Gärna en ny Total Recall – men utan Colin Farell

En ny Total Recall, ja, varför inte? Dels för att påminna om att Philip K. Dicks ursprungliga berättelse fortfarande kan vända hjärnan ut-och-in på en - men också för att Paul Verhoevens ursprungliga filmversion, alla sina förtjänster till trots, idag är svårt estetiskt daterad. Den är mer en klassiker i minnet än den är värd att återbesöka.

Och minnet är ju det som handlar om. För i framtiden kan man gå till företaget Rekall och få vilka minnen man vill nedladdade i huvet. Och bli en hjälte i sen egen saga, eller nåt annat.

Huvudpersonen Doug plågas av återkommande mardrömmar är därför lockad av att kunna komma på andra tankar, men något går snett vid själva uppkopplingen och plötsligt bryter helvetet löst. Och det visar sig att hans fru inte alls är hans fru utan att hon leder en robotpolistyrka, som ute efter Doug som tydligen tillhör motsåndsrörelsen.

Eller så allt bara en fantasi, kanske lämnar vi aldrig den fiktion som Rekall skapar i Dougs huvud... Eller så är det en skildring av en psykoanalys. Eller kanske en otrohetshistoria om hustrun och den andra kvinnan? Varför inte en allegori över konsten som flykt och förlösning?

Ja, sådant kan man sitta fnula på och då har man något att göra under alla de alldeles för många och långa slagsmålen och bomardemangen. Det är snyggt gjort, lite Det femte elementet möter Blade runner, men något riktigt tryck i berättelsens om framtidens kolonialhelvete, det blir det inte.

Men det är Colin Farell i huvudrollen som är Total Recalls största enskilda aber. För medan Arnold Schwartzeneggers nollställda spelstil i originalversion hade ett slags lobotomerad kvalitet, så är Farell bara intetsägande, osexig och tom. Han om någon borde skickas iväg någonstans och fyllas med nytt innehåll.