film | recension

Cyklande Cyril balanserar film som vacklar

2:08 min

De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne är tillbaka på svenska biodukar. Tillsammans har de gjort filmer som närmast räknas som moderna klassiker, som Rosetta, Sonen och Barnet. Deras senaste film, Pojken med cykeln, är lite ljusare än vad vi är vana vid.

Att se en film av bröderna Dardenne kan vara som att köras i känslomässig torktumlare. Man kommer ut alldeles omskakad och skrynklig och noppig. Om Pojken med cykeln har det redan på förhand sagts att det ska vara annorlunda. Mer social realism-light och med lyckligt slut. Nåja, lättsamt är det väl kanske inte.

12-årige Cyril rymmer från barnhemmet där han placerats. Han måste ta reda på sin cykel och kan bara inte tro att hans pappa sålt den. Som i flera av bröderna Dardennes tidigare filmer är det en komplicerad förälder- och barnrelation det kretsar kring. Eller nä, det gör det inte alls för Cyrils pappa , han har helt sagt upp relationen. Frågan är om han någonsin har funnits där?

In träder då istället Samantha, hårfrisörska och förstående fosterförälder. Det är hon som har tagit reda på cykeln och hon som ska leda Cyril fram till insikten att det är kört med pappan. Men den sitter långt inne.

Huvudrollsinnehavaren Thomas Doret ger Cyril knyckiga, hastiga rörelser, han är impulsiv, inbilsk och desperat. Och ibland bara väldigt mycket tolv år gammal. Och att han är nästan lika jobbig som det är synd om honom och det är den sälta som balanserar upp Pojken med cykeln.

För Samantha är tämligen änglalik, hennes pojkvän tänker på sig själv, pappan har ju helt släckt ner och den slemmige dealaren vill bara utnyttja Cyril för sin egna syften. Det är en radda väl endimensionella porträtt. Och ändå vill väl filmen egentligen berätta motsatsen - att det finns en andra sida till allt och alla. Och att en våldsam förövare ibland bara är väldigt ledsen. Men det känns lite mer som att bli inlämnad på kemtvätt, än köras runt i den där torktumlaren.