Hatet mot håret påminner mig om min högstadietid

Jag har varit lite nedstämd den här veckan. Ledsen. Och besviken. Tydligen finns det mer hat i den här världen mot det som bryter mot normen än vad jag trodde. Eller jag kanske hade förträngt det snarare.

Jag umgås och omger mig som tur är med människor som är ödmjuka, respektfulla och förstående. Då är det lätt att man blir lite blind, och glömmer bort att det faktiskt finns folk som praktiskt taget tar avstånd från de här egenskaperna.

För ungefär tio år sedan var min verklighet en annan. Då var jag allt annat än blind. Varje dag blev jag ofrivilligt tvingad att se hur mycket fördomar och rädsla det finns bland oss. Fördomarna och rädslan kastades i mitt ansikte varje dag. Jag var 14 år och såg ut som en kille. Så sa dom i alla fall, de där rädda och arga människorna. Jag tyckte jag såg ut som jag. Matilda. Det var bara det att ingen annan tjej på min skola hade kort hår och stora, säckiga kläder. Folk på skolan, random personer på stan eller kompisars kompisar ville ofta berätta för mig, att ifall jag hade missat det, så såg jag inte ut som en tjej ska se ut. De tyckte att jag skulle ändra på mig. Eller kanske rent av byta kön, så att det i alla fall stämde ihop med hur jag såg ut och förde mig. Så sa folk till mig, jag överdriver inte. Det blev en del av min vardag. Tonårsperioden är nog inte någons bästa period överlag, men för mig blev det ett lager av extra sorg och ångest när jag fick möta detta motstånd dagligen. Visst fanns det folk som backade upp mig, men oftast fick jag ensam försvara mitt val att vara.

Så som jag betedde mig och såg ut ansågs inte naturligt. Väldigt märkligt, eftersom det kändes väldigt naturligt för mig. Därför varken kunde jag eller ville ändra på mig.

Jag försökte någon enstaka gång. En dag satte jag på mig en rosa magtröja och gick till skolan i hopp om att jag skulle få lite mindre konstiga blickar. Effekten blev snarare tvärtom. Sådär var de ju inte vana att se mig. Det blev liksom fel hur jag än gjorde.

Nej, jag ville inte ändra på mig. Jag tyckte att de var dem som skulle ändra sin inställning och sitt bemötande. Dem, som tog sig rätten att kränka mig bara för att jag inte följde deras mönster för hur en tjej ska vara. Jag kunde inte förstå varför folk blev så arga och varför mitt utseende gjorde folk så elaka. Jag skadade väl ingen annan?

Då, för tio år sedan, hade jag inget ord för det. Men jag har på senare år förstått, att det som stod i vägen mellan mig och de där människorna, var normer.

Den här veckan läser jag kommentarer och inlägg på gruppen ”Ta håret tillbaka” på facebook. Gruppen som understryker att det är inte okej att nätmobba eller kränka någon på grund av deras utseende.  Ändå gör folk det. Tydligen är det helt jävla fruktansvärt att ha hår under armarna om man är tjej. Äckligt, okvinnligt, vidrigt. Många av de hatiska kommentarerna jag läser där påminner om de jag fick under min högstadietid. Och det är det som gör mig ledsen och besviken. Att det har gått tio år, men inget verkar ha hänt eller förändrats.

Fast så tänker jag igen. Det har ju faktiskt det. För tio år sedan fanns det ingenstans jag kände att jag kunde få stöd eller förståelse för mitt normbrytande. Men den här gruppen bevisar ju faktiskt att idag finns mycket större möjligheter att stötta varandra och visa att hej, vi finns, vi som inte gör så som ni tycker att alla ska göra.

Tjejer ska inte ha hår under armarna. För så är det, för så har det alltid varit och ska alltid vara. Punkt. En norm.

Men jag tror inte man ska bemöta hat med hat. Jag hatar inte hatarna. Jag vill förstå dem. Det är klart det är jobbigt när ens världsbild vrickas lite. När någon går emot. Vill man följa de normer som finns, be my guest, du får göra precis som du vill. Men då måste du också ha respekt för att någon annan kanske inte vill det.

Det som är naturligt för någon kan faktiskt vara naturligt för någon annan att bryta mot. Acceptera det. Och om du aldrig brutit mot en norm själv, så kan jag rekommendera att testa det. Du kommer lära dig en hel del både om dig själv och din omgivning.

Och du som bryter, fortsätt om det är det som känns rätt för dig. Ingen annan kan bestämma att ditt sätt att vara är fel.

/Matilda