avsevärt inflytande. Det ligger en ironi i det faktum att deras enkla, strävsamma och gudfruktiga liv gav upphov till enorma rikedomar, deras goda namn förvandlades till varumärken. Barcley, Lloyd, Darby, Kendall, Clark, Wedgewood, Bryant och May, Huntley och Palmer, Allen och Hanbury var alla kväkarfamiljer. De gjorde sig förmögenheter inom näringar som bank, stål, skor, porslin, tändstickor, kex, apotek och - choklad.

  Cadburys var ättlingar till fårfarmare i West Country. Den förste att flytta in till staden var Richard Tapper Cadbury som drev manufakturhandel i Birmingham. Han hade hört talas om en ny produkt från tropikerna på råvarumarknaden och bad sonen John åka till London för att undersöka om kakaobönan kunde vara något.

  Kring mitten av 1800-talet återfinner vi John i en liten chokladfabrik, längst in i en skum gränd som hämtad ur en följetong av Dickens; hus med sotiga skorstenar och svartnat tegel, stall, hästar, tiggare, gasljus, dimma, fukt, fylla och lungsiktiga små barn.

  Bruten av sorg efter hustruns död befinner han sig på ruinens brant när sönerna George och Richard tar över. En konkurs skulle dra vanära över familjen. En kväkare står vid sitt ord och sätter sig inte i skuld. Society of Friends har utfärdat en samling rekommendationer för hur man gör affärer, en sorts uppförandekod. Etik och certifiering är inte heller det ett nytt påfund.

  Bröderna Cadbury experimenterade metodiskt. Problemet var att lösa ut fettet ur kakaon. Av holländska van Houten fick de i nåder köpa en effektivare press och kunde nu skryta med den inhemska marknadens renaste kakao - dessutom fri från rött bly och tegeldamm.

  Absolutely Pure, therefore Best, lovar man i en annons. En slogan var inget okontroversiellt. Varan skulle helst tala för sig själv. För kväkarna var återhållsamhet en dygd. Drycken blev lyckosam - inte bara ekonomiskt. Gudomlig, skrev recensenten i Chemist and Druggist, en hälsodryck av rang och utsökt i smaken. Syftet var ju att tillhandahålla ett närande alternativ till den fördärvliga alkoholen och därmed förebygga sociala problem. Så såg den ut, kväkarnas kapitalism med mänskligt ansikte.

  Men det stora som skedde, skedde i Schweiz. Där fanns Tobler - och Lindt som av misstag uppfann ”conching”, en process som gör chokladen len och slät. Han glömde helt enkelt valsmaskinen i tre dagar. Och en viss Henri Nestlé kom på en metod för framställning av mjölkersättning till spädbarn vars mödrar saknade mjölk.

  Nestlé, tänker ni. Redan? Ja, och det är ännu inte 1900-tal. Allt händer alltid förr än man tror. Nestlés granne, Daniel Peter, knackade på en kväll och bad om hjälp. Hustrun hade problem med amningen. Peter fick senare idén att mixa mjölkpulver och kakao. Han löste problemet med härsknande mjölk och lyckades blanda till en jämn och mjuk mjölkchoklad saluförd som Gala-Peter. Alla ville åt hans hemlighet. Det var alkemins eviga jakt på de vises sten, en fråga om beståndsdelar, proportioner, temperatur, tryck och tid.

  Man ser de bistra brittiska kväkarna för sig i bonjour och hatt provsmaka i styrelserummen och skaka på huvudet. Inget kunde mäta sig med schweizarnas konsistens och smak. De tog marknadsandelar i Storbritannien, liksom tyskar och holländare. Kontinenten gick till samlad attack. Krigen rasade, en aldrig tidigare skådad chokladblitz.

  De stora brittiska firmorna bildade front men besköt också varandra. Rowntree lanserade Kit Kat, Cadbury svarade med Milk Tray, Cadbury introducerade Cadbury Roses, Rowntree kontrade med Smarties.

 Och i USA fanns Hershey, en karamellkokare som kommit upp sig. Han sålde sitt karamellkompani och satsade allt choklad. Milton Hershey var sprungen ur den mennonitiska rörelsen, även den med rötter i den radikala reformationen. Själv blev han kväkare. Han kom från delstaten Pennsylvania, uppkallad efter den engelske kväkaren och kolonisten William Penn, och dit till majsfälten återvände han 1903 för att anlägga chokladstaden som kom att bära hans namn.

  Hershey tog chokladproduktionen till nya nivåer, omsatte miljoner och åter miljoner gröna dollar. Massorna i de växande metropolerna konsumerade som aldrig förr. Den industriella revolutionen cashade in och lade grunden till vår tids förhärskande religion – konsumismen.

  Hershey fick sedermera konkurrens av far och son Mars, Frank och Forrest. Deras Milky Way blev en succé. Forrest lanserade på egen hand Mars, och senare M&Ms, de färgglada kulorna. Så rullade det på. Mars Jr var aldrig anfäktad av religion. Visserligen började han och medarbetarna dagen med att be, men det var för nya chokladbiten Snickers, en bön om ökad profit. Något sådant hade varit otänkbart för de gamla kväkarna. Great wealth is not to be desired, löd deras credo. Stora rikedomar är inget att trakta efter.

  Att dela med sig var för kväkarna en bjudande plikt. Chokladpatriarkerna drevs av ett starkt engagemang. De publicerade religiösa traktater och sociala pamfletter, lät undersöka barnadödlighet och fattigdom, och skissade på modeller för vinstdelning.

  Redan 1880 hade bröderna Cadbury börjat bygga Bourneville på åkrarna utanför Birmingham. Där skulle fabriken ligga och arbetarna bo, en mönsterstad skulle det bli. Sten för sten byggde de sin lilla utopi av tegel och trädgårdar.

  Trädgårdsstaden var ett begrepp i tiden, luft, ljus grönska och trevägskorsningar, ett gott liv på gångavstånd. Stenografen i parlamentet Ebenezer Howard grundade the Garden City Association som ett led i kampen mot förslumningen av de stora städerna. Arkitekten Raymond Unwin ritade cirkelformade städer som integrerade stad och land, social ingenjörskonst med passare och penna.

  Runtom i landet byggdes trädgårdsstäder, små utopier. Tvålmagnaten Lever anlade sitt Port Sunlight och utanför York projekterade chokladfabrikören Joseph Rowntree New Earswick. Vi måste förgöra Englands slum innan slummen förgör England, sa George Cadbury. En insikt av lika delar god vilja och självbevarelse. Hans egen skapelse Bournville var fjärran från fransmannen Fouriers fria fantasier om en utopisk socialism, en borgerlig idyll snarare, en patriarkal ordning.

  Välgörenhet och paternalism alltså, invänder någon, överhetens faderliga omsorg om underklassen. Men då har man kanske ändå inte fullt ut förstått hur radikalt projektet var för sin tid, med bibliotek, konserthall, idrottsanläggningar, fortbildning och fri hälsovård. Ett försök om inte annat, ”en essä i det goda samhället”, som poeten Petter Bergman skrev en gång.

  Hur gick det sedan? De brittiska chokladföretagen köptes upp ett efter ett av multinationella aktörer. Rowntree annekterades av Nestlé. Till sist var Cadbury ensamt kvar. Den gamla familjefirman var vid det laget börsnoterad. Efter en fusion med Schweppes var Cadbury ett tag världens största i livsmedel.

  2009 lade amerikanska Kraft ett fientligt bud på det brittiska konglomeratet, konfektyr, groggvirke, rubbet. Cadbury vägrade stryka flagg. Kraft sockrade budet. Efter en längre tids belägring kapitulerade den ärevördiga kväkarfirman. Kriget var över. Kvar fanns bara de gamla husen i Bournville som en påminnelse om ett annat sätt att tänka, en annan framtid.

Jan Norming