Läs Annelie Jordahls text

Den svenska arbetaren blir allt osynligare i offentligheten, trots att nästan hälften av oss fortfarande jobbar inom så kallade arbetaryrken. Samtidigt finns det ett nyväckt kulturellt intresse för arbetarklasskildringar. Anneli Jordahl har sett och läst och samlat sig till ett svar på frågan: finns det arbetare idag?

-----------------------------------------------------------------------------

Jag vet inte hur många gånger jag hört det. Jag blir lika häpen varje gång. Drabbas av overklighetskänslor. Finns det arbetare i dag? Märkligt nog kommer frågan oftast från kollegor, kulturskribenter, journalister. Jag vet inte hur de tänker och, kanske snarare, varför de tänker så: att den svenska arbetarklassen inte längre existerar.

Mina föräldrar är pensionärer i dag. När jag växte upp var mamma verksam som kokerska och senare som undersköterska i hemtjänsten. Pappa var elinstallatör, utan egen firma. Yrken som alltjämt existerar. Deras nära vänner har klassiska arbetaryrken. Kanske är det inte så märkligt att jag blir provocerad när det påstås att de inte finns, att Sverige består av en stor medelklass, samt en grupp som hamnat i så kallat utanförskap.

När blev de som fryser nästippen i 12 grader i kycklingfabriken medelklass? Varför hörs människor med typiska arbetaryrken så sällan? Av flera skäl. Fackföreningarnas förlorade makt har gjort att arbetaryrkena tappat status. Ingen för numera arbetarnas talan, inte så att det når ut och larmar som på 70-talet. Troligen beror det på att den svenska arbetaren numera inte bär pannlampa utan bh som författaren Lena Kallenberg har sagt. Oftast är det en kvinna, inte sällan utlandsfödd. Det finns många hinder för att göra sig hörd. ”De som har sämst löner och utnyttjas mest hänsynslöst är ofta migranter, med eller utan papper” skriver Rebecka Bolin i reportageboken De osynliga. Enligt henne består migranterna av fler kvinnor än män. ”Det är bara ännu tystare i samhällsdebatten om kvinnornas situation. ”

Kort sagt: Vi behandlas helt enkelt olika på grund av klass, kön och etnicitet.

Ibland när jag håller föredrag eller debatterar om klass möts jag av protester när jag påstår detta: att vi blir klassade. ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle. Alla är lika inför lagen. Högre utbildningar är tillgängliga för alla. Vad är problemet?”  När jag hör det här tar jag fram min bevislåda. Ett av många exempel är det här:

I en D-uppsats vid Handelshögskolan i Göteborg granskade Caterina Franscheschi Trafikskadenämnden. Hon upptäckte att arbetarbarn fick 100 000 mindre i årlig ersättning än akademikerbarn med samma skada. Nämnden väger nämligen in barnets sociala miljö när de beräknar troligt framtida inkomstbortfall. Akademikerbarnen kallas uttryckligen för barn med ”karriäreffekt”.  2007 skapade det här debatt. Det togs upp i Riksdagen. Sen har ingenting hänt.

Klass är inte relevant längre när hantverkaren kör den största stadsjeepen och har största plasmateven läser jag titt som tätt på såväl ledarsidor som kultursidor. Inte? Samma hantverkare kan troligtvis inte hjälpa sitt barn i skolarbetet, ifall barnet går i teoretisk linje på  gymnasiet. Omkring 20 procent av eleverna från arbetarklassen går vidare till eftergymnasiala studier jämfört med runt 80 procent av tjänstemannabarnen. Akademikerbarnen har ett försprång, om nu föräldrarna hinner ägna dem tid. Annars har de i alla fall en förebild vad gäller högre studier – en tradition i släkten.

Samma hantverkare i jeepen går troligen på värktabletter för ryggen. Den tog stryk redan i ung ålder. Hur ska ryggen stå pall till pensionen? Och samma hantverkare har sett kollegor omkomma och invalidiseras vid de alltmer frekventa olyckorna på byggarbetsplatser.

Det är inte medelklassen som går till jobbet och riskerar att omkomma. Såvida de inte är utrikeskorrespondenter.

Varannan byggnadsarbetare är rädd för att gå till jobbet, visar en undersökning bland Byggnads medlemmar. Det finns skäl till det. 2010  omkom 14 byggnadsarbetare på sina jobb. De föll, halkade, klämdes, krossades. De blir sällan uppmärksammade i media. En pliktskyldig notis, kanske. Byggnadsarbetare i hela landet höll däremot en tyst minut för kollegor som förolyckats i jobbet.

Tänk er att 14 lärare omkommit i sin yrkesutövning. Eller 14 åklagare. Tänk. Men arbetare? När jag ringer till tidningen Byggnadsarbetaren och när jag pratar med miljöansvariga inom fackförbunden säger alla samma sak: Det är tydligt att arbetare inte räknas som människor.

I alla fall tycks de inte vara en intressant kategori i media.

Varför, kan man fråga sig? Jag tror att det hela handlar om att journalisterna, av vilka de flesta har akademikeruppväxt, aldrig har umgåtts med arbetare. De har nämligen aldrig träffat några andra än de som kommer hem till dem och lagar ett rör eller städar. De har aldrig suttit vid samma middagsbord. Det här handlar förvisso om storstadsfenomen. På landsbygden tenderar människor att blanda sig mer naturligt, yrkesgrupper emellan.

Varför är det så svårt att erkänna att vi blir klassade ute i samhället? Varför väcker klassperspektivet ilska, hån och skepsis? Varför göms och glöms klassbegreppet i samhällsanalysen? Varför används det inte oftare i politiska diskussioner?

Låt mig ge fyra förklaringar.

1. Hos socialdemokraterna anses klass vara omodernt. De införde ju folkhemmet. Soialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven kommer direkt från fackföreningsrörelsen. Men lyfter han fram arbetarna? Det återstår att se? I sitt installationstal uppmärksammade han företagarna. Socialdemokraterna talar till nöds om genus och etnicitet. Begreppet ”invandrare” har i några decennier används som om det vore synonymt med arbetarklass. Skulle Socialdemokraterna driva klassfrågan befarar de att de förlorar medelklassväljarna i storstäderna - som de numera fiskar efter. Allt medan Sverigedemokraterna lockar till sig osynliggjorda arbetare.

2. Feministiskt initiativ tonar ned klass eftersom klassbegreppet historiskt sett varit förknippat med männens befrielserörelse: arbetarrörelsen. Detta trots att arbetarklassen feminiserats. Kvinnorna har de lägst betalda yrkena, sämsta anställningsvillkoren, och enligt folkhälsoinstitutet den sämsta hälsan, fysiskt som psykiskt. 

3 Arbetarna själva är ovilliga att prata klass. De organiserar sig inte längre med någon självklarhet kollektivt. De har svårt att finna den klasstolthet som fanns förr och som formuleras: ”Det är vi som bygger landet.” Deras yrken har låg status i ett nyliberalt samhälle. Och de vet att enligt den nyliberala doktrinen väljer varje individ vilken klass de vill tillhöra. Den som misslyckas har sig själv att skylla. Den som påtalar orättvisor, orättfärdig underordning, avfärdas som avundsjuk. Den som önskar privilegier anses girig.

4. Överklassen och den ekonomiska eliten talar tyst om klass. Eftersom de riskerar att få sina nedärvda privilegier och ofattbart höga bonusar ifrågasatta. När bankdirektörerna ängsligt sneglar på varandras löner och bonusar och trissar upp ersättningarna så kallas det aldrig för avundsjuka. Varför?

Samtidigt finns det ett nymornat intresse för klass. En välvillig och intresserad medelklass frågar mig ofta hur man kan lära känna arbetare, bli medveten om deras livsvillkor. Jag säger läs fackförbundspressen. Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren, LO-tidningen. Där framträder arbetare som vanliga yrkeskunniga människor. Läs också skönlitteraturen.  Och se film. Här är arbetare självklara och det svenska klassamhället tydligt beskrivet. Jag tänker på Babak Najafis film Sebbe om en ensamstående mamma som är tidningsutdelare. Hon har inte råd att vara förälder till sin son. Eller Johan Klings Darling där en ingenjör och en överklassflicka rasar nedåt socialt och blir kollegor på en hamburgerrestaurang. Klassresan nedåt är vår tids sociala mobilitet.

Det råder helt enkelt en boom för klasskildringar som handlar om hur arbetare kan fara illa å ena sidan, eller faktiskt må bra och tycka om just de yrken som i medierna numera kallas för ”skitjobben”.

Det finns dock ett problem med att skildra aktuella arbetsförhållanden. En byggnadsarbetare sa vid ett föredrag som jag höll att han gärna skulle skriva en roman om missförhållanden i yrket, men då är man ju rökt. Få vågar. Jag känner bara till två byggjobbarromaner på senare tid: Micke Evhammars Thick as a brick och Rolf Almströms Svart arbete.

Annars tenderar klasskildringarna att bli återblickande mot ett 70- 80-tal som Torbjörn Flygts Underdog, Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade, Åsa Linderborgs Mig äger ingen , Susanna Alakoskis Svinalängorna för att ta några verk som verkligen har nått ut, även till arbetare.

Gestaltar författaren ett aktuellt nu riskerar hon eller han att svartlistas i sitt yrke. Därför är det  tillfällighetsarbetande författare som fångar nuet som i Kristian Lundbergs självbiografiska Yarden som skildrar ett år som timlönearbetare i Malmö hamn. Om arbete som slaveri och om att vända bort blicken från de mest utsatta.  

Per Johanssons roman Göteborg i päls handlar om en akademiker som med värkande rygg diskar på olika Göteborgsrestauranger. En brännande fråga infinner sig: Är det här framtiden för medelklassens välutbildade barn som inte får de yrken som motsvarar utbildningen? Eller för klassresenärer som rasar nedåt igen?

Poeten Johan Jönson gestaltade de mest utsatta vårdyrkena i de uppfordrande diktsamlingarna Efter arbetsschema och Livdikt. Lundberg, Johansson och Jönsson har alla tre formmässigt förnyat arbetarlitteraturen. Det har också Hassan Lo Sattarvandi som i två romaner snarare skildrat frånvaron av arbete hos unga människor i Stockholms ytterområden. De upplever att de inte har några utsikter alls att bli delaktiga i samhället. Själva språket vibrerar när det uttrycker vanmakt och oro. Renzo Aneröds romaner tar upp liknande motiv i Göteborgs miljonprogramområden. 

Där politikerna är tysta är konstnärerna på bettet. Men kan konsten förändra världen och arbetsvillkoren?

Jag tvivlar. Men om inte arbetare får legitimitet i offentligheten och deras röster blir hörda som självklara i den demokrati vi påstås leva i, då kommer det snart att hända något drastisk. Statistiska centralbyrån har aldrig uppmätt så stora inkomstskillnader som råder i Sverige just nu.

Folkliga protester avlöser varandra ute i världen. Snart kan det börja mullra i ett kvarter nära dig.

Anneli Jordahl