Välgörenhet - den nya välfärden

Kalibers granskning visar hur gåvopengar spelar en allt större roll i den svenska välfärden. Vårdcentraler, arbetsförmedlingen och socialtjänsten hänvisar till ideella organisationer när det offentliga inte räcker till.

– Den här kyrkan, varje dag kan man ju hämta bröd där och det har jag gjort. Och det skäms min son för. Han sa ”mamma har du varit där och hämtat? Men hade de bullar?”. Men han skäms ju.

I en förort till Göteborg bor Hanna och hennes son i en trea. Hon ställer fram karelska piroger med ägg blandat med smör.

– Nu har jag värmt sådana här piroger. Hade inte så mycket hemma, det är just så här i slutet av månaden.

Det är söndag och pengarna är helt slut sedan några dagar tillbaka. Men det finns mat i frysen så att det ska klara sig till pengarna kommer i slutet av veckan, men i kylen är det ganska tomt.

– Svimma inte nu. Ho ho!

Vad saknas som du brukar ha annars?

– Ost, min mjölk, nu är det ju bara min sons mjölk. Inte en enda grönsak.

Det står några konserver och burkar med inlagd mat i kylen. Det är dåligt med färskvaror förutom smör och den laktosfria mjölken. Det är Hannas son som är laktosintolerant. Han är i tonåren och just hans mjölk försöker Hanna se till så att den alltid finns.

Om du hade haft några kronor kvar, vad hade du gjort med dem?

– Då skulle jag gått och köpt mjölk till mig själv.

Efter att räkningarna och hyran är betald och efter det att hennes son fått barnbidraget brukar Hanna ha kvar ungefär 100 kronor om dagen som ska räcka till mat och övriga livet. När hon har kvar de där 100 kronorna om dagen är det precis på gränsen för normen för henne och hennes son, normen är det som socialtjänsten räknar på för om man ska få försörjningsstöd, eller det som kallades socialbidrag tidigare.

– Jag skulle kunna komplettera med dem vissa månader för då hamnar jag under normen, när jag har elräkningar.

Hanna har varit arbetslös sen ett och ett halvt år tillbaka, innan dess var hon sjukskriven och nu arbetstränar hon. Hon har ofta rätt till några hundralappar mer i månaden i försörjningsstöd. Men hon tycker inte alltid att det är värt det.

– Men socialen orkar jag inte med. Alla pengar som kommer in på mitt konto ser de som inkomst och det kan vara att jag har lånat 300 kronor, allt räknas som inkomst. Det är för mycket, det knäcker en här. Och varje månad räknar de bakåt och oj, det blev en hundralapp över. Nej.

Men du har gjort det tidigare va?

– Ja, då gick jag verkligen på knäna, då låg jag ganska rejält under normen

Hanna arbetstränar som receptionist och hoppas på ett jobb där, men till dess gäller det att få vardagen att gå ihop. Det hon oroar sig för nu är en skolresa hennes son ska åka på lite senare i vår. Den kostar 2000 kronor och det är pengar Hanna inte har.

– Men jag vill ge honom den möjligheten. Han ska kunna känna att han ska kunna åka med sina kompisar, sina klasskompisar. Han ska kunna vara en del av det de gör. Jag vill inte utsätta honom för det att jaha, han kunde inte följa med för att de inte fixar det.

Det är just större kostnader som ställer till det. Maten tar slut när det dyker upp utgifter som hon inte har räknat med. Hennes sons farmor gick bort och resan till begravningen hade hon inte råd med. Då sökte hon om extra pengar från socialtjänsten.

– Jag hade alla biljetter och allting att visa upp att jag hade varit där. Men då ifrågasatte de ju att jag måste ha hjälp och jag fick nej till det för att man måste ju visa kontoutdrag för tre månader bakåt.

Hanna hade tjänat så pass mycket pengar månaderna innan så hon borde ha kunnat lägga undan pengar, menade socialtjänsten. De tittade på vad hon hade köpt och det var saker som inte räknas in i normen, bland annat hade hon köpt ett spel till hennes son när han fyllde år.

– Men om en människa dör kan du inte förutse att det sker. Då ifrågasatte de att ”hur kan du ha gjort det” man stod där som en sån, vad säger hon. De ifrågasatte det jag hade handlat om jag inte hade handlat det skulle jag klarat mig.

– Jag blev ju så förbannad så jag började gråta. Jag sa jag fixar inte det, jag klarar inte av det.

Borde du inte haft en buffert då?

– Hur då, när jag ligger på existensminimum, hur ska jag kunna spara?

Ifall ni ändå klarar er bra, ska det verkligen vara socialen som betalar?

– Nej det ska det inte, om jag har de inkomsterna, men jag har vetat att jag har legat hela tiden på gränsen många år. Jag förstår att de har regler och det. Men om det händer ibland.

Försörjningsstödet ska vara den sista utvägen i Sverige. Det är det man får om inget annat har fångat upp en tidigare. Men även om det är den sista utvägen, finns det ändå en till. Socialtjänsten sa till Hanna att hon kunde gå till kyrkan. De kunde kanske hjälpa henne.

– Då får du väl söka dig till nåt annat då. Då tog jag ju kontakt med Stadsmissionen och fick matkassar där. Men ska det alltid vara så. Att man alltid ska vända sig till dem? Det undrar ju jag.

Socialtjänsten hänvisade alltså Hanna någon annanstans. Vi ska se fler exempel på när myndigheter och det offentliga hänvisar till det som ideella organisationer gör.

På ett café i centrala Örebro träffar Eva Kastberg gruppen med tio stycken 19-24-åringar, som är med i projektet I’m moving on.

– Det övergripande målet är att de ska känna sig stärkta som individer, ha bättre kännedom om sig själva och ha bättre koll på vilket mål de har och hur de ska ta sig dit.

Det är den kristna organisationen Hela människan som äger caféet och som driver projektet för arbetslösa som är max 25 år. De har haft projektet sedan i höstas, och de har slagorden.

” I’m Moving on, din väg till ett framtida arbetsliv.”

Elina och Rick går kursen, men ingen av dem vet att det är en frivilligorganisation som driver den.

– Jag fick en kallelse från arbetsförmedlingen att komma dit, det var obligatoriskt. Vi fick en introduktion och det var intressant. Fick ett datum när vi skulle samlas här och sen har det satt igång.

Vem tror du betalar för det?

– Arbetsförmedlingen, eller staten, statspengarna.

– Inte en aning faktiskt.

En ideell organisation, Hela människan.

– Det har jag nog hört någon gång. Jag hade nog förväntat mig att det var från arbetsförmedlingen egentligen, men det var det inte.

Varför trodde du det var arbetsförmedlingen?

– För att det var därifrån jag fick höra om det. Men nu vet jag, att det inte är det.

Gruppövningarna är avslutade och nu är det dags för matcirkel i stället. Det har de varje måndag. De gör smörgåstårta som de ska äta till lunch tillsammans. Rick står i köket och blandar majonnäs med bostongurka. Även Rick fick reda på projektet genom arbetsförmedlingen, och det är det vanligaste sättet för I’m moving on att hitta sina deltagare. När han får reda på att det är en organisation som håller i projektet tycker han det är bra.

– Det är väl bra att andra lägger sig i också tycker jag. Det behövs.

Ungdomarna som är med i projektet får aktivitetsstöd från försäkringskassan, men själva verksamheten, lokalerna och Eva Kastberg som är kursledare här, betalas just av den kristna organisationen Hela människan.

– Just nu är ändå fördelarna att det är en ideell organisation och att det inte är en tjänst som arbetsförmedlingen köper av oss. Dels är vi lite friare i hur vi gör saker, dels har vi inte samma rapporteringsskyldighet på det sättet. På gott och ont.

Men hon tycker ändå att det finns nackdelar med att det är en ideell organisation som betalar verksamheten.

– Nu är vi så beroende av andra bidrag, kommer inte det blir det ju svårt att fortsätta och det är ju klart, hade det varit något som arbetsförmedlingen betalade för finns det ju en annan säkerhet i projektet. Samtidigt finns det nåt gott i att det är en ideell förening som tycker att det är viktigt och att vi väljer att satsa pengar på det här och att ingen annan aktör behöver betala för det här.

Det hade inte funkat ekonomiskt för arbetsförmedlingen i Örebro att ha ett liknande projekt som det ser ut just nu säger Stefan Pettersson som är sektionschef på arbetsförmedlingen i Örebro.

– Ja, det handlar om ekonomi. Men framför allt handlar det om en bra möjlighet att, ehh... Eller en bra idé där vi ser att den här organisationen sitter inne på en del kunskap och en del ideér som vi tyckte var jättevärdefulla att prova.

Ifall ni tycker att det är en bra idé och just passar den här gruppen, hur kommer det sig att inte ni inte står för verksamheten?

– Vi har inte möjlighet att ha det så här tätt och tajt som de har. Vi har inte kunnat svara upp på samma sätt med personal på det här sättet.

Vi lämnar Örebro för att ta reda på om det är fler saker ideella organisationer gör, som de inte gjorde tidigare.

Kaliber tar hjälp av Svensk Insamlingskontroll och får en lista på alla de organisationer med 90-konton som arbetar med social verksamhet i Sverige. Vi kontaktar alla på listan, ett trettiotal, och ställer frågor om deras sociala arbete som betalas med gåvopengar och om det har förändrats.

Vi är en familj vilken som helst. Min man har ett arbete, ibland mår han psykiskt dåligt och är då sjukskriven, vår ekonomi blir lidande. Jag är själv lågavlönad lokalvårdare. Vi har tre barn i skolåldern. Det har hänt att vårt kylskåp har varit tomt då har vi gått till Frälsningsarmén som har hjälpt oss med mat och ibland en matcheck så vi kan klara oss tills att barnbidraget kommer.” Så kan det se ut.

Kalibers undersökning visar att det är antalet som söker sig till frivilligorganisationer för att de behöver hjälp har ökat. Ensamstående mammor har ökat under hela 2000-talet, men efter finanskrisen har de blivit ännu fler säger organisationerna. Och två nya grupper som organisationerna möter sedan några år tillbaka är fattiga pensionärer och unga vuxna, och vissa organisationer ser till och med att det är hela familjer som söker hjälp. Och det människor behöver hjälp med i mycket större utsträckning nu än för 2-3 år sedan är hyra, el och mat.

– Det är fler år för år som kommer till oss och vill ha stöd med basala behov. Man har svårt att betala hyra, mat för sig själv, sina barn kanske.

– Vi ser ju det och vi vet att den svenska välfärden omprövas och att vi inte kan förvänta oss samma stöd ifrån det offentliga som för femton år sedan. Det har skett stora förändringar i de stora trygghetssystemen och där märker vi effekterna.

Kalibers undersökning visar också att organisationerna arbetar med andra saker än de gjorde tidigare. Just jobb är ett nytt område som många säger att de fokuserar extra mycket på, det gjorde de inte för 5-10 år sedan.

Och det är inte bara arbetsmarknadsprojekt för ungdomar som är inskrivna hos arbetsförmedlingen. Det är jobbmentorer, arbetsträning även för vuxna och ungdomsprojekt.

Andra verksamheter har funnits längre men organisationerna ser ett ökat behov. Några av verksamheterna är i samarbete med kommuner och landsting, men vissa drivs helt av gåvopengar. Det är ungdomsmottagningar, fältarbetare, läkarmottagningar och psykoterapeuter.

– Vi har psykoterapeuter hos oss, och det är också något tänker jag är viktigt att erbjuda. Det är svårt att få tillgång till i dagens Göteborg.

– Vi ger vård och hjälp. Vi har läkare som jobbar ideellt, sjuksköterskor och också juridisk rådgivning.

Organisationerna berättar om ett större samarbete med kommuner och myndigheter. De för dialog med varandra och är mer medveten om vad den andra gör. De största organisationerna vittnar om att myndigheterna allt oftare hänvisar till dom. Vårdcentraler hänvisar till kyrkan när kriscentret i kommunen har stängt, arbetsförmedling hänvisar till projekt i ideella organisationer och socialtjänsten hänvisar till det ideella när de har gett avslag på en ansökan om bistånd.

– Absolut, där ser vi också en stor skillnad, de här sista åren, att tidigare kanske man inte gjorde det i samma utsträckning men nu gör man det verkligen. Vår tolkning är att många av de socialsekreterare hänvisar då är mycket engagerade socialsekreterare som ser att de inte kan bistå genom att normen är mycket mer fast nu, men kan inte göra så mycket mer och då hänvisar man till oss.

– Jag hör det oftare i dag än för tio år sedan, sätter det i samband med att man tillämpar socialtjänstlagen hårdare i dag ute i kommunerna.

– Nu ska vi till stadsmissionen och träffa Louise.

Jag följer med Hanna till Stadsmissionen och en av rådgivarna där. Hanna ska söka pengar till skolresan som hennes son ska åka på och som kostar 2000 kronor.

– Sen handlar det ju inte bara om det här. Det är pass också, det kostar ju, det är mycket sånt här.

Stadsmissionen ha hjälpt till tidigare och hon hoppas att de kan hjälpa henne nu också. Men första gången Hanna sökte pengar var det inga skolresor hon behövde hjälp med.

– Då handlade det ju om mat. Det var ju en skam, jag kan känna skam fortfarande idag att jag inte fått det bättre och lyckats få ett fast jobb, det är ju en skam att be om hjälp.

Men det var ändå självklart för henne att be om hjälp, även om hon grät för att hon gick till Stadsmissionen.

– Men samtidigt vill jag ju något väl med min son, inte bara släppa honom. De här barnen som man pratar om som är i riskzonen som hamnar snett. Det är där min tanke finns hela tiden, det är där min drivkraft finns. Att jag vill inte, jag vill att han ska upptäcka för att han ska få en så bra framtid som möjligt för sig själv.

Louise Jonsson möter Hanna vid dörren. Väl inne pratar de om vilka alternativ som finns för Hanna.

– Det är en djungel.

Vi lämnar Hanna en stund och besöker en organisation som ofta ger pengar till just resor och det där extra för barnen, Majblomman.

Majblomman ger pengar till barn som är fattiga. Även de ser att det är fler som ansöker om hjälp.

– För 15 år sedan gav vi mycket mer bidrag till det som vi kallar guldkant.

Lena Holm är generalsekreterare på Majblomman.

– Men nu de senaste åren har det blivit mycket mer basala saker. Vinterkläder, skor, mediciner. Det är betydligt mer pengar som måste gå till basala saker än tidigare.

Varje år får Majblomman in tiotusentals ansökningar. De allra flesta från ensamstående mammor. Så här kan det låta.

Som ensamstående arbetslös trebarnsmor är det svårt att bekosta kläder och utrustning till barnen, sonen behöver en sittvagn, äldsta dottern behöver skrivbord och alla barnen behöver vinterkläder och utrustning hemma. De har bara sängar, inga andra möbler.”

Och när föräldrar ändå betalar den där skolresan eller skrivbordet är det annat de måste dra in på.

– Vi har ju gjort en SIFO- undersökning för att titta på det här glasögon-problemet. Om de har köpt glasögon under året, vad har de då avstått från? Och det handlar om mat, middagar och föräldrarnas egna glasögon. Sådana basala saker.

För några dagar sedan hade hon ett dialogmöte med några socialsekreterare. Det är inte det första de haft. Majblomman vill ha ett intyg från någon som kan skriva hur barnet ifråga har det när man ansöker om pengar och tidigare var det nästan bara kuratorer och skolsköterskor som skrev intyg, men nu har det blivit ganska vanligt med intyg även från socialsekreterare. Så här kan det låta.

Nedanstående socialsekreterare skulle därför tycka att det vore väldigt bra och positivt om Johan beviljas medel från Majblomman. De pengarna skulle vara till stor hjälp för Johan och möjliggöra att han kommer igång med en vettig sysselsättning på sin fritid som exempelvis gymträning”

– Vi började fundera på vad det här beror det här på. Så har vi bjudit in socialsekreterare för dialoger i de här frågorna. Och det visar sig väldigt tydligt att de är väldigt hårt hållna. De har behövt dra ner på sådant som är nödvändigt att bevilja så de har en tuff situation socialsekreterare också.

Men även om Majblomman betalar många av de här sakerna drar de en gräns.

– Sånt som vi reagerat över är vinterkläder, och sängar. Söker man för en säng då är det verkligen något som socialtjänsten ska stå för, inte Majblomman såklart.

Hur blir det ifall socialtjänsten har hänvisat till er?

– Vi avslår den ansökan och sen ber vi att få träffa socialsekreteraren och försöka hitta var gränserna går.

Jag träffar en socialsekreterare som jobbar med försörjningsstöd i Göteborg, Marie Lewin.

När Majblomman hade dialogmöte var Marie Lewin där. Hon brukar tipsa de som kommer till henne om organisationer som Majblomman och kyrkan.

– Ja det gör vi, vi fattar ju beslut på de här grunderna. Hur ser lagen ut, hur ser riktlinjerna ut. I många fall säger vi nej. Men då kan vi ändå tipsa folk om att till exempel vissa församlingar, i Svenska Kyrkan finns det pengar om man bor i församlingen.

Du tänker ju ändå tanken att det här hade varit bra. Varför är det inte ni som ger pengarna då?

– Därför att som socionom och socialsekreterare så är jag satt att göra professionella bedömningar utifrån lag, rätt och sådant. Men som person kan jag förstå att man har större behov än den här skäliga nivån. Som kan vara rimliga men inte skäliga.

Är det skäligt?

– En kort tid, men i det långa perspektivet är jag inte så säker på det. Det är svårt att klara sig på den här ekonomiska nivån.

Vi är tillbaka hos Hanna som är på Stadsmissionen och söker hjälp till sonens skolresa.

– Då hörs vi, jag hör av mig nästa vecka.. Hej då.

Hur tycker du att det här mötet gick?

– Bra, men jag har alltid svårt att lägga fram det jag behöver. Jag krymper alltid lite. Det är ju inte så att man får hjälp till allt, men kanske en liten del.

Är du orolig för skolresan?

– Ja, det är jag. Får jag inte ihop pengarna så här, jag gör det bara då. Jag får ta konsekvenserna för han ska med, han ska med, det är bara så.

Men på nåt sätt ska det gå säger du, hur då?

– Då tar jag från våra matpengar, jag gör det.

Men äta måste man?

– Ja, men har jag sagt att han ska med, då ska han med. På nåt sätt ska det gå.

I ett litet café i centrala Jönköping står Ulla Gunnevik vid smörgåsarna som kostar fem kronor. Det är Frälsningsarméns café och på fönstret står orden soppa, tvål och frälsning. Det har varit mycket folk som kommit och hämtat matkassar hela veckan, men idag är det lugnare. Det brukar lugna ner sig när sjukpenningen och pensionerna har kommit.

Frälsningsarmén delade ut 307 000 matkassar förra året och här på frälsningsarmén i Jönköping är de vana vid att socialtjänsten hänvisar till dem.

– Och det är okej, har man fått sin norm och ändå har räkningar kvar är det okej om vi kan hjälpa till.

Men för tre år sedan, när Ulla Gunnevik började här, såg det annorlunda ut. Då kunde socialtjänsten komma dit själva med den som behövde hjälp.

– De hade med den som var under behandling, och det tyckte jag var ett konstigt system för är man i behandling och ska ha en helhetssyn då. Då får man hjälpa den människan att reda ut hur man ska kunna fortsätta leva för man kan ju inte bygga upp systemet på att man ska gå till en välgörenhet och få mat eller en matcheck då.

Att tipsa om välgörenhet är en sak tycker Ulla Gunnivik, men att socialtjänsten, som en del i sitt arbete, tar med sig klienter för att visa upp var man kan få hjälp är att gå för långt. Hon pratade med socialchefen i Jönköping.

– Då nämnde jag det för honom och jag tror nog att han vidarebefordrade det för det tog faktiskt slut.

– Jag tänker så här, vi är ett komplement, vi är ingen myndighet. Vi har inget ansvar på det sättet utan vi är ett komplement till vad samhället har att erbjuda. Och så fungerar det på riktigt. Vi är hjälp till självhjälp, man ska inte komma hit hur ofta som helst utan vi hjälper till i en unik situation.

Genom tiderna har ideella organisationer jobbat bredvid det offentliga. Organisationerna kan se nya behov och starta upp verksamheter snabbt för att täcka det och ofta har staten och lagen täckt upp senare. Och ibland finns det en poäng med att det är just det ideella och inte myndigheter som bedriver verksamheten säger organisationerna, som Kaliber pratar med. Det är hela tiden avvägningar för vad organisationen bör göra säger Ingela Holmertz, Svenska Röda Korset.

– Vi kan naturligtvis inte ta över det offentligas ansvar. Det som är stadgat i socialtjänstlagen och så vidare, det är det offentligas ansvar. Här tror jag att vi måste hitta vår egen gräns. Och det är väldigt viktigt att hålla den dialogen levande och framförallt att det inte blir enskilda individer som hamnar i kläm.

Just gränsdragningen är sådant som organisationerna funderar en del på. Lennart Forsberg är social chef på Stadsmissionen i Göteborg.

– Vi för ju den här diskussionen. För det är frågan hur mycket vi ska hjälpa till med hyror, el, de här basala sakerna. Den diskussionen, den bör vi ta själva, men den bör vi kanske ta en diskussion med det socialtjänsten också? Vad är vår uppgift och hur ska vi agera i de här frågorna.

– Däremot måste vi se i takt med att kommunernas resurser minskar så måste vi ju titta då på hur kan vi bidra på olika sätt. Men man kan inte lämpa över ansvaret på frivilligorganisationerna.

Även Lena Holm på Majblomman drar gränsen vid det som hon anser att socialtjänsten ska betala men får ändå ansökningar som handlar om vinterkläder eller en säng.

Skulle det kanske kunna vara rätt då? Det kanske inte är skattepengar ska gå till det?

– På nåt sätt måste det väl finnas en generell välfärd i samhället. Nånstans måste det ju definieras en generell välfärd och sen får ju vi följa med.

Jag ringer upp Torbjörn Hjort, docent i socialt arbete på Lunds universitet. Han forskar om socialbidrag och har även forskat om ideella organisationers roll i samhället.

– Det vi ser nu är vissa förskjutningar och glidningar. Socialtjänsten ska ju utgöra det yttersta skyddsnätet, men frågan är om det gör det idag.

Enligt Torbjörn Hjort har socialtjänsten blivit mer restriktiva i sina bedömningar.

– Barnfamiljer och så vidare där föräldrarna tycker att tröskeln blev för hög gör att man istället väljer att vända sig till en frivillig organisation.

Vad spelar det för roll då, att det ser ut så här i dag?

– Den frågan faller ju tillbaka till vilken form av samhälle som vi vill ha och var vi vill att ansvaret för de utsatta i gruppernas vardagsmöjligeter skall ligga någonstans. Skall det ligga hos frivilligorganisationerna eller skall det vara ett välfärdsstatligt ansvar? Det beror på vilken typ av samhälle vi vill ha.

Hanna har sökt pengar från Statsmissionen till en skolresa hennes son ska åka på. Nu har hon fått besked.

– Jepp, jag fick beviljat 2000!

Du fick beviljat 2000.

– Jepp!

Vad tänker du om det?

– Jo, det känns skönt. Det är ju en sak som är borta från huvudet i hur man skall lösa. Det är en befrielse faktiskt.

Kaliber är slut. Hanna i reportaget heter egentligen något annat.

Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesradio.se