Här Mattias Hagbergs text

Per Albin Hansson:
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre.”

I det goda hemmet ser inte den ene ner på den andre, svenska, socialdemokratiska statsministern Per Albin Hanssons riksdagstal, den 18 januari 1928, har gått till historien som folkhemstalet: där Hansson både målade upp sin vision av vad som är ett gott familjeliv, och planterade idén att ett helt folk skulle kunna rymmas i en sådan familj. Sedan dess har det blivit mer problematiskt att tala om ”folk” – nazisterna la beslag på begreppet under andra världskriget och också det svenska folkhemmet visade sig ha sina mörka sidor. Men kanske behöver vänstern återerövra begreppet ”folk” för att komma tillbaka? Idén finns i en ny brittisk bok, som journalisten och författaren Mattias Hagberg har läst.

-----------------------------------------------------------------------------

Över hela Europa pågår diskussioner om hur vänstern skall förnyas. Hur skall vitaliteten, mångfalden och kanske framför allt styrkan från förr återfås?

Debatten har huvudsakligen handlat om behovet av att modernisera och anpassa vänstern till den växande medelklassen.

Det är en tanke som den brittiske litteraturvetaren och kulturskribenten Alex Niven vänder sig mot. I den tunna men intressanta boken Folk Opposition – utgiven på det lilla men ambitiösa förlaget Zero Books – pläderar han för att vänsterns enda räddning är folket med stor F. Det folk han vill frammana är det som omhuldats av vänstern sedan 1800-talet. Det vill säga den breda massan i kontrast till den smala eliten.

Alex Niven menar att socialdemokratin, fackföreningsrörelsen, ja, vänstern i hela dess bredd, återigen måste bli en populistisk rörelse som byggs underifrån. Utgångspunkten är enkel: Vänstern kan aldrig göra sig gällande som en intellektuell rörelse eller som partier bestående av en liten skara politiska broilers – därtill är den borgerliga oppositionen alltför stark. Nej, vänsterns makt har alltid och kommer alltid att komma från mängden, massan – totaliteten av anhängare.

I den samtida intellektuella vänstern har det under några decennier talats om möjligheten att förnya socialdemokratin och socialismen genom att göra den till en brokig skara av rörelser och individer – en multitud. Alex Niven tror inte på denna postmoderna brokighet. För honom finns det fortfarande ett klart och väldefinierat Folk med en gemensam historia och en gemensam kultur – byggd på gemensamma erfarenheter.

För många låter detta säkert som en dröm. Ett Folk som återigen reser sig mot eliten i rättvisans och solidaritetens namn. Men är den tanken realistisk?

Det bästa med Alex Nivens bok är att han verkligen hittar nya och oväntade embryon till mobilisering på gräsrotsnivå, bland annat i den brittiska fotbollskulturen, där supporterklubbar i vissa fall muterat till regelrätta vänsterorganisationer i kamp mot fotbollens kommersialisering. 

Så långt allt gott. Alex Nivens spaning efter nya möjligheter för gräsrotsmobilisering är intressant. Vänstern är onekligen i behov av kollektivt handlande för att sätta kraft bakom sina politiska grundidéer.

Problemet är hans förälskelse i begreppet Folk. Vad han stöter på är ett klassiskt problem. Det är svårt att skilja på folket som demokratiskt subjekt och folket som etniskt subjekt. Och även om han gång på gång deklarerar att det inte handlar om högerpopulisternas nationella Folk, lyckas han inte riktigt frigöra begreppet. Han landar gång på gång i berättelser om folkets gemensamma kultur, historia och erfarenheter. Det vill säga folket som etnicitet.

Den fråga som till slut inställer sig är om begreppet folk inte är så märkt av historien att det omöjligt går att använda på ett uppfriskande sätt. Hör det inte hemma på samma sophög som begreppen ras och nation?

Alex Niven har förmodligen rätt, vänstern är ingenting utan en bred rörelse i botten – därav det ständiga kristillståndet. Men han har förmodligen fel i att denna breda rörelse måste kallas för ett Folk för att ha ett berättigande. Vänstern gör nog bäst i att låta högerpopulisterna ha monopol på romantikens dimmiga föreställningar om Folket som samhällets genesis, och istället använda sig av något ord med mindre historisk belastning. Vad sägs om medborgare?

Mattias Hagberg