Söndag den 19 februari 2012 med Elisabeth Hedborg

Syrien inifrån: När bubblan Damaskus sprack

8:49 min

Det internationella trycket på Syrien ökar - inne i landet blir situtationen allt mer desperat. Vår korrespondent Cecilia Uddén har varit i landet i en knapp vecka och berättar om rädslan och maktens metoder att kontrollera medborgarna.

Damaskus är en bubbla.

Den blodiga revolten mot regimen syns inte här i staden – där normalitet framgångsrikt upprätthålls. Detta trots ständiga elavbrott och trots att folk står med plastdunkar i ringlande köer, för att köpa uppvärmningsdiesel.

Staden hålls i ett järngrepp. Förorterna, där det för två veckor sedan hölls regelbundna demonstrationer, är avspärrade.

– Det finns vägspärrar var femtionde meter och med ett utländskt pass kommer du inte förbi den första, säger en regimmotståndare när jag vill få skjuts till Harasta.

Så lät det också när jag försökte ta mig fram till det jättelika begravningståget i Mezzeh – en stadsdel som inte är en förort, utan ett övre medelklassområde. Tiotusentals människor tågade där, mitt framför näsan på informationsministeriet, som ligger i stadsdelen.

Begravningståget skingras av tårgas och skottlossning, demonstranterna flyr in i gränderna i ett av de fattigare områdena, och en man ung man dödas.

Jag kunde inte själv komma tillräckligt nära för att spela in ljud från när begravningståget skingrades, men på Youtube känner jag igen moskén jag lyckades ta mig till först två timmar senare.

I gränderna där ser jag två vita jeepar och säkerhetstjänstens kamouflageklädda befäl som syns med sina automatvapen i fönstren.

Utom synhåll för jeeparna frågar jag alla jag ser vad som hänt. En man skakar bara på huvudet och drar med pekfingret över halsen. En kvinna viskar ”två martyrer” innan hon springer därifrån.

Plötsligt dras jag in i en trappuppgång av två kvinnor som viskar att de ska berätta vad som hänt.

En ung mamma, som bär på sin gråtande tvååring, har just flytt undan en husrannsakan.

– Säkerhetstjänsten slog sönder allt i jakten på min kusin, säger hon skärrat.

Just då rusar en ung kvinna uppför trappan – hon är barfota trots att det snöar.

– De är här nu, har alla sina id-kort? ropar hon.

Alla tystnar och håller andan, men säkerhetstjänsten kommer, de åker vidare och bankar aldrig på dörren.

Kvinnorna vill inte bli intervjuade på band, säga sitt namn eller lämna ut sitt telefonnummer, men de var alla med i begravningståget. De andades in tårgasen, hörde skottlossningen och såg de skadade.

Den unga mamman med den gråtande tvååringen säger att stödet för revolten växer med varje ny martyr.

– För ett år sedan var kanske bara fem procent för revolten, nu är det 40 procent, säger hon.

– Minst 75 procent, säger en annan kvinna, och lägger till att igår anslöt sig en grupp kristna till demonstrationen efter fredagsbönen.

En blandning av rädsla och paranoja griper tag i alla som finns i Syrien. ”Är jag förföljd? Kan jag ringa mina gamla vänner, eller blir de gripna då? När hittar de oss?”

Vi kom över gränsen från Libanon och lyckades smita från säkerhetstjänsten som ville eskortera oss till Damaskus. Vi åkte inte till det hotell vi uppgivit, och anmälde oss inte till informationsministeriet.

När hittar de oss?

På fjärde dagen i Damaskus får vi ett meddelande: Ring madam Habiri på informationsministeriet.

De har hittat oss.

Medan vi läxades upp på madam Habiris kontor på informationsministeriet i Mezzeh – klockan elva i fredags – då började demonstrationerna i Mezzeh-området i centrala Damaskus, 200 meter från informationsministeriet.

Då sprack bubblan Damaskus.