Läs Per Gahrtons text

På onsdag inleds firandet av revolutionsdagen i Egypten – då har det gått ett år sedan de protester startade på allvar, som så småningom ledde fram till att diktatorn Mubarak föll och lämnade över makten till landets mäktiga militärråd. Militären försäkrade att de var på folkets sida och att de bara skulle leda landet under en övergångsperiod, fram till att en demokratiskt vald regering tillsatts.

När det gäller Egypten och Tunisien ett år efter revolterna har de islamistiska partiernas frammarsch diskuterats mest – i väntan på det slutgiltiga valresultatet i Egypten. Men frågan för dagens OBS är vilken roll militären egentligen kommer att spela, i den egyptiska kampen för demokrati. Per Gahrton.

------------------------------------------------------------------

När den koptiska julen nyligen firades i Egypten var första bänkraden i katedralen i Abbasiyadistriktet fylld med höga militärer. Det skulle förstås demonstrera nationell enighet över religiösa olikheter. Men på förstasidan av tidningen al-Tahrir, grundad efter 25-januarirevolutionen i fjor, åtföljdes en jättebild på det uniformerade uppbådet av följande bildtext: ”Militären i kyrkan. Slagord inne i kyrkan mot militärrådet, demonstrationer utanför med krav på dess avgång”. (al-Tahrir 8 jan 12)

Och det är inte bara kopter som vill bli av med militärstyret. Krav på militärrådets omedelbara avgång är stående inslag varje gång Tahrirungdomen demonstrerar eller uttalar sig. Militärens irritation är påtaglig. Ett av många exempel var ett tal i början av januari i Suez då en general påstod att inte ett enda skott avlossats av soldater mot medborgare, något som alla egyptier vet är en flagrant lögn. Generalen skröt också med att armén under en bageristrejk delat ut 85 000 brödlimpor för att förhindra svält. (al Masry al Youm 7 jan 12) Visserligen är många egyptier dödströtta på de ständiga demonstrationerna, strejkerna och upploppen och längtar efter lag och ordning. Men vill de verkligen fortsätta att leva under militärstyre efter att ha provat på det under snart sextio år?

Militären försöker också framställa sig som 25-januarirevolutionens verkliga regissörer. Nyligen förkunnades att årsdagen av revolutionen skall bli en nationell helgdag på samma sätt som den 23 juli – till minne av Nasserrevolutionen 1952 – och den 6 oktober – till minne av egyptiska truppers övergång av Suezkanalen 1973. (al Masry al Youm 12/1 -12) Detta utlöste högljudda protester av Tahrirungdomen. Att göra 25 januari till allmän helgdag är bara ett trick för att krossa revolutionen och permanenta militärstyret, hette det. Vi tänker börja med demonstrationer redan den 23:e för att fullborda revolutionens mål, inte minst att tvinga bort militärerna från politiken! (al Masry al Youm 14/1 -12).

Sedan islamister av olika schatteringar vunnit det nyligen avslutade parlamentsvalet har en stor del av omvärldens uppmärksamhet handlat om risken för inskränkt yttrandefrihet, kvinnoförtryck, bestialiska kroppsstraff och annat som brukar kopplas ihop med islamistisk politik. Men såväl det Muslimska brödraskapet som de saudiskinspirerade salafisterna har tonat ner sina islamistiska krav. Det kan förstås vara bluff, men det kan också vittna om att islamisterna har förstått att det kan vara riskabelt för dem att i regeringsställning driva igenom regler som skulle hålla både turister och investerare borta, vilket skulle försvåra en återhämtning av den hårt sargade egyptiska ekonomin.

Det är inte säkert att det största hotet mot den egyptiska demokratirevolutionen kommer från islamister, utan kanske snarare från landets verkliga makthavare – d v s militären. En del utländska kommentatorer har jämfört situationen i Egypten med Turkiet och antytt att fortsatt militärstyre, delvis bakom kulisserna, kunde vara en garanti mot islamisering, kanske till och med för viss demokrati. . Men mycket tyder på att det handlar om en helt annan sak: nämligen att en övergång till demokrati skulle innebära stora risker för militären.

Många av de styrande militärerna, inte minst militärrådets ordförande Tantawi, ha tillhört den störtade Mubarak-regimens stöttepelare i många är. Om Mubarak gjort sig skyldig till så allvarliga brott att han riskerar dödsstraff, vad skulle inte Tantawi och hans kumpaner riskera om de ställdes inför en opartisk domstol i en fungerande demokrati?

Men det är inte bara rannsakan och dom som kan drabba de egyptiska militärerna om de förlorar kontrollen till civila makthavare. Efter en verklig social och ekonomisk revolution är det osannolikt att militären skulle kunna behålla sin kontroll över stora delar av Egyptens ekonomi, som har gjort dem till en högkonsumerande överklass. Vad har Queen pasta, Safi mineralvatten, Wataniya bensin gemensamt? Jo, det handlar om varor som produceras i fabriker som ägs och drivs av militären. Än mer vinstgivande är de regler som ger militären makt över stora markområden, vilket ger enorma inkomster när det överbefolkade Egyptens bostadsbrist ska byggas bort. En kommentator menar att fredsavtalet 1979 blev dubbelbingo för militären. Dels öppnade det vägen för massivt amerikanskt ekonomiskt stöd till den egyptiska militären på 1,3 miljarder dollar om året, dels beslöt Sadatregimen att man inte vågade kasta ut tusentals officerare i arbetslöshet. Istället placerades pensionerade generaler och överstar som välavlönade chefer i Egyptens statliga företagssektor.(al Masry al Youm  English edition 24/12 -12)

Att en sådan ekonomisk maktkoloss, som dessutom har monopol på våldsmakten, inte kan rubbas enkelt, har många av de gamla politikerna insett. Eftersom många av dessa liberala, socialistiska eller nasseristiska herrar är ungefär lika korrumperade som militären har de inte svårt att acceptera någon sorts kompromiss. För islamister lär det vara svårare, för Tahrir-ungdomen omöjligt. Den verkliga paradoxen i dagens Egypten är att de grupperingar som i princip står längst ifrån varandra, islamister och sekulära ungdomar, är de enda som är någorlunda rena och hederliga. Skulle de kunna ingå alla tiders oheliga allians för att befria Egypten från årtiondens vanstyre och, inte minst, gubbvälde? 

Det låter förstås helt orimligt att de som står för 2000-talets ideal skulle kunna samverka med grupper som hellre vill tillbaka till 600-talet. Men en kommentar av en av mina unga, kvinnliga vänner från Tahrir-platsen, gav mig en tankeställare. ”Jag har alltid avskytt islamistkvinnor”, sa min obeslöjade vän. ”Men för ett år sedan på Tahrir märkte jag hur en beslöjad ung kvinna visade respekt för mig trots mitt fria hår. Och jag började känna respekt för henne”. Var detta bara resultat av en tillfällig revolutionsyra? Eller finns det trots allt något som förenar Egyptens ungdom över alla religiösa och ideologiska skrankor? Ett slutligt svar lär dröja, men en föraning kan komma redan på årsdagen av revolutionen den 25 januari.

Per Gahrton