"Ximen Nao och hans sju liv" är lös i kanterna

Det internationella genombrottet kom med romanen "Det röda fältet, som väckte stor sensation när den kom ut 1987. Filmatiseringen vann bland annat guldbjörnen på Berlins Filmfestival året efter. I dag landar Mo Jens roman "Ximen Nao och hans sju liv" på bokdiskarna, översatt till svernska av Anna Gustafsson Chen.

Mo Yan är kanske mest känd för sina stora romaner Det röda fältet, filmatiserad av Zhang Yimou. Det är en roman där Mo Yan flyttar över huvudrollen i motståndskampen mot Japan från det obligatoriska kommunistpartiet, eller i förekommande fall Nationalisterna, till att bäras fram av en sorts vinguds-mytologi, där den urgamla, förstås manliga kinesiska kulturkraften är det som håller den kinesiska nationen samman i denna ödesstund. Andra av hans kända romaner är Vitlöksballaderna, och den till svenska inte översatta Vinrepubliken.

Nu kommer en ny stor roman på svenska: Ximen Naos och hans sju liv, i översättning av Anna Gustavsson Chen.  

Det första jag läste av Mo Yan var en novell som hette Den genomskinliga rädisan. Den publicerades 1985 och brukar räknas som hans 成名作， verket som gjorde honom till den är, Mo Yan, den grovkornige, socialsatiriske skrönikören.

Ximen Nao och hans sju liv, den drygt 600-sidiga roman som nu föreligger på svenska, är hans försök att återberätta Kinas moderna landsbygdshistoria från 1949 och framåt, med avstamp i hans hemtrakter i länet Gaomi i provinsen Shandong.

För den som är bekant med den socialrealistiska ortodoxin i de första år­tion­denas folkrepublika bondeskildringar framstår Mo Yans beskrivning som kontra­revolutionär. Här skildras med en godsägares ögon, och inte vilken gods­ägare som helst, utan en flitig, visserligen polygam men också godhjärtad långt utöver vad plik­ten kräver – med hans blick möter vi allt från jord-reform, koope­ra­ti­viseringsrörelser, folkkommunreformer, kulturrevolutioner, grisuppfödningskampanjer och mot slutet det våldsamma utbrottet av den supermoderna världen mitt i alltsammans.

Allt detta låter Mo Yan sin huvudperson uppleva i de olika gestalter som kung Yama i underjorden finner det för gott att låta Ximen Nao anta, efter att den ursprung­lige jordherren fått skallen bortskjuten av de sanna revolutionärerna. Han blir först åsna, sedan tjur, sedan svin och så hund, och så apa, och till sist människa på nytt. 

Som alltid syftar Mo Yans berättarkonst till att porträtta ett samhälle och ett historiskt förlopp genom att gestalta dess deltagare. Faktum att historiens huvud­person uppträder i djurhamn, allt från åsna till hund, och att dessa djur fyller sådana viktiga materiella och mentala funktioner i den bondehistoria som här berättas, bidrar på bästa suggestiva vis till att genomlysa och iscensätta den mänskliga plats där all denna tid utspelas.

Allteftersom framstår Mo Yans stora krönika och skröna som en kinesisk Hundra år av ensamhet, dvs 50 år av påbjuden tystnad, där denna tystnad nu fylls i av den intensiva monologen från Ximen Nao och hans alternativa berättare.

Däremot tyngs romanen ner av en sorts överflöd. Den är inte tillräckligt strängt sammanhållen och komponerad för att bli en Garcia Marques-roman, som Mo Yan kanske avsett. Greppet med dubblerade berättarröster framstår inte riktigt väl genomfört. Och berättelsen är å andra sidan inte tillräckligt lös sammanfogad, i en struktur där de olika bitarna ges möjlighet att glida omkring, och där i stället läsaren får pussla.

Men resultatet är ändå en spännande och mycket politisk bok, även om den kunde ha blivit ännu bättre med stramare regi och flitigare använd kyrkstöt. Men en sugande historia bjuder författaren på likafullt.