Madelene Ostwald: resultaten påverkar inte politikerna

5:35 min

Madelene Ostwald, docent i geovetenskap på Klimatpolitiskt centrum vid Linköpings Universitet följer de internationella förhandlingarna kring skogar och klimat som kallas REDD+. Hon välkomnar den nya forskningen kring att sjöar och våtmarker i skogsmarkerna släpper ut mer klimatgaser än skogen tar upp, men tror inte att den påverkar det politiska spelet.

– Det här kommer inte förändra någonting i närtid för förhandlarna sitter i den positionen att de vill förenkla och nå konsensus och komma överens. Det är 190 länder som sitter jobbar så det vill ju definitivt inte komplicera bilden. Det är inte så att de går runt och letar efter den här typen av information, utan man får nog lobba ganska starkt för att den ska komma upp på agendan, säger Madelene Ostwald.

– Tidigare har man ju trott att skogar generellt är bra för klimatet, men om vissa skogar bidrar till växthuseffekten, då vore det väl bättre att hugga ned dem?

– Men skogar är ju så mycket mer är bara kolatomer. Det är ju så många andra saker vi behöver bevara. På våra breddgrader tex så har skogen en stor kommersiell betydelse och i u-länder i tropikerna kan ju skogen ha livsavgörande betydelse för människor, enligt Ostwald.
Den biologiska mångfalden har vi inte koll på det kan ju vara så i framtiden att vi hittar någon liten svamp som löser hela cancerproblematiken och då kanske vi är jätteglada att morfar och mormor sparade just den här delen av skogen. Så vi får ju inte stirra oss blinda på bara kolet när det gäller skog utan det är många andra funktioner som skogar ska fylla.

– Du följer ju det klimatpolitiska spelet och har varit med tidigare i Klotet och pratat om REDD+ den delen av ett nytt klimatavtal som skulle handla om att man får tillgodoräkna minskade klimatutsläpp av att man skyddar skogar från avverkning. Hur går det med de där skogsförhandlingarna?

– Som det nu är skrivet så är det bara tropiska skogar i u-länder som är aktuella, så REDD+ gäller inte svenska skogar, berättar Ostwald. Men nu finns en liten tvåsidig text från klimatmötet i Durban i december som alla parter är ganska överens om. Texten är helt befriad från tekniska detaljer så det är långt kvar, men förhandlingsmässigt så lyfter man hela tiden fram REDD+ som ett område där alla är överens.

– Så det finns ett papper, men det händer inget ytterligare och det är inga länder som gör något för att rädda skogar för klimatets skull?

– Jo det är det. Man kan väl säga att alla går och väntar på ett nytt klimatavtal efter att Kyotoprotokollet tar slut i december 2012. Under tiden har REDD+ flyttat ut från Fn:s klimatförhandlingar och lever sitt eget liv. Världsbanken och FN-organ har skapat en massa pilotprojekt för att få igång REDD+. Bland enskilda länder har Norge varit dominerande både i satsningar och som idéspruta. Den norska regeringen har lanserat ett skogs- och klimatinitiativ som startade 207 och som delar ut 3 miljarder norska kronor per år för REDD+ processen.

– Men har Norge köpt upp stora skogar i Indonesien och Brasilien och Tanzania nu då?

– Nej det är en väldigt liten del att man köper upp skog, det är för kolonialt, utan det handlar om att bygga upp institutionella möjligheter och implementera det här i framtiden, svarar Ostwald. Många av de här länderna har ju kanske inte inventerat sina skogar sen 40-talet och inte har kunskap kring fjärranalysbearbetening från satellitbilder som är viktigt för att ha koll på skogarna.

– Slutligen, Sverige håller ju varje år på att redovisa sina klimatutsläpp till FN och inom dagens klimatavtal, det så kallade Kyotoprotkollet, och då räknar man ju hela tiden med att våra svenska skogar binder en massa klimatutsläpp, men med den här nya kunskapen om sjöar och vattendrag i skogsmark, så kanske det inte alls stämmer då, så att Sveriges utsläppsstatistik borde räknas upp?

– Kunskapsläget ändras ju hela tiden och forskningen som presenterades i inslaget är ju fantastiska resultat, men steget från Skogarydsprojektet till ett politiskt beslut är jättelångt och de regler som finns för rapporteringen inom Kyotoprotokollet kom redan 2003, berättar Madelene Ostwald på Klimatpolitiskt centrum vid Linköpings Universitet.