opera | recension

Italienarna bäst på Western

3:39 min

I lördags var det på Stockholmsoperan premiär för Giacomo Puccinis opera "Flickan från Västern". En historia efter David Belascos pjäs som utspelar sig under guldrushen i Kalifornien. Huvudrollen, saloonens föreståndarinna Minnie sjunges av Nina Stemme.

Kärlekshistorien om den okyssta Minnie i en manlig värld. Flickan från västern som till slut rider mot solnedgången med sin älskade (eller vandrar ut i kulissen i alla fall) är egentligen en ganska töntig historia som påminner om mina tummade gamla Harlequinpockets. Och hybriden opera och vilda västern dessutom låter väl inte så lovande, särskilt inte om skurk/hjältenamnet "Dick Johnsson" då och då ska poppa upp i det italienska librettot.

Men så går ridån upp och blottar en filmduk på vilken Nina Stemme kommer skrittandes på en häst. Strykandes svetten ur pannan under en dramatisk himmel i ett Sergio Leone-landskap. För: just ja! Italienarna var ju typ bäst på westernfilmer. Så redan när Stemme galopperar mot bioduken och spränger ut genom den, så punkteras mina förhandsförväntningar.

Hur ofta brister en operapublik ut i spontant jubel redan efter Ouvertyren? Hela operan igenom fortsätter filmen. Nu inspirerad av Chaplins Guldfeber. På scenväggen projiceras närbilder på sångarna och det är slående hur mycket operans teatrala uttryck påminner om stumfilmens. Och eftersom stumfilmen dessutom fanns vid tiden för uruppförandet av Flickan från västern så blir kombinationen av dessa två rätt prilliga konstformer, nästan kusligt autentiskt.

Förutom att alla bli så filmstjärnesnygga i svartvit kornighet så måste artisterna ju också söka kameran i rätt vinkel och stanna där. Och detta för det goda med sig att föreställningen är helt fri från operastapplande och ogenomtänkta manér.

Regissören Cristof Loy bygger upp spänningen genom att jobba med avståndet mellan sångarna. Sättet att grensla en stol lite för nära, eller en långsam sminkritual i en perifer kammare som får mig som publik att vilja ställa mig upp i salongen och skrika:

– Skynda dig, de dödar honom!

Sheriffen John Lundgren är faktiskt läskig på riktigt, och mellanrollerna guldgrävarna. Lycksökarna som lämnat allt de har för att dö som hundar i leran gör alla helt egna rolltolkningar någon valpig, en annan svårmodig, Samtidigt som de också fungerar som en enda kokande kropp i scenrummet.

Nina Stemme är en sån artist som det ju bara en normaldag kan krävas 16 mansroller och en hel manskör för att matcha upp. Den här kvällen har hon sällskap av Aleksandrs Antonenko och John Lundgren i världsklassen...

Ordet succé känns tamt.