JOURNALISTROLLEN

Carl Fridh Kleberg: Journalistisk begreppsförvirring i krutrökens dis

JOURNALISTROLLEN. Vem är journalist? Vad är journalistik? Under Medieormens två första levnadsår har dessa varit ständigt återkommande frågor i mediedebatten. I dagarna har diskussionen blossat upp med ny hetta efter journalisten Sam Sundbergs inlägg i Svenska Dagbladet, där han bland annat ifrågasätter Emanuel Karlstens numera bevingade paroll "Alla är journalister".
  Medieormen skickade Carl Fridh Kleberg, till vardags utrikesreporter på TT, till fronten. Beväpnad med Marcel Duchamps gamla Fontän rapporterar han återigen från journalistikens favoritkonflikthärd.

När den franske konstnären Marcel Duchamp för snart hundra år sedan vände en urinoar upp och ned och signerade den "R. Mutt" var det ett utfall mot det kulturella etablissemanget. Genom sin vågade gärning lade han ett par vedklabbar på en brasa som redan brunnit i decennier, för att inte säga århundraden. Men trots att tungviktare som Sokrates och Tolstoj har gett sig in i matchen har ingen en gång för alla lyckats knäcka nöten "Vad är konst?"
   Trevare i riktningen genererar, utanför gymnasiekurser i filosofi, i dag mest snarkningar.

För alla som saknat den debatten kan läget tyckas deppigt men glädjande nog har frågan sedan några år tillbaka återvänt i ny skepnad, nu i journalisternas led. På nytt utväxlas skottsalvor från djupt grävda skyttegravar.
   På slagfältets ena sida står de som drar en lans för skiljelinjen mellan journalister och övriga. På andra sidan de som bestrider detta med journalisten Emanuel Karlsten, ofta raljant tillskriven parollen "Alla är journalister", som den medialt kanske synligaste kämpen.
   Ibland tillsammans, ibland var för sig, har även jag och kollegan Yasmine El Rafie ålat oss fram genom gyttjan och krutröken.

Facit saknas

En bräcklig vapenvila, som handlade mer om ömsesidig leda än principiell enighet, bröts i onsdags av Sam Sundberg som i Svenska Dagbladet gick till frontalangrepp mot Karlstens ovan nämnda slogan. Karlstens resonemang är en "lockande tanke" men än behövs "riktiga journalister", skriver Sundberg.
   Resonemanget hade varit mer begripligt om Sundberg redogjort för vad en riktig journalist är.

Den som vill slå fast att något är eller inte är X kan kanske tjäna på att först förklara vad X är. Om jag vill peka på en triangel och säga att det inte är en fyrkant är förutsättningen att jag först vet vad de båda är. En fyrkant har fyra hörn, en triangel tre, därmed är triangeln inte en fyrkant. En invändning är att världen utanför geometrin ogärna underkastar sig så tacksamma definitioner, men det är just det som är pudelns kärna.
   Diskussionen om vem som är journalist är egentligen ett ganska banalt gräl om semantik och definitioner. Att det inte råder konsensus om vad som är journalistik eller vem som är journalist är inte förvånande. Det finns nämligen inget objektivt facit att ta till, ingen platonsk idévärld att härleda sanningen från.

Identitetskris

Vissa sträcker sig då efter slitna formuleringar av typen "Man är inte snickare för att man bygger en stol". Inte heller Sundberg förnekar sig. För ett ögonblick tror jag mig nästan höra ett förnöjt hö-höande ur datorn.
   Men journalistik är liksom snickeri en aktivitet som (i princip) vem som helst kan utföra och därmed kalla sig journalist, en titel som av goda skäl inte är skyddad. Jag kan spika ihop en stol och då råder det rimligtvis inga tvivel om att jag har snickrat den, hur ostadig och anskrämlig den än må vara. Instagram-beväpnade civilister (som Sundberg nämner) fotograferar, och är därför också fotografer.

Varför skyttegravarna grävts så djupa är svårt att säga. "Nyjournalister" vill ibland hävda att deras motståndare bara är rädda om sina jobb, vilket knappast är hela sanningen. Dessutom har även många nyjournalister ekonomiska incitament. Debatten blir del av deras "varumärkesbyggande", en hörnsten i lukrativ konsultverksamhet när gamlingarna ska lära sig om den sköna nya världen.
   Sannolikt handlar det också om en journalistisk yrkesidentitet och stolthet som är stark hos många journalister, något som också förklarar nyjournalisternas ettrighet. I den polariserade debatten förväntas man välja sida och sedan försvara den med näbbar och klor.

En viktigare fråga

Frågan om vem som är journalist eller vem som är konstnär är båda återvändsgränder. Lyckligtvis finns det en annan väg fram. Skenbart handlar Sundbergs inlägg om vem som är eller inte är journalist, men utöver hans polemiska prickskytte mot Karlsten finns det egentligen ingen sådan diskussion. De dygder som enligt Sundberg kännetecknar en "riktig" journalist kan lika gärna beskrivas som typiska för en bra journalist.

Frågan om kvalitet har, till skillnad från den om vem som är eller inte är journalist, både en samhällsviktig roll och förutsättningarna för en produktiv diskussion. I den belysningen blir också Sundbergs oro för krympande resurser relevant och befogad.
   Det vore en stor lättnad om vi alla bara kunde kravla oss upp ur den semantiska gyttjan och i stället prata om det som faktiskt spelar roll: Demokrati kräver god journalistik oavsett vem som producerar den och god journalistik kräver i regel tid, pengar eller både och.

Kanske kan de som hänger läpp över civilisternas intåg i journalisternas led då också inse att det finns ett skäl till att de flesta köper sina möbler (ibland av amatörer men oftast av proffs) hellre än att sitta i en hög med kaffeved.

Carl Fridh Kleberg
utrikesreporter på TT
twitter.com/CFKlebergTT