Litteratur | Recension

Antonio Tabucchis lysande introduktion till Europa

2:44 min

Antonio Tabucchi, född 1943, är vid sidan av sitt författande en repspekterad publicist som flitigt har debatterat den hotade pressfriheten i Berlusconis Italien. Idag utkommer hans novellsamling ”Tiden åldras fort”, i översättning av Olov Hyllienmark. Ulrika Knutson har läst.

Antonio Tabucchi måste vara ett namn i den där kärnan av femtio som Svenska Akademiens nobelkommitté kommenterar varje år, och lägger åt sidan med en beklagande min, knappast med en axelryckning. Tabucchi är en av Italiens främsta författare. Det är första gången jag läser honom, måste jag erkänna, men nån gång är ju alltid den första.

Den lilla novellsamlingen Tiden åldras fort är tunn, bara 126 sidor. Kan man få syn på en författares kvaliteter av så lite? Jo men, Tabucchi slösar inte med läsarens tid. Han har viktigare saker för sig.

Man förstår snabbt att han är en stor humanist och en stor stilist i samma person, men ingen predikant. Tabbuchi är professor i portugisiska språket och litteraturen i Siena, och översatte tidigt Pessoa till italienska. Säkert var beröringen med Pessoas identitetslekar och svarta humor betydelsefull för Tabbuchi.

Tiden åldras fort har både tidlösa litterära kvaliteter, och drag av aktuell journalistik. Han tar tempen på Europa tjugo år efter murarnas fall. Här finns röster från Bresjnevs Moskva, Salazars Portugal och juntans Athén och här finns också ett judiskt spår, från Ceausescus Bukarest till dagens Tel Aviv. 

Tiden åldras fort är faktiskt en fin liten guide till Eurokrisens Europa - minns att det har varit värre, inse att det kommer att bli värre, och oavsett hur det har varit och kommer att bli har du alltid dina personliga, outbytbara mikrokriser att tackla: skilsmässan, cancerbeskeet, minnena, glömskan.

Alla berättelserna rör och stör mig. Sedan länge svag för spionromantik väljer jag novellen från Berlin, om en luggsliten Stasiman som såg om sitt hus medan tid var. Han bor fashionabelt i gamla Östberlin, vid Pergamonmuseet. Men pensionärstillvaron är trist. Varje dag väljer han ett objekt att skugga, precis som förr.

Det enda som inte är som förr är den förlorade oskulden. Den älskade hustrun, slagrörd i rullstol, bedrog honom ständigt när det begav sig, läsar han i sin egen Stasiakt.

Tiden åldras fort är en lysande introduktion till Europa, bakvägen, och till Tabucchis hela författarskap, det är jag övertygad om.