Rätta in dig i ledet!

Polisen. De rycker ut när du haft inbrott i din lägenhet eller blivit överfallen, de jobbar för att du ska känna dig säker både under och efter fotbollsmatchen, och ser till att du fritt kan uttrycka din åsikt i demonstrationståget på första maj. Och i det jobbet har de också rätt att använda våld.

Men inom den polis som ska se till att vi medborgare känner oss trygga, finns exempel på rakt motsatt beteende mot de egna medarbetarna.

Kaliber har granskat en av Sveriges största och kanske viktigaste myndigheter. Och det vi ser är hur repressalier, hot, trakasserier och våld används mot enskilda poliser som kritiserar verksamheten eller helt enkelt bara är annorlunda.

Vi har pratat med över 30 poliser, från hela landet. Men vi ska börja det här programmet i Östersund där jag stämt träff med en av dem. Frida.

– Då är vi på Stortorget

Det är lunchrusning när jag kommer upp till Östersund, en kall men solig dag i slutet av februari. En dragspelsmusikant håller igång så länge han kan innan han måste gå in i en butik och värma fingrarna. Frida har varit polis i fem år och hon har alltid jobbat i Stockholm. Men hon är uppvuxen i Jämtland och när hon gick på polishögskolan, gjorde hon sin praktik hos polisen här i Östersund.

 – Ja, det var andra terminen på polishögskolan, vi gjorde vår första praktik. Jag åkte upp till Östersund. Det är ju min före detta hemstad, min barndomsstad.

Allting började strax efter hennes praktik. I januari 2006. Det som skulle komma att bli flera år av trakasserier och repressalier från chefer och kollegor inom den egna kåren.

– Jag var här under fem dagar och lärde känna lite poliser här uppe. De får kännedom om att jag är före detta flickvän med en kille som är här uppifrån. Som förekom i våra register. Det väcker deras intresse.

När den dåvarande aspirantrekryteraren i Östersund får reda på att Frida känner en person som finns i polisregistret, börjar Frida känna sig ifrågasatt.

– Rent ordagrant säger hon att "bara så du vet kommer du få jävligt svårt att bli polis".

Det är precis så Frida upplever att det blir. Aspirantrekryteraren hör av sig till Polishögskolan för att påpeka att Frida har ett olämpligt umgänge. Polisen sätter upp Frida på sina listor över misstänkta personer, trots att Frida själv inte är misstänkt för något brott. Frida berättar att polisen också söker upp och frågar ut hennes vänner.

– De kartlägger mig, när jag kommer till Östersund, vart jag befinner mig på för platser, vilka jag umgås med, tid och punkt.

Efter sitt första år som polis i Stockholm, är Frida uppe i Östersund över julen. Då skriver en Östersundspolis till hennes chef och säger att han sett Frida narkotikapåverkad utanför en bar. Men gör ingen koll på om hon verkligen varit narkotikapåverkad och han gör inte heller någon polisanmälan.

– Jag bröt ihop fullständigt måste jag säga, när jag fick reda på den här skrivelsen. Jag skulle aldrig kunna bevisa min oskuld, att jag inte var påverkad, eftersom de inte tog in mig för kroppsbesiktning, de skrev ingen polisanmälan på ringa narkotikabrott, eget bruk.

Frida får stöd av sina polischefer i Stockholm, som talar om för bland annat länspolismästaren i Jämtland hur dåligt Frida mår av sina upplevelser när hon besöker sin hemstad. Själv sparar Frida alla brev och pm från Östersundspolisen som har henne att göra. Hon polisanmäler också de poliser som hon anser har begått tjänstefel och förtalat henne. Men hennes anmälningar läggs ned.

– Att jag hela tiden gått till motattack, om man kan säga så, genom att göra brottsanmälningar har ju också stört dem väldigt mycket tror jag.

Kan inte du berätta, var är vi nånstans?
– Ja, nu står vi utanför O'Learys, Prästgatan i Östersund.

I december 2009 är Frida åter uppe i Östersund över julen. Natten till den 26 december är hon ute på en av krogarna tillsammans med vänner

– Jag och några vänner skulle på O'Learys, den årliga återträffen. Vi kommer in till stället, går till baren. Efter cirka en halvtimme så kom det in fyra stycken västklädda poliser, som börjar titta ut mig. Jag ser att de står och pratar med den här vakten som hade släppt in oss. De står och diskuterar, lämnar stället, och strax därefter kommer vakten och pickar mig på axeln och säger att "nu är det dags för dig att lämna". Vilket jag gör, med stor besvikelse givetvis, men ingenting att diskutera. Jag gick och hämtade ut min jacka, en tjock fjällrävenjacka,

Är det den du har på dig nu?
– Den har jag på mig nu, precis.

Ska vi gå under tiden?
– Här var utsläppet då, både in och utsläpp. Där borta.

Ok.

Vi går över gatan, in under tak på en bensinmack, precis som Frida gjorde när hon blivit utslängd från krogen.

– Jag hinner inte stå där några många minuter. Det tar väl bara, ja, tre, fyra minuter. Så ser jag en polisbuss komma emot mig. Och de här västklädda personerna som var inne på O'Learys ser jag i bussen.

Frida blir omhändertagen för fylla, med motiveringen att hon bara har på sig en kort klänning och riskerar att frysa ihjäl i vinterkylan. Men det stämmer inte. När jag läser protokollet där poliserna fyllt i vilka tillhörigheter de tagit av Frida när de fått uppe henne till stationen, har de själva bockat av rutorna för både vantar och jacka. Frida placeras i cell där avvisiteringen fortsätter.

– Sedan inser jag att efter de har tagit av mig bh:n att jag kommer utsättas för någonting som jag aldrig själv varit med om att plocka bort vid avvisitering. Och det är intima piercingar.

Berätta, intima piercingar, var sitter de här?
– De sitter på mina bröstvårtor och det är små stavar med väldigt hårt sittande kulor på sidorna

– I slutändan så ligger jag ned på rygg, de håller i både mina armar och mina ben. Ena polisen sätter sig över mig och börjar slita och riva i min piercing. Jag skriker och gråter och är helt förtvivlad. Tillslut efter mycket om och men så slinker hon med sina otympliga handskar, skinnhandskar. Hon sliter upp ett sår på sidan varvid jag drar automatiskt mina händer och försöker skyla mig själv. Det är på grund av smärta och ren självbevarelsedrift.

Frida blir anmäld för våldsamt motstånd för att hon krängde och värjde sig när poliserna försökte ta loss hennes piercing i bröstvårtan. Under en nedläggning på britsen i cellen får hon också skrapskador på knä och fot. De skadorna, och en sårig och svullen bröstvårta, får Frida dokumenterade av en läkare efter att hon släpps morgonen efter.

Anmälan om våldsamt motstånd går till åtal och sedan rättegång. Ett drygt år efter natten i cellen senare kommer tingsrättens dom. Frida frikänns. Tingsrätten konstaterar att det inte är konstigt att Frida krängt med kroppen under avvisiteringen. Försöket att ta bort hennes piercing anses varken vara befogat eller försvarbart.

Men inte bara det – omständigheterna med den avbockade jackan och det faktum att det inte finns någon dokumentation på hur berusad Frida var när hon omhändertogs, gör att tingsrätten bedömer att det finns , ”tvivel angående riktigheten i grunden för beslutet att omhänderta” Frida.

– Och lägger man ihop alla de här händelserna som jag har väl dokumenterat och kan styrka med vittnen och deras egna PM och utsagor, så i mina ögon så ligger ett långvarigt, systematiskt, vad ska man säga, utstuderade trakasserier mot mig.

Men det slutar inte här. Efter att Frida frikänts, får hon höra talas om ett mejl som länspolismästaren i Jämtland ska ha skickat till länspolismästaren i Stockholm. Mejlet ska handla om henne, men när hon begär ut det får hon höra av staben i Jämtland att något sådant mejl inte existerar. Så hon ber polisens enhet för interna utredningar begära ut det, och då visar det sig att mejlet visst finns.

Du kanske känner till Frida sedan tidigare. Hon umgås med för oss kända kriminella personer. Jag har kraftfulla betänkligheter över henne som företrädare för svensk polis. Jag är förundrad över hur hon har tagit sig igenom rekryteringsprocessen.

 Mejlet skrivs av länspolismästaren i Jämtland, Stephen Jerand, fyra dagar efter att Frida blivit inplockad till stationen. Alltså mer än ett år innan den friande domen kommit. Och det skickas till hennes högsta chef, länspolismästaren i Stockholm.

Det är min bestämda uppfattning att Frida har stora/enorma problem. Trist att behöva informera om detta, men vi har alla våra demoner i myndigheterna som vi ska hantera.

– Ja, jag förstår inte hans roll i det här. Jag förstår inte hur han ska lägga sina personliga värderingar eller spekulera kring en händelse som inte han vet någonting om. Jag borde ju få samma behandling, i sådana fall, som vilken brottsmisstänkt person som helst. Att det ska vara helt objektivt.

Redan i början av arbetet med det här reportaget ringer jag upp länspolismästaren Stephen Jerand för att boka en intervju, och ställer några inledande frågor om arbetsmiljön i hans myndighet. Han säger att arbetsklimatet är bra med högt i tak.

– Det finns ju alltid åsikter och det ska det ju vara hela tiden, att man diskuterar och går framåt för bästa lösningar av saker och ting. Men det där är inga problem. Det går så bra så.

Veckan därpå blir jag tvungen att skjuta upp den inbokade intervjun. I takt med att jag börjar titta närmare på Fridas fall, blir det trots flera försök, allt svårare att få prata med honom igen.

Jag vill veta varför han skriver ett brev till länspolismästaren i Stockholm innan Frida blivit dömd. Där han och utmålar henne som en demon, en person med stora/enorma problem.

– Jag har pratat med honom nu, jag har stämt av med honom, och han ställer inte upp på intervju.

Länspolismästaren hänvisar till personalchefen Krister Eriksson. Jag läser upp de här delarna av mejlet och frågar hur han tycker att det låter.

– Just mängden problem kan jag inte uttala mig om, för det finns antagligen bedömning bakomför, innan han har skickat den här informationen. Ordet demoner är ju naturligtvis inte ett bra ordval. Men de övriga delarna i det brevet har jag väldigt svårt att uttala mig om eftersom jag inte har insikt i ärendet.
Men Frida verkar inte vara den enda polisen som har upplevt trakasserier och repressalier inom polismyndigheten i Jämtland. Kaliber får kontakt med flera andra jämtlandspoliser som vittnar om diskriminering och trakasserier för att de lämnat kritiska synpunkter internt eller i media, för att de känner fel personer eller av anledningar som de själva inte förstår. Få vågar prata om det här på band. Men polisförbundets huvudskyddsombud i Jämtland, Kenth Lundgren, bekräftar att det förekommer.

– Ja, det gör det.

Är det vanligt?
– Ja, det finns ju X antal historier här. Totalt sett så är ju det här gräsligt helt enkelt, att man har det så här. Att man måste ha det så här.

Personalchefen, Krister Eriksson, igen.

– Jag tycker att det är tråkigt att höra att vi har medarbetare som upplever att de inte kan eller vågar uttrycka sina åsikter. Och jag vill nog ändå poängtera att jag tror ändå inte att de här personerna som du talat med är representativa för det stora kollektivet. Men naturligtvis är de väldigt viktiga och vi ska jobba med dem precis som alla andra när vi utvecklar klimatet i vår verksamhet. Det jag kan falla tillbaka på det är ju egentligen de möten jag har med de chefer och medarbetare som jag träffar.

Polisförbundet

För att försöka få en bild av hur det ser ut i resten av landet tar Kaliber kontakt med samtliga huvudskyddsombud i Sveriges 21 polisdistrikt. Fler än hälften av huvudskyddsombuden, tolv stycken, berättar precis som Kenth Lundgren i Jämtland, att repressalier är vanligt eller har förekommit. 

Det är inte bra att stöta sig med för många chefer. Den uppfattningen är ju spridd även inom vår myndighet. Sen hur utspridd den är, men jag hör ju den från och till. Och det som det kan leda till är man faktiskt inte uppmärksammar fel och brister just för att man vill vara till lags istället.

Nej, jag delar den uppfattningen att den som säger vad han tycker och tänker och det inte faller cheferna på läpparna när det är lite högre upp, de har satt sin potatis.

 Chefen springer upp till nästa ovanlydande chef och berättar hur man gör, hur man säger, hur man inte fungerar, hur man inte är foglig. Det är därför folk är livrädda på jobbet. Hur bra jobb tror du en livrädd polis gör?

Det är en sak att fackliga företrädare vågar berätta om problem i verksamheten. Det ligger ju i deras uppgift att vara en motvikt till arbetsgivaren. Annorlunda är det för enskilda poliser.

Under arbetet med det här reportaget får vi kontakt med totalt ett trettiotal poliser över hela landet som berättar om repressalier och hot. De flesta vi pratar med har egna erfarenheter. Gemensamt för de allra flesta är att de vill vara anonyma av rädsla för just repressalier.

Vi pratar med både aktiva och före detta poliser, med poliser som jobbar i fält och före detta polischefer. Vissa händelser har vi kunnat styrka med dokumentation. Andra inte. Erfarenheterna är olika. Vissa upplever att de straffats för att de lämnat synpunkter på hur jobbet fungerar, andra för att de kort och gott är annorlunda.

Vi möter Maria Knutsson

Men det är två delar av samma kultur, säger Maria Knutsson, som är lärare i beteendevetenskap på Polishögskolan

– Den här kulturen i att inte få vara annorlunda liknar ju väldigt mycket kulturen i att uttrycka sig kritiskt. Att om man inte passar in utifrån en mall, om man inte passar in utifrån den idé som ledningen har eller som majoriteten har om vad som är ett bra polisarbete så blir man utstött. Och ibland har det kanske bara den funktionen att man ska visa andra vad som händer, och få dem att utöva en självcensur.

Om det inte går att ta upp fel och brister inom polisen, om ingen vågar säga stopp, säger hon, kommer de problem som finns idag inte bara fortsätta utan också öka.

– Poliser som har slagit larm om saker som har betydelse för allmänheten, om de blir utsatta för sanktioner så är det i förlängningen folket eller allmänheten som är utsatt för den sanktionen. För de har egentligen bara varit röst åt någon annan. Så att jag tycker att det är ett demokratiproblem om det händer.

En facebook-grupp

I Sverige finns drygt tjugotusen poliser idag. Därför är det svårt att veta hur representativa de berättelser vi hör, verkligen är. Men i takt med att jag får tag på fler och fler poliser som berättar om det här, får jag höra att det finns en sluten Facebook-grupp för poliser i hela Sverige. Någon säger att det pratas en del om repressalier där, så jag tar kontakt med den person som drog igång gruppen. Polisen Johan Svanestrand i Stockholm.

Vi går och sätter oss, så ska vi se om vi kan logga in här.

Han startade den här gruppen för ungefär en och en halv månad sedan. Idag är nästan tre och ett halvt tusen poliser medlemmar. Vi träffas i polisförbundets lokaler där han jobbar halvtid som facklig, vid sidan av sitt jobb i polisbilen.

– Här har vi en sådan tråd till exempel.

Jag har bett honom om en virtuell guidning, om han kan visa exempel på hur medlemmarna i den här gruppen resonerar kring repressalier och trakasserier.

– Här är en som skriver att han har nekats tjänst hos en tidigare arbetsgivare inom polisen. Och han menar att den riktiga orsaken till det är att han har sagt och skrivit fel saker till fel personer. De här personerna har sedan varit chefer och så har de satt stopp för hans karriär. Ja, och då är det någon som skriver här att det där är typiskt för den svenska polisen.

Går det att prata om att det existerar en repressaliekultur inom polisen tycker du?
– Ja, det tycker jag absolut att man kan göra. Sedan är frågan om den är allenarådande, det skulle jag kanske inte säga att den är. Det är inte så att alla medarbetare på alla nivåer motarbetas om de är kritiska. Men jag skulle ändå säga att den är hyfsat utbredd.

Det här är ganska hårda ord, det står ”det råder en ren diktatur inom polisen”
– Ja, det är väldigt, väldigt hårt. Så långt kanske inte jag vill gå men…

Om vi stannar där lite. Är det en jäkla massa gnäll inom polisen eller finns det fog för den här floran av åsikter som uttrycks här och som du hör av kollegor?
– Ja, visst man kan säga att det är mycket gnäll. Men gnäll är väl egentligen kritik som har framförts många gånger utan att någon har lyssnat.

De senaste åren har polisen också fått utstå skarp kritik i flera granskningar från Riksrevisionen. De konstaterar att polisen klarar upp för få brott, har bristfälliga utredningar, dåliga rutiner för uppföljning, inkonsekvent resultatredovisning, bristande kompetens, otillräcklig utbildning, och att det är en svårstyrd organisationskultur. 

Poliser i media

Det här är kritik vi känner igen från flera av poliserna vi kommer i kontakt med. Och trots att de flesta vill vara anonyma, finns några poliser som redan figurerat en del i media och framfört flera av de brister som Riksrevisionen tar upp. En av dem är Tomas Bergström från Hallsberg.

När Kaliber i juni förra året uppmärksammade bostadsinbrotten, berättade han om hur polisen uppmuntras att fuska med statistiken och fokusera på enkla brott för att få bättre resultat. Och när Sveriges Television i ett Aktuellt-inslag i februari berättar om anonyma poliser som är missnöjda med hur myndigheten hanterar vardagsbrotten, och hur polisen inte tål kritik, är Tomas Bergström återigen en av få som vill och vågar träda fram. I Aktuellt-inslaget börjar han med att säga:

– Lite nervöst att sitta framför en kamera, med namn. Och jag vet ju att det här kommer inte att uppskattas, av många.

Efter det här intervjuas rikspolisstyrelsens avdelningschef Ulrika Herbst i Aktuellt.

– Tomas Bergström som vi såg i början av reportaget här, han var ju rädd för att det här skulle kunna påverka honom i hans jobb, att han sitter i Aktuellt och berättar om det här. Kan du garantera att det inte kommer att hända honom något?

– Jag kan garantera att vi arbetar för att det inte ska vara den typen av kultur och miljö.

Och i SVT:s morgonsoffa, dagen efter, är Rikspolischef Bengt Svensson ännu tydligare.

– Om jag enskilt vänder mig till Tomas, och säger att skulle du få några problem för att du uppträder och berättar det här. Då är det en sak som du ska ta upp med mig så ska jag se till att det här åtgärdas.

Men redan innan Tomas Bergström gör den här intervjun i Sveriges Television, har han gått till sin chef Helena Fredriksson för att berätta att han ska vara med.

– I morgon så blir jag intervjuad av SVT. Och jag lovade att säga till förra gången. Innan det hände.

Han har spelat in samtalet. Och Kaliber har fått ta del av innehållet.

– Och även om du känner vissa känslor mot polisen, men…

– Nej, det är inte känslor mot polisen, det här är…

– Får jag… får jag prata klart? Det handlar ju ändå så att, nu är jag liksom för dåligt påläst, men illojalitet mot arbetsgivaren, det kan vara en uppsägningsgrund, liksom.

Illojalitet mot arbetsgivaren kan vara en uppsägningsgrund, säger Tomas Bergströms chef Helena Fredriksson. Själv uppfattar han det här som ett hot – om han pratar med media så riskerar han att bli av med jobbet. När Tomas Bergström skickar över den här inspelningen till Kaliber betonar han att han delar med sig av det här materialet för att han vill få igång en debatt om hur polisen bemöter sina medarbetare, och inte för att hänga ut någon enskild chef.

Jag ringer upp Helena Fredriksson för att höra hennes syn på samtalet med Tomas.

Hej Helena…

Men innan jag hinner berätta mer i detalj vad det handlar om ber hon att få svara via mejl. Jag skriver ner mina frågor, men för att förtydliga vad det handlar om och beskriva hur Tomas uppfattade henne under samtalet ringer jag upp henne igen.

– Jag kan bara säga att det finns inte en chans i världen, att det stämmer inte det där.

För han menar att du har sagt att illojalitet mot arbetsgivaren är en uppsägningsgrund i samband med att han presenterade att han skulle vara med?
– Jag kan inte bemöta det här rättvist. För Tomas skull. För då begår jag ett tjänstefel, att jag hänger ut honom på ett annat vis. 

Så jag mejlar mina frågor – vad menade hon med det här uttalande och hur tycker hon att Tomas ska tolka det?

I sitt svar skriver Helena Fredriksson att hon, citat, ”resonerar med honom om hans rätt att medverka och uttala sig i media men även om förhållandet mellan arbetsgivare och medarbetare”.

Jag ringer upp Helena Fredriksson ytterligare en gång, för att be henne bemöta Tomas upplevelse av det här samtalet. Jag berättar då att vi har en ljudinspelning.

– Jag kommer fortfarande inte svara på den här frågan muntligt, utan du får ställa det via mejl

När jag skickat mina frågor en andra gång, ringer hon upp och vill lyssna på samtalet innan hon svarar.

Efter att jag spelat upp det för henne, får jag ett mejl där hon skriver att hon tyvärr inte kan svara på grund av sitt arbetsgivaransvar för Tomas. 

Jag tar med mig en utskrift av samtalet till Lundaprofessorn i statsvetenskap, Lennart Lundquist. Han har specialiserat sig på att studera offentlig förvaltning och har skrivit flera böcker om yttrandefrihet. Att illojalitet mot arbetsgivaren kan vara en uppsägningsgrund, håller han inte med om.

– Det finns ju inget sådant överhuvudtaget. Han har rätt att delta i vilka program han vill. Den här typen av försök att hindra yttrandefriheten eller hitta på interna specialregler, någon form av etikettsregler, det hittar man på överallt.

Lennart Lundquist har tittat närmare på just det här - hur myndigheter hittar på egna regler som inte har något lagstöd, för att begränsa sina medarbetares yttrandefrihet. Han bläddrar entusiastiskt i sina papper medan han ger några exempel på sådana här låtsasregler.

– Man får inte diskutera sedan beslut har fattats, kritik måste framföras på ett trevlig sätt, man får inte kritisera kollegor och chefer och kritik kan äventyra den psykosociala arbetsmiljön.

Social lojalitet

Precis det här får vi ett exempel på från Sveriges sjätte största polismyndighet, Örebro. Förra året ordnade de en utbildning som var obligatorisk för samtliga av länets nästan 750 polisanställda. Föreläsaren hyrdes in från ett privat konsultbolag som specialiserar sig på chef- och arbetsgivarstöd. Den som beställde och planerade utbildningen är Örebropolisens personalchef, Mattias Gustafsson.

– I stora drag så går vi ju igenom hela föreläsningen innan.

Vi får höra att flera av poliserna i Örebro blivit upprörda över innehållet i utbildningen. En av dem har filmat med sin mobilkamera och Kaliber får se en dryg timmes inspelad film.

Och vad innebär social lojalitet? Jo, det innebär att man får inte snacka skit om sin egen arbetsgivare. Enkelt uttryckt.

Temat för utbildningen är medarbetarskap. Och föreläsaren tar bland annat upp begreppen social lojalitet och meddelarfrihet.

Man ska tvätta byken internt. Det är egentligen grundidén. Men det krångliga med lojalitet, det är att det krockar med en rättighet ni har. Nämligen det som kallas meddelarfrihet.

Social lojalitet betyder att man inte får snacka skit om sin arbetsgivare, man ska tvätta byken internt, lojalitet krockar med de anställdas medelarfrihet. Jag citerar det här styckena för personalchefen, Mattias Gustafsson, och frågar hur han tycker att det låter.

– Ja, jag kan väl inte säga att det låter väl inte helt lämpligt att uttrycka sig på det sättet.

Varför inte det?
– Nej men alltså, i grund och botten, så har ju alla meddelarfrihet. Så självklart har man rätt att yttra sig till vem man vill och yttrar man sig så ska man ju inte få någon påföljd för det. Så att det beror på hur man tolkar budskapet.

För jag har ju det här på film, med ljud och jag har skrivit ned exakt det här, så det är ju så det sägs, så att säga.
– Ja.

Men tycker du det stämmer överens med det du sade om att det ska vara högt i tak och att man visst kan lämna kritik internt och externt och utan problem.
– Den bild jag har stämmer inte överens med de citat du läser upp, därför tycker jag inte riktigt att jag kan svara på den frågan.

Kommentarerna vi får från några av de Örebropoliser vi pratar med är att det var ”hemskt”, som ”en hjärntvätt för fyraåringar” och att budskapet var att ”man ska jobba på och hålla käften”.

– Ja. Om de kommentarerna som du läser upp, om man har sänt ut de signalerna, ja, det skulle kanske kunna väcka känslor. Absolut.

Vi visar också de här filmklippen för polishögskolans Maria Knutsson, och Professorn i statsvetenskap Lennart Lundquist

– Jag känner ju igen resonemangen. Man försöker få någon slags motsättning mellan lojalitetskrav och yttrandefrihet och det finns ju ingen sådan motsättning överhuvudtaget.

Han pratar om att social lojalitet betyder att man inte ska snacka skit om sin arbetsgivare, och att man ska tvätta byken internt?
– Där snackar han skit alltså, va.

Maria Knutsson säger att poliser precis som andra offentliganställda har en skyldighet att säga ifrån när saker inte fungerar som de ska. Att deras lojalitet i första hand är mot samhället, inte mot arbetsgivaren, som föreläsaren säger. Hon jämför med sjukvården.

– Inom sjukvården är ju det här institutionaliserat, man har en skyldighet att enligt Lex Maria göra anmälningar. Sjukhuset själv har en skyldighet, och man har också det här Lex Sarah, som innebär att man som enskild anställd har en skyldighet att påtala om någonting strider mot de djupare värdena. Han tar inte upp någonting av detta.

– Jag får ju känslan av att det här är något slags uppfostringssamtal.

Frida igen

De ansvariga chefer vi pratat med i det här reportaget har en sak gemensamt. De har inte samma uppfattning som poliserna vi varit i kontakt med. Och det har inte heller Rikspolisstyrelsen. Anders Hagquist är kommunikationschef.

– Ja det är inte min bild. Jag tycker att det finns många poliser som, både externt och internt, framför synpunkter på polisens arbete på ett öppet och bra sätt. Oftast på ett kritiskt sätt. Och att det är bra att så sker. Och att det sker ofta. Och att det inte leder till några repressalier utan det blir en diskussion kring det.  

När jag börjar bli klar med det här reportaget ringer jag upp Frida igen. Stockholmspolisen som under flera år känt sig trakasserad av kollegorna i Östersund.

Hallå Frida, det var Mikael Sjödell här, från Sveriges Radio.
– Nämen hej.

Du, jag har bara några extra frågor till dig som jag kom på nu när jag börjar bli klar med det här reportaget.
– Mmm.

Varför tror du det här hände just dig?
--
 Jag tror det är en kombination av förutfattade meningar, förväntningar, på hur en polis ska se ut och agera och rätta sig in i ledet. Och de ville väl bara markera att de inte tyckte det var ok med mitt ex. Och när jag stod upp för vår relation så opponerade jag mig mot hela kårandan där uppe i Jämtland. Och sedan eskalerade det bara för att jag hela tiden satte emot med brev och samtal. 

Producent: sabina.schatzl@sverigesradio.se