Ryska miljöbovar bort från svarta listan

10 min

För första gången så har tre så kallade "Hot Spots", det vill säga områden med kraftig miljöförstöring, strukits från listan med totalt 42 "Hot Spots" i nordvästra Ryssland. Till exempel så har ett avfallsområde med kvicksilverhaltiga ämnen i Murmansk sanerats. Det konstaterades när Sverige i november lämnade över ordförandeskapet för Barentsrådet till Finland. Men 39 mycket förorenade platser finns fortfarande kvar på listan, samtliga i ryska Barents.

Klotet har besökt två av dem uppe på Kolahalvön; Monchegorsk och Murmansk.

I Murmansk, en stad med cirka 310 000 invånare, ligger intill Kola-fjorden, bara några mil söder om kusten till Barents hav. Här släpps ut stora mängder orenat avloppsvatten ut i den närliggande Kola-fjorden. Inte mindre än 70 procent av avloppsvattnet renas inte alls innan det spolas ut i fjorden.

Avloppsreningssystemet moderniseras nu i ett projekt som finansieras av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, det nordiska mijlöfinansieringsbolaget Nefco och med ryska pengar från det lokala vattenverket Vodokanal.

Två vattenreningsdistrikt ska kopplas samman och de gamla huvudvattenledningarna ersättas med nya. När det är klart, inom fem år, ska andelen orenat avloppsvatten som släpps ut i fjorden minska till 25 procent. 2015 ska siffran vara nere på noll, då ska även det tredje vattenreningsdistriktet kunna rena avloppsvattnet innan det släpps ut i fjorden. Det slog en lokal domstol fast nu i december.

Många som bor i Murmansk gör som läkaren Alexander Larionov. Han kör till en kallkälla 4-5 mil utanför stan på helgerna för att fylla några vattendunkar med friskt och rent källvatten.
-- Vattnet ur kranen hemma i köket kokar vi innan vi dricker det, eftersom det inte ser rent ut, säger han och fyller sin dunkar med kallkällevatten ur en kran vid kallkällan. Kallkällevattnet använder familjen främst till te.

Men den senaste tiden har många moderniserningar gjorts i Murmansk, säger lokala vattenbolaget Vodokanals chef Mikhail Egorin och vattenbolagets miljöchef, Irina Verestehagina, säger att det varit bra för ryssarna att få en knuff i rätt riktning av sina svenska samarbetspartners.

Lagom till stadens 100-årsjubileum 2016 ska problemet med vattereningen vara helt löst.
– Då minskar miljöföroreningarna i Kolafjorden, hoppas Mikhail Egorin.

Några mil söder om Murmansk, mitt på Kolahalvön, ligger Monchegorsk. En stad där utsläpp från gruvor och smältverk förorenar luft och vatten, men som välkomnar sina besökare med skylten "Monchegorsk- Metallurgistaden". Den ligger vackert vid en smal flod, i en dalgång omgiven av berg. Ett enormt fabriksområde alldeles i utkanten av staden släpper ut stora mängder tungmetaller, bly och svaveldioxid.

Norska miljöorganisationen Bellona har räknat ut att utsläppen av svaveldioxid är fem gånger mer än svaveldioxidutsläppen från hela Norges samlade industri. Befolkningen har länge dragits med lung- och hudsjukdomar som tros vara orsakade av utsläppen. Arbetarna på fabrikerna får tre gånger oftare cancer och har en lägre medellivslängd.

I en skola träffar vi läraren Tatyana Egoshina, som flyttade till Monchegorsk för nio år sen.
– När jag kom hit såg jag bara berg och sjöar, inga träd, säger hon.

Skogen runt Monchegorsk var länge död på grund av utsläppen, men för några år sen planterades nya träd och Tatyana Egoshina tycker miljön har blivit bättre nu, men berättar att en dag i höstas så sveptes hela staden in i en kraftig gulvit dimma.
– Vi visste inte om vi skulle våga gå ut eller om vi skulle lämna staden, minns Tatyana. Hon efterlyser bättre information från fabriken, som ägs av Norilsk Nikel, en av världens största tillverkare av nickel. Produktionen stoppades den aktuella dagen, eftersom den täta dimman pressade ner utsläppen mot marken.

17-åriga Marsha Gidaeeva, bjuder på te hemma i köket. Hon vet att vattnet är förorenat, men säger att det går bra att dricka om man bara häller det genom vattenrenaren först. På diskbänken står en kanna med ett filter i och hon demonstrerar hur familjen alltid renar vattnet i den.

Men Marsch vill flytta till Moskva. En karrär på tv hägrar, men också en bättre hälsa.
– Kanske är det bra om jag flyttar härifrån, från föroreningarna, säger Marscha.

I Murmansk arbetar ryskan Anna Kireeva på norska miljöorganisationen Bellonas kontor. Bellona följer noga utvecklingen på Kolahalvön, som gränsar till både Norge och Finland. Hon oroas över konsekvenserna som utsläppen har för både naturen och människorna.
– Vi ser ju hur naturen förstörs av utsläppen, hur gräset och träden ser ut, säger hon.

Anna Kireeva säger att även om miljöfrågorna faktiskt tagits upp på den ryska politiska agendan de senaste åren, så är det fortfarande mest prat- och lite action. Bellona kräver därför bland annat att den ryska miljölagstiftningen skärps, att gränserna för Norilsk Nickels utsläpp och att miljöböterna höjs.

Trycket på företag att minska mijlöförstöringen har ökat i Ryssland jämfört med Sovjettiden, menar Anna Kireeva. Hon säger att Norilsk Nikel lägger ner stora resurser på att försöka tvätta bort stämpeln som miljöbov.
– De är väl medvetna om det internationella intresset och att det kan ha ett ekonomiskt värde för aktien om företaget har en miljövänligare profil.

Idag är det ändå svårare att släppa ut för stora mängder svaveldioxid utan att det upptäcks, säger Anna Kireeva på Bellona. Hon berättar om en händelse för några år sen, när befolkningen i staden Nikel ringde Bellona och att det regnade, men att regnet gjorde hål i paraplyerna.

– Vi försökte intressera pressen för det, men deras intresse var ljumt. Då vände vi oss till norska medier istället och de skrev om den stora skandalen. På så vis nådde historien ut även till den ryska befolkningen. På ett seminarium i Kirkenes flera veckor senare bad gruvföretagen på Kolahalvön så hemskt mycket om ursäkt för detta, minns Anna Kireeva.

Eva Elke
eva.elke@sr.se