SOCIALA MEDIER & PUBLIKDIALOG

Markus Pettersson: ”Sveriges Radio är radio i allmänhetens tjänst”

PUBLIC SERVICE OCH PUBLIKDIALOGEN. Jag vill inleda med att förtydliga att mitt första debattinlägg inte var en generell frontalattack på hela Sveriges Radios arbete i sociala medier. Tvärtom har jag vid flera tillfällen på andra plattformar lyft fram gamla SR som digitala förebilder - det finns gott om profiler som gör ett bra jobb på den blågula radiohimlens flaggskepp. Men skulle jag nagelfarit Sveriges Radios hela verksamhet för att lyfta fram allt bra och dåligt hade jag ännu inte varit klar.
   Markus Pettersson, projektledare för läsarrelationer och sociala medier på Göteborgs-Posten, svarar Yasmine El Rafie och utvecklar sina frågeställningar kring public service-bolagens närvaro i sociala medier.

Om jag var otydlig så riktade jag mig främst mot de personer som är både SVT:s och det sagda mediets ansikten utåt – vare sig vi vill eller inte. För hur duktiga och intressanta jag än tycker att Hanna Olsson, Nicklas Malmberg, Tove Svenonius, Maria Sjöberg och Jonas Edlund är så smulas de sönder i allmän personkännedom och SR-associationer av Hanna Hellquist, Martina Thun och Kodjo Akolor.
   Vi digitala nördar kan tuta i oss själva och andra att kändishysterin ersatts av en verklighet där uppmärksamheten och hedern sprids demokratiskt bland alla som har ett intressant innehåll att leverera. Men då pratar vi om vår mediebubblas önskedröm, inte Svenssons verklighet – vilket exempelvis enkelt illustreras på Twitter genom en titt på ovanstående personers antal följare.

Yasmine El Rafie lyfter fram Christer i P3 och hur de fått jättemycket respons på en fråga på Facebook. Hur skiljer detta sig från vad P3 har gjort i decennier via telefon och post? Ingenting mer än att publiceringssättet lättare ger virala effekter. Men det är inte Sveriges Radio som gör det jobbet, utan publiken. Min poäng var ju att de sociala medierna kan användas för att aktivt lyssna på publiken utan att ställa frågorna, att samtliga representanter för licensfinansierade Sveriges Radio borde veta med sig att anstränga sig för att både skapa sig en vidare världsbild än bubblans och samtidigt föregå med gott exempel.

Och det är väl här det jobbiga kommer? Det är svårt att styra profiler med stora egon, och hur lätt skulle det vara att rekrytera stjärnor när man ställer krav på att de ska öppna upp sig, visa sig ödmjuka mot en allmänhet som gärna sliter och drar i dem i tid och otid, samt i grunden förändra det beteende som de förtjänat sin status och lön på? Det krävs ganska mycket från alla håll, men jag tänker att public service ska vara demokratins fanbärare och genomsyras av det uppdraget vare sig det handlar om riksunderhållning eller lokala nyheter. I det ingår inte att bara följa utvecklingen, utan att aktivt både underlätta och leda den på fler sätt än de som gynnar enbart oss i Mediesverige. För vi får inte glömma en sak, och här citerar jag sverigesradio.se: ”Sveriges Radio är radio i allmänhetens tjänst.” Alltid.

När det gäller kritiken mot flertalet av de officiella kontona, så får jag eventuellt omvärdera den. Väljer man att som Sveriges Radio skapa det otal konton man nu har för redaktionerna förväntar jag mig att de bemannas och hanteras som vilka konton som helst – vilket inkluderar att aktivt intressera sig för sin omvärld.
   Nu kanske merparten av redaktionerna enbart använder dessa för publicering och frågor/svar, samtidigt som de enskilda medarbetarna på samma redaktioner använder sina egna konton för aktiva omvärldskoll. Om så är fallet är det inte så mycket att orda om – även om jag kan tycka att det är ogenomtänkt och en missad möjlighet.

Däremot missförstår Yasmine El Rafie mig helt när det gäller @sverigesradio. Det är inget problem att kontot retweetar reportrar och svarar på frågor, men det är ytterst beklämmande och otidsenligt att ett konto som officiellt bemannas av ”Lyssnarservice” väljer att enbart inta en passiv dialogroll där man i princip bara följer sina egna anställda. Signalvärdet är monumentalt, liksom Lyssnarservice placering och innehåll på sajten.

Mina frågeställningar är följande: Sveriges Radio behöver fler stjärnor som Henrik Torehammar, men visar utåt sett inte några framträdande tecken på att vara på väg ditåt. Kommer man våga göra den resan och hur kommer det i så fall att förändra hur man arbetar med rekrytering och utbildning av samtliga profiler – etablerade som blivande? Eller är det inte aktuellt, vill man ha kändismegafonerna som portalfigurer av skäl som jag kanske missar? Och sist men inte minst, hur kommer man agera när det gäller att bygga en Lyssnarservice som är mer framträdande och aktivt lyssnande än den är i dag?

Slutligen: Att kändismegafoner skulle vara de jag själv följer för att de påminner om mig själv är en luftswing av sällan skådat slag, som hade kunnat avhjälpas med lite research. Jag ska inte ta fokus från kärnfrågorna genom att motivera varför. Bygg gärna er egen bild på Twitter – där hittar ni mig som @LexMarkus.

Markus Pettersson
Projektledare, Läsarrelationer & Sociala Medier
på Göteborgs-Posten
twitter.com/LexMarkus

Tidigare inlägg: