recension | film

Järnladyn ensidig och oförarglig

3:33 min

Efter att ha arbetat framgångsrik inom opera och teater så långfilmsdebuterar brittiska regissören Phyllida Lloyd med pukor och trumpeter 2008 med Mamma Mia! Och nu har hon återförenats med den filmens stjärna Meryl Streep i Järnladyn. En film där huvudpersonen heter Margaret Thatcher.

Järnladyn hör till samma kategori filmer som The Queen och The Kings Speech och andra framgångsrika brittiska försök att sätta lite sprutt "The Ruling Classes", eller som det heter skildra dem som människor. För det anses vara något slags kvalitet i sig, att kunna visa upp även de som är födda med silversked i mun som tänkande och kännande människor. Tillåt mig vara måttlig imponerad. Jag tycker att de där filmerna har helt andra kvaliteer än sådana självklarheter.

Men vi ska också påminna oss om att Margaret Thatcher som i slutändan, var väldigt ruling, inte var född till det, utan överskred både klass- och könsbarriärer på sin väg mot toppen. Att det ens var möjligt förvånande till och med Thatcher själv, i alla fall enligt filmen. Vi ser också mycket riktigt hennes blåa hatt guppa fram som liten båt på ett hav av mörka kostymer och om det är någonstans den här filmen tar tag i frågor om över- och underordning så är det där, kring vad som är en kvinnas plats.

Filmen börjar i nutid, med att den åldrade Lady Thatcher slutligen ska tömma den avlidne maken Denis garderob. Men Denis lämnar henne inte fred, hans spöke intar sin plats på sängen och vid frukostbordet. I det hallucinerande samtalet med honom gör sig minnena påminda.

När den blir allvar i Järnladyn låter det som en blandning av Shakespeare och Legally Blonde, kameran zoomar in, musiken smetar på, allt avstannar. Allt ljus på Margaret. För att vara en film med anspråk på att vara intim och personlig så är den alldeles för storvulet tondöv.

Att den också stryker medhårs kan säkert utlösa en del politiska eksem. Men det är faktiskt helt onödigt att förarga sig över. Den totala enögdheten här hamnar inte ens på höger-vänsterskalan - den är snarare en dramaturgisk katastrof. För alla de på "den andra sidan", vilken den än nu må vara, de är antingen fula, skitiga eller elaka och skildras uteslutande genom våld och aggressivitet. Ofta i förment objektiva dokumentärbilder.

Det är ju bara dumt. Eller så är det Star Wars.

Eller så är det världen enligt Margaret Thatcher. Och så kan man kanske se det, att det är hennes minnen som är berättelsen, hennes synvinkel. Det skulle kunna förklara ensidigheten, Men det betyder å andra sidan att hon minns sitt liv som om det varit en dålig film. Det kan inte ens Meryl Streep få rättsida på, hur mycket hon än snörper med munnen och spänner ögon i oss.