Fullt möjligt att få fram mer vild fisk i vattenkraftsmagasinen

Det handlar om att tillsätta en liten mängd näring i form av fosfor och kväve i vattnet och på så sätt öka produktionen av växtplankton. Det gör att det blir mer djurplankton som i sin tur äts av fisk som både växer i storlek och blir fler till antalet. Det här gjorde man på prov under några år i sjön Stora mjölkvattnet i Jämtland, som jämförelsematerial fiskade man också upp rödingar från sjön Burvattnet som inte fått något näringstillskott och redan efter några månader kunde man se tydliga förändringar.

– Inom två månader gjorde vi ett provfiske i Stora mjölkvattnet och fick tillväxtökningar på alla fiskar i alla åldrar, storleksökningarna var statistiskt signifikanta vilket gjorde oss oerhört förvånade och imponerande. Året efteråt såg man direkt, med ögat, att det här är större och finare fisk.

Göran Milbrink har tagit med sig ett antal rödingar till den plats utanför Uppsala där vi befinner oss. Brevid rinner fyrisån och lite längre bort ser vi ett litet vattenkraftverk av äldre modell. Han plockar upp fiskarna från dom olika platserna och från olika år och jag kan tydligt se skillnaden i storlek på de fiskar som växt upp i vattnet där man tillsatt näring och där man inte gjort det. Göran Milbrink går till och med så långt att han säger att rödingarna som inte växt upp där man tillsatt näring är svältfödda.

– Majoriteten är svältfödda, det finns inte tillräckligt med plankton för dem och rödingen föredrar plankton, säger Milbrink.

Den näring som normalt tillförs via stränderna upphör helt enkelt när sjösystemen regleras för vattenkraften och eftersom fjällsjöarna naturligt sätt är näringsfattiga så blir de på det här sättet ännu näringsfattigare. Att tillföra näring till de här sjöarna är därför ett sätt att återställa en del av den påverkan som vattenkraften har haft. På så sätt skulle man kunna återställa en del av den miljöpåverkan som vattenkraften har.

Att istället odla fisk i sjöarna för att på så sätt kompensera för den miljöpåverkan som vattenkraften har är en metod som används idag. På så sätt tillförs också näring till systemet eftersom en del foder som fiskarna inte äter upp kommer ut, även avföring från fiskarna ökar på näringshalten. Men Göran Milbrink menar att det är ett mycket osäkrare sätt eftersom man inte alls har samma kontroll på hur mycket näring som kommer ut. Men det finns andra nackdelar också.

–  Framförallt är det så att fisken som används i odlingarna inte är inhemska arter och om de rymmer kan de konkurrera ut det vilda beståndet.

Flera kraftbolag som Jämtkraft och Vattenfall har stött projektet med att tillföra näring i sjöarna men inget av de vill själva satsa på metoden nu när forskningsprojektet är avslutat. Anders Lindh på Vattenregleringsföretaget i Östersund som har flera kraftbolag under sig säger att det i så fall måste komma med i de miljökrav som finns idag för att kompensera för vattenkraftens miljöpåverkan.

– Visar det sig att vi har en sådan här metod som är bra och som kan ersätta det man för idag så finns det väl inget som hindrar att man gör det, säger Anders Lindh.

Göran Milbrink och hans kollegor Tobias Vrede och Emil Rydin är noga med att poängtera att det här inte ska ses som ett sätt att möjliggöra vattenkraftsutbyggnad, men där det redan finns vattenkraft kan det vara ett sätt att få igång fiskproduktionen igen, liksom man gjort i Kanada där metoden använts sedan 70-talet.

– Det vore en god gest om inte annat från regleringsindustrin att kunna erbjuda fiskevatten som alla drar nytta av, det är egentligen ett mysterium att man inte har nappat på det här tidigare, säger professor Göran Milbrink.