Läs Dan Jönssons text

I söndags var det dags för en stor del av världens ekonomiska och politiska elit att packa ner vinterkängorna – den fem dagar långa vistelsen i schweiziska Davos var över för den här gången. World Economic Forum är tänkt som en mötesplats för världens beslutsfattare inom olika fält – och ett av ämnena vid årets träff var kapitalismen själv.

Under de senaste årens kriser har många nämligen försökt hitta syndabocken till att det har blivit som det har blivit. Allt från oansvariga banker till giriga direktörer har stått i skottgluggen, men i takt med att krisen fortsätter växer frågan om det finns ett större systemfel i kapitalismen – eller, kanske vi ska säga, i de kapitalismer som finns idag. För även om kapitalismen dominerar som ekonomiskt system över i stort sett hela världen finns det flera varianter. Foreign Policy’s VD David Rothkopf räknar upp flera varianter i en kommentar till mötet i Davos: från den amerikanska ”låt-marknaden-bestämma” kapitalism, via demokratisk utvecklingskapitalism i Indien och Brasilien, till mindre, statlig  entrepenörskapitalism  som den som finns i Singapore och Israel. Och så, naturligtvis, den kinesiska kapitalismen som vunnit sådana ekonomiska framgångar under senare år. Statskapitalismen.

Rothkopf avslutar sin kommentar med en vision av att gränsen mellan staten och kapitalet behöver suddas ut. Medan världens stater behöver bli mer företagsmässiga, säger han, behöver de hundratals, ja till och med tusentals globala företag som vart och ett omsätter lika mycket som hela stater - bli mer som stater och erbjuda sina anställda sociala förmåner.

Men de resonemangen tillhör framtiden: vi ska stanna vid det som pågår just nu, i Kina, och fråga oss vad statskapitalismen är och hur den kan komma att påverka oss.

--------------------------------------------------------------------------------

Ibland, i mina mest politiskt förvirrade ögonblick, kan jag få för mig att tänka att utvecklingen i Kina de senaste trettio åren, denna hisnande förvandling från superkommunistisk enpartistat till superkapitalistisk enpartistat, bara är en enda formidabel, historisk fint. Tänk om de kinesiska kommunisterna hela tiden haft en långsiktig ideologisk plan: när det nu visade sig att det inte gick att nå fram till det kommunistiska samhället längs den socialistiska vägen, så prövar man den kapitalistiska. Kampen mellan världssystemen förflyttas så att säga till fiendens planhalva – och när sedan kapitalismen slutligen besegrats med sina egna metoder står kommunismens idéer framför öppet mål.

Nu inser jag att jag tydligen inte är ensam om de här fantasierna. På det helröda omslaget till förra veckans nummer av tidskriften Economist ser man en tecknad bild av Lenin, med röd stjärna på kavajen och en fet cigarr inkilad i den knutna näven. Cigarrens gördel pryds av ett dollartecken, och rubriken är ”The Rise of State Capitalism”, statskapitalismens uppsving, ungefär. Kommunismen är tillbaka, men förklädd som kapitalism, anar man.

Det är att ta i, tror jag. Men Economists temanummer är i alla fall ett ambitiöst försök att kartlägga ett ekonomiskt fenomen man ser som en allvarlig utmaning mot kapitalismen i dess traditionella, liberala form. Efter finanskrisen 2008 var många kommentatorer väldigt snabba med att utropa nyliberalismens död, utan att egentligen ha en aning om vad som skulle komma istället. Men nu kan vi kanske skönja framtidens konturer, menar Economist. Runtom i världen, framför allt i växande ekonomier som Kina, Brasilien, Ryssland och Gulfstaterna, sprider sig en ny form av kapitalism, där staten kontrollerar stora delar av näringslivet och på många sätt också beter sig som en företagskoncern.

Och medan den gamla marknadsliberala västvärlden kämpar med recession och valutakriser är den nya statskapitalismen på stark frammarsch. Utvecklingen har gått så fort att vi i väst fortfarande inte riktigt ser vad som händer, skriver Economist, men schablonbilden av det statliga företaget som en ineffektiv och byråkratisk koloss stämmer definitivt inte längre. Dagens statsägda företag i länder som Kina och Saudiarabien är tvärtom slimmade, effektiva organisationer med professionell ledning och transnationella ambitioner. Men med staten i ryggen kan de dessutom dra nytta av en förmånlig lagstiftning, obegränsade krediter och inte minst politiska och diplomatiska påtryckningar.

Det här är en förändring man i väst måste ta på allvar, skriver Economist. Tillväxtländernas statsföretag har på senare år visat en glupande aptit på europeiska och amerikanska varumärken – förutom att de också har blivit konkurrenter att räkna med när det gäller investeringsprojekt runtom i världen och – som om det inte vore nog - gör det allt svårare för storföretagen från väst att bita sig fast på till exempel den ryska eller kinesiska marknaden. Många av de här länderna, Kina och Gulfstaterna inte minst, har dessutom stenrika statliga investeringsfonder som ständigt är på jakt efter lukrativa och strategiska objekt runtom i världen. Och vad som är ekonomiska och politiska intressen i den här hanteringen är ofta svårt att avgöra. Marknadens osynliga hand ser ut att vara på väg att ersättas av statens synliga.

Är nu det här en oroande utveckling? För liberala Economist är det utan tvekan det: den nya statskapitalismen har för det första inte utmärkt sig för sina demokratiska dygder precis; tvärtom förknippas den från Singapore till Ryssland med starkt auktoritära, ofta korrumperade politiska system. För det andra innebär alliansen mellan stat och kapital att konkurrensen inte blir jämbördig. Marknaden är inte längre fri.

Och det är väl här som Lenin kommer in i bilden – som ett spöke ur det förgångna, ute efter att på nytt försöka vrida makten ur det västerländska kapitalets händer. Jag tror som sagt att det är överdrivna farhågor. Skulle man ha frågat Lenin själv hade han nog sagt att just alliansen mellan stat och kapital faktiskt utgör själva kärnan i hans gamla teori om imperialismen - och att de liberala västerländska stormakterna är de som genom historien framför allt satt i system att utnyttja den.

Fast vem vet. Att kapitalismen står inför stora förändringar efter den här krisen är en sak som är säker – inte minst i västvärlden, som har byggt mycket av sin nuvarande rikedom på just den ekonomiska globalisering vars spelregler på många sätt ställs på huvudet av den nya statskapitalismen. Kanske ingen fint direkt, men när historien går vidare ser det ju ofta ut som om den lurar oss.

Dan Jönsson