konst | recension

Kusamas prickiga värld

2:32 min

Japanska Yayoi Kusama seglade upp som färgstark konstnär i kretsen kring Andy Warhol i New York under tidigt 60-tal. Dom prickiga målningarna blev snart hennes kännetecken. Men märkt av hallucinationer och psykisk ohälsa skrev hon 1977 in sig på mentalsjukhus i Tokyo – något som inte hindrar henne från att fortfarande gå till ateljén varje dag. Nu gör den 82-åriga konstnären sin kanske sista stora utställning. Sophie Allgårdh har varit på Tate Modern i London, där utställningen pågår till den 5 juni, för att i sommar flytta till Whitneymuseet i New York.

Hon vill utplåna världen genom att sänka ner den i ett hav av prickar. Och det är lätt å förstå hennes vision. Dom färgplättar Yayoi Kusama strösslar över målardukar å väggar, Över stora skulpterade pumpor och nakna människor i hippie-erans New York bryr sig inte om gränser. Hon tar med sig prickarna ut i kosmos, in i oändligheten. Världen luckras upp och blir ett med andra planeter och stjärnsystem. Kusama gör tillvaron mer relativ.

Största upplevelsen är promenaden genom ett vardagsrum pepprat med självlysande prickar från golv till tak. De är som om confetti regnat in i det borgerligt möblerade hemmet. Prickarna glöder likt medeltida kyrkfönster i den skumma belysningen. I ett slag vänder Kusama ut och in på verkligheten.

Hon framställs ibland som lekmamma – som en välvillig fe som lockar fram barnet inom oss. På ett väl lättvindigt sätt har man också velat koppla ihop henne med popkonsten. Här gör utställningen en mild ansats till korrigering; ja den får oss i alla fall å reflektera. Rasslet av punkter finns med i hennes bildvärld – i de känsliga akvarellerna å målningarna – långt innan hon på 50-talet kom till USA.

Hennes konstnärskap utgår från sinnesintryck och villfarelser. Exakt så galet prickig har hon genom hallucinationer och drömmar upplevt sin omgivning. Hjärnans krumsprång å det omedvetna blir utgångspunkten för ett ihärdigt konstnärskap som nu spänner över sex decennier. Tiden visar att hon har mer gemensamt med surrealism och psykedelisk konst än med Andy Warhol.

I salen där hennes prisbelönta film Självutplåning från 1967 visas är det fullt med folk. Här intar hon rollen av schaman och sätter prickar på allt som kommer i hennes väg – en hästrygg, en katt, en naken man. Musiken stegras och filmen avslutas i en uppjagad orgie.

Men 60-talets predikan om fri och dionysisk kärlek ligger långt bort. Nu kretsar allt kring det disciplinerade arbetet i ateljén. Det konstnärliga skapandet blir ett motgift mot psykos och depression. I en rad nya målningar i stort format smälter hon samman och fördjupar gammalt och nytt. Verken vittnar om en förbluffande energi på livets höst.

Sophie Allgårdh