Bakgrund Afghanistan: Afghanerna röstar som klanledaren bestämt

Den sittande interimspresidenten Hamid Karzai kan redan känna sig säker på segern i det första historiska presidentvalet i Afghanistan. De röster som återstår att räkna kan inte ens teoretiskt beröva honom segern i den första valomgången.

Om Hamid Karzai hade fått mindre än 50 procent hade han tvingats till en ny omgång mot sin främste utmanare, den tidigare utbildningsministern Yunus Qanooni.

Så blir det inte och ingen är förvånad. Afghanistan är ett klansamhälle, fortfarande djupt etniskt splittrat, och presidentvalets utgång är bara ett av uttrycken för det.

Det är i och för sig länge sedan en folkräkning gjordes i Afghanistan, och kvaliteten på den som senast gjordes var inte den bästa. Enligt de i huvudsak samstämmiga beräkningar som gjorts över åren, är pashtunerna största etniska grupp, följd av tadjiker som i sin tur följs av uzbeker och hazarer.

Så vem skulle förvånas av att en pashtun vinner, följd av en tadjik och med en uzbek och en hazar närmast därefter?

Hamid Karzai är pashtun, och därmed i besittning av de särklassigt största etnisktrelaterade väljarunderlaget. Han har också haft fördelen att vara överhuvud för den ungefär en halvmiljonstora klanen Popolzai, en underklan till pashtunernas mäktigaste klan, Durrani. Klanen levererade emirer och kungar som styrde Afghanistan i nästan två århundraden innan kungen störtades i en kupp på 1970-talet.

Lojalitet mot klan och stam betyder mycket i Afghanistan. Klanledare räknar med att bli åtlydda. Före valet, i den sydöstra provinsen Khost hotade den pashtunska underklanen Terezays äldreråd att bränna ner husen för de klanmedlemmar som inte röstade på Karzai.

Av vad som hittills framgår av nedbrutna röstsiffror visar att Karzai fått en överväldigande majoritet av rösterna från de pashtundominerade delarna av Afghanistan, främst de östra och södra delarna av landet. Som tungan på vågen verkar urbaniserade afghaner, oavsett etnicitet, ha röstat på Karzai.

Karzai gjorde ett försök att skaffa sig också tadjikiska röster genom att med den amerikanske utrikesministern Powells hjälp värva den mördade tadjikiske hjältegestalten, ”Lejonet från Panshir”, Ahmed Shah Massouds lillebror som vicepresident. I den mån det lyckats verkar det ha varit på den yttersta marginalen.

Tadjikerna, med sitt främsta fäste i just Panshirdalen norr om Kabul, beräknas utgöra omkring 15–20 procent av landet befolkning. Följaktligen förvånar det få att den tadjikiske främste presidentkandidaten Yunus Qanooni kommer tvåa i presidentvalet med cirka 16 procent av rösterna.

Lika lite som det förvånar att uzbekerna i nord och nordväst tämligen mangrant gett sina röster åt den uzbekiske krigsherren Abdul Rashid Dostum. Han får omkring 10 procent, det vill säga ungefär samma procenttal som uzbekerna beräknas utgöra av Afghanistans befolkning.

Exakt det samma gäller för hazarerna och deras främste företrädare bland presidentkandidaterna, krigsherren Mohammed Mohaqeq får också cirka tio procent.

De har alla, Karzai, Qanooni, Dostum och Mohaqeq, fått den dominerande andelen av röster från sina respektive etniska grupper.

Av detta går bland annat att utläsa att skapandet av en mer homogen nationalstat, där människor mer känner sig som afghaner än som tadjiker eller pashtuner eller uzbeker eller något annat, blir en av Karzais viktigaste utmaningar som president.

Just oförmågan att i termer av popularitet och uppskattning göra inbrytningar bland andra etniska grupper kan göra det svårare för Karzais regering att bryta de olika krigsherrarnas och klanledarnas som regel destruktiva inflytande.

Detta är sannolikt nödvändigt för att kunna fullfölja de hittills trevande avväpnings- och demobiliseringsprogrammen, som syftar till att bygga upp en enda nationell arme. Denna ska ersätta alla privatarméer som så länge underminerat Afghanistans stabilitet och utveckling.

Den etniska splittring som presidentvalet så tydligt belyser är möjligen en än mer alarmerande varning inför nästa års planerade parlamentsval. 70 partier är hittills registrerade, varav 40 godkända.

Om parlamentsvalet följer samma etniska ryggmärgsbeteende hos väljarna, så riskerar Afghanistan att få ett parlament, som möjligen väl återspeglar landets etniska splittring men som därmed också blir ett lika splittrat som ineffektivt politiskt redskap. En mardröm för dem som minns den gamle kungens demokratiexperiment på 60-talet med ett parlament förlamat av kaos.

Bengt Therner
bengt.therner@sr.se