konsthantverk

Hemslöjden 100 år – demokrati och elitism

4:24 min

Allt från "Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden" till glimrande metallskålar via dunkande vävstolar och knypplade spetsar... 2012 fyller Hemslöjden 100 år och ska firas hela året. Ja, egentligen är det Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund som fyller jämt - hemslöjden som sådan är ju äldre. Programmet för de 366 - skottår - dagarna är nu känt.

Demokrati och elitism - det är de orden jag funderar på när jag läst programmet, gått på pressmöten, läst nya numret av Hemslöjd och sett en av många utställningar - den om Skolslöjd på Nordiska Museet i Stockholm. Demokrati och elitism.

Hemslöjden är ju, i sig, en demokratisk rörelse. I samband med firandet talar man mycket om låga trösklar för att få människor att prova på. Verkstäder ska vara öppna, pedagogiska experter ska hjälpa till, upprop på olika sätt har fått tusentals människor att hemma i sin egen verkstad slöjda - och ofta i den där nya stilen som kan kallas Konstslöjd. En förening av Konsthantverk, Hemslöjd och Konst.

Hundraåringen kommer att under året satsa på barn- och ungdomar, på det samtida, gränslösa och hållbara. Solklara mål. Också de är demokratiska. Djurgården i Stockholm kommer att bli en Hemslöjdsö i sommar då Liljevalchs står för en jubileumsutställning, Nordiska museet visar 150 nya vävar och Waldemarsudde visar bland annat på Prins Eugens konstpolitiska mål där också hemslöjden ingick. Huvudfokus på Waldemarsudde är dock Lilli Zickerman och hur hon startade hemslöjdsrörelsen utifrån sina visioner och erfarenheter. Utställningen heter Lilli och prinsen - i Lilli Zickermans fotspår.

Men resten av landet är förstås med. Vadstena visar sin starka tradition av knypplade spetsar i traditionell och helt ny stil och med nytt material. Alla andra län är med - 9 juni i Falun är det 100 slöjdare som sitter ute på stan och slöjdar offentligt - en liknande sak sker i just Vadstena, men då med knyppling.

Jag kan själv bli lätt gråtmild av sådana manifestationer. Hemslöjden är ju ofta taktil - det finns en sensualism som återkommer gång på gång. Ljudet och den minimala strävheten i en äska. Det tunna, lågmälda raspandet som hörs när jag för fingertopparna över en myrgång i en bottensöm eller ett tyllbroderi. Skuggan som faller över den slagna skålen innan den dova klangen hörs när jag tar upp den.

Musik, konst och litteratur kan vi älska men sällan göra själv. Så demokratisk är hemslöjden att den kan vi älska, köpa, använda och de flesta kan ändå göra något... litet... eget slöjdande.

Ser jag på Skolslöjdsutställningen på Nordiska museet är det många av dem som skickat in sina alster som muttrar över misslyckandena i slöjden - samtidigt som jag ser att de allra flesta kan oerhört mycket. Ta Joel Albinsson i Mariaskolans 8c som i höstas gjorde en läcker väska av en gammal grå kavaj.

Skolslöjdsutställningen visar på hur slöjden gått från uppfostran, nytta och diciplin till kreativitet, glädje och formkänsla och sedan vidare till att själva processen blev viktigare än resultatet.

Läser jag det senaste numret av en av de bäst formgivna tidskrifter som finns i landet - Hemslöjd alltså - så finns förstås den där demokratiska "alla kan" tanken, men ändå - här hittar jag plötsligt det jag saknar i det breda - och tilltalande - utbudet när man firar Hemslöjdens 100 år.

Experter som kan saker.

Som talar om skillnaden i skörhetsgrad i höst- och vinterved. Eller de sju knivexperterna som diskuterar vilt om en täljkniv ska vara handsmidd eller fabrikstillverkad, av laminerat stål eller helstål. Svikten i ett blad. Äntligen. Lite härlig elitism mitt i "alla kan".

Och så tillsist landar min blick på en bild i pressmaterialet till en utställning på Smålands museum i Växjö. Michaela Ivarsdotters kopparfat Virvel som visas på utställningen Kopparslagaren - ett liv i rödmetallens skimmer.

Fatet glänser och i botten har hon slagit in virvelvågor i fatet. Kopparens mjuka metall och ton får vågorna att röra sig. Levande hemslöjd.