Läs Henrik Nilssons text

För några år sedan satt jag på ett kafé som heter Under Uret i Köpenhamn. Jag hade beställt en kopp kaffe och gjorde några anteckningar om en utställning i närheten, på Statens Museum for Kunst. Källarlokalen var tom så när som på en äldre man som satt och muttrade för sig själv ett par bord längre bort. När han fick syn på mig lyste han upp, som om vi kände varandra, trots att jag var säker på att jag aldrig hade sett honom tidigare. Som den naturligaste sak i världen tog mannen sin flaska Hof och flyttade över till mitt bord. Han såg ut att vara i åttioårsåldern, talade danska på ett lustigt sätt, inte med en brytning men med en sådan där lätt främmande ton som man kan utveckla när man har vistats utomlands under lång tid. Det var visst något problem med hans pension, och han ondgjorde sig över byråkratiskt krångel mellan Frankrike och Danmark. Till en början lyssnade jag förstrött och smått besvärat. Men min uppmärksamhet skärptes när han i förbigående nämnde att han tjänstgjort i Främlingslegionen. ”Det är längesen nu”, sa han och viftade undan min nyfikenhet. Ändå kunde jag urskilja ett spår av stolthet i hans röst. Kanske var det den som fick honom att fortsätta sin historia.

Han sa att han hette Torben. Några ”snedsteg” i livet hade gjort att han lämnade Köpenhamn i tjugoårsåldern och tog värvning i den beryktade franska enheten. Han berättade att han efter en tid på Korsika hade blivit stationerad på andra sidan Atlanten, i Franska Guyana. Här hejdade Torben sig och såg sig över axeln trots att vi var de enda i lokalen. Med ett milt leende tillade han att det han nu skulle berätta egentligen var hemligstämplat – men att det mesta nog var preskriberat när man hade uppnått hans ålder.

Förbandet hade bara en enda uppgift – att bevaka en slottsliknande byggnad som låg i ett otillgängligt djungelområde, ett tiotal mil från Atlantkusten. En smal skogsväg ledde fram till detta hus i barock stil som var illa medfaret av det tropiska klimatet; färgen flagnade på fasaden och de en gång så ståtliga pelarna på framsidan höll på att vittra sönder. Torben berättade att ingen av soldaterna någonsin hade fått komma in i själva slottet, utan var inhysta i en kasern strax utanför de höga grindarna. Deras uppgift var att kontrollera in- och utpasserande och försäkra sig om att inga obehöriga tog sig in på området. Inget särskilt svårt uppdrag, för vem kunde hitta till denna bortglömda plats vid världens ände? Det var inte heller vakternas sak att ställa några frågor om vad som pågick inne i det stora huset. Därför blev dagarna för det mesta långa och händelselösa, och förutom de andra soldaterna bestod det enda sällskapet av tjattrande papegojor i träden runtomkring och färgglada fjärilar som virvlade runt vaktbåsen.

Ändå hade de hört en del om vad som hände innanför grindarna, och visste att byggnaden hyste något som kallades för Frågornas bibliotek. I mitten av 1800-talet hade ett franskt vetenskapligt sällskap inrättat ett ovanligt referensbibliotek här, under former som var höljda i dunkel. Liksom andra bibliotek delades det in i olika ämnesområden – medicin, anatomi, arkeologi, geografi och så vidare. Men i ett viktigt avseende skilde sig detta bibliotek från alla andra bibliotek, ja på sätt och vis var det deras raka motsats. Vanligtvis var ju biblioteken platser för mänsklighetens samlade kunskap. Men detta bibliotek rymde istället världens okunskap – allt som man inte visste, frågorna som ännu inte hade blivit besvarade. Vetenskapens vita fläckar och olösta problem. Det speciella med Frågornas bibliotek var att all denna okunskap samlades på ett lika systematiskt och noggrant sätt som i ett vanligt bibliotek. Därför ställdes det höga krav på de forskare runt om i världen som under sträng tystnadsplikt bidrog med material, liksom på den stab av encyklopedister som arbetade innanför de slitna fasaderna, under takfläktar som snurrade dag och natt för att hålla hettan borta.

Det gällde alltså att formulera frågorna på ett lika detaljerat sätt som man brukade göra med svaren. När en volym efter långt arbete var klar att gå till pränt kördes den i hemlighet till de egna tryckpressarna inne i huvudstaden Cayenne, och när boken var färdig släppte Torben och de andra vakterna in transporten genom grindarna igen. Med tiden kom detta bibliotek till exempel att rymma uppslagsverk över allt som man ännu inte förstod om människokroppen, tjocka volymer om fysikens obesvarade frågor och om arkeologins olösta gåtor. Här fanns böcker som ingående tecknade astronomins gränser och kemins gäckande fenomen. På historiehyllan stod läderband som försökte skildra de exakta punkter där det gemensamma minnet tog slut och glömskan började – vilka aspekter av ett visst krig på 1200-talet som ingen längre visste något om, och spekulationer kring språk och folkslag som försvunnit från jordens yta. Bland ordböckerna fanns förteckningar över fenomen och föremål som aldrig fått några egna namn. Under ämnet biologi kunde man finna handböcker över fågelarter med provisoriska namn, som under osäkra former siktats vid enstaka tillfällen i avlägsna regnskogar och träskmarker, men som ingen någonsin sett till igen. Geografiböckerna beskrev inte platserna och landskapen som redan var kända, utan det som låg bortom dem – de djupa skogarna som ännu inte var helt kartlagda, bifloderna ingen färdats uppför. Denna samling ännu obesvarade frågor om människan och världen bara växte och växte, för i takt med att svaren och upptäckterna multiplicerades, blev också frågorna allt fler.

”Men allt försvann i branden”, sa Torben och beställde in en ny Hof, samtidigt som han undrade om jag möjligtvis kunde betala, eftersom han visst råkat glömma plånboken hemma. ”Branden?” undrade jag. Ja, ingen visste hur den hade börjat, sa Torben, men en kväll stod slottet i höga lågor, och det begränsade vattenlagret räckte förstås inte för att släcka dem. De väldiga mängderna böcker och gamla papper måste dessutom ha fungerat som bränsle för elden. Djungelns fåglar flög skrämda över kvällshimlen och Torben, de andra främlingslegionärerna och encyklopedisterna som flytt ut ur byggnaden kunde bara stå på och se hur allt slukades av lågorna – bok efter bok, fråga efter fråga. Senare skulle någon påstå att en handfull volymer räddats undan elden för att sedan spridas ut i världen. Men det trodde inte Torben på, för han hade själv sett hur bara stengrunden och boksamlingens förkolnade rester fanns kvar dagen efter. I askan låg de sotiga, tidigare förgyllda handtagen som prytt porten till slottet – formade som frågetecken. Alla spår avlägsnades. Frågornas bibliotek förpassades till historien.

Jag betalade konfunderat notan och lämnade Torben, som verkade ha glömt bort mig och börjat muttra för sig själv igen om pensionsutbetalningarna. Men under den kommande tiden tänkte jag mycket på det han hade berättat. Jag föreställde mig ofta Frågornas bibliotek, omslutet av den täta grönskan. I efterhand fanns det så många frågor som jag borde ha ställt. Vem låg bakom allt? Varifrån kom pengarna? Vad var egentligen syftet med Frågornas bibliotek och hur hade det kunnat hållas hemligt i alla dessa år? Varje gång jag kom till Köpenhamn tog jag för vana att gå till Under Uret. Men Torben syntes aldrig till. Jag började misstänka att allt bara varit ett påhitt från hans sida, om än trovärdigt berättat. Kanske hade han bara velat fånga min uppmärksamhet för att jag skulle stå för notan? Vem vet hur många historier han slagit i huvudet på människor som råkat komma ner för att ta något att dricka på det där kaféet?

Jag hade blivit övertygad om att det var på det viset, tills jag nyligen besökte ett antikvariat i Ankara. Jag frågade ägaren om han hade några äldre böcker. Vi gick ner i en källare, där de verkliga dyrgriparna förvarades. En hel del var säkert stöldgods. Han visade mig vackra handskrifter med miniatyrmålningar från den ottomanska tiden, och holländska atlaser som egentligen borde höra hemma på något museum. Min blick råkade landa på en mer oansenlig volym, utan någon titel på ryggen. Jag drog försiktigt ut den ur hyllan. På framsidan stod det på franska, med enkelt tryck: ”Marinbiologins vita fläckar”. Hjärtat bultade snabbare när jag slog upp pärmarna, som var svedda i kanterna. Längst ner på försättsbladet stod det skrivet: Guyane francaise, 1898. Jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa den, men frågade ägaren om jag kunde titta i den. Det räckte. Det räckte att se redogörelserna om djuphavsgravar dit inga undervattensfarkoster ännu nått och de långa kapitlen om alla de eventuella livsformerna där nere i oceanernas mörker.

Sedan den dagen drömmer jag mig allt oftare bort. Jag sluter ögonen och ser mig själv gå genom sal efter sal, där solljuset faller in genom persiennerna. Jag läser och skriver. Grönskan där utanför tränger sig allt närmare inpå. Ovanför mig snurrar takfläktarna utan uppehåll. Jag känner den fuktiga luften mot min hud, hör papegojorna tjattra utanför, det surrande ljudet av syrsor. Jag svettas och skriver. Jag vet allt mindre. Det vita inom mig blir allt större. Jag svettas och skriver tills jag inte längre vet vad jag heter, var jag befinner mig. Ibland vaknar jag mitt i natten och tycker mig se ett avlägset sken, som från en eldsvåda någonstans långt, långt borta. Jag skriver och svettas och vet allt mindre – tills jag undrar om jag inte själv blivit en bok i Frågornas bibliotek, just som lågorna får den att flamma upp.

Henrik Nilsson