Kampen mot klottret

30 min

Stockholms stads klotterpolicy – fem år senare

Stockholms stad har nolltolerans mot graffiti i det offentliga rummet vilket gör att konstnärer som sysslar med graffiti eller graffitiliknande uttryck hamnar i kläm.

Oavsett om man tycker att det är bra eller inte så hänger graffitti väldigt nära samman med skadegörelse och klotter."

Det är en ganska extremistisk politik."

Ordet graffiti och graffiti som konstform måste bort ur den här klotterpolicyn."

Tar du bort det olagliga från graffitikulturen så är det som att ta bort klotet när du spelar bowling."

Den har kallats Europas hårdaste nolltolerans mot graffiti. Och anklagas för att censurera en hel konstform.  Stängda graffitikurser, stoppade annonseringar för graffitievenemang och en gatukonstvandringsguide som får sparken är några exempel på hur Stockholms Stads klotterpolicy kommit att fungera i praktiken. 

Så fick jag bara beskedet om att jag inte kan fortsätta med de här vandringarna"

Det finns två huvudstäder i Europa som har nolltolerans mot graffitti och det är Stockholm och Minsk, så det säger väl en del."

Men förespråkarna sätter hårt emot hårt

Det finns inget alternativ till en nolltolerans det finns ingen 50 procents tolerans."

Den har lett till att klottret har minska."

Kostnaderna för klotter har minskat radikalt och jag tror att man ska vara försiktig till lagliga alternativ."

Graffitin är en subkultur som leder in ungdomar till droger och annan kriminalitet, Lagliga väggar leder till ökad skadegörelse. Saneringskostnader och polisanmälningar som säger… ja vad då?

Det hävdas mycket från båda sidor i den här debatten. Men vad är sant? Vad är inte sant? I det här programmet ska jag försöka reda ut vad vi faktiskt vet om de här argumenten. Vi börjar på gatan, bland kemikalier och vatten, hos en person som både sprayar, sprutar och penslar..

-- Kolla på det vita klottret, så börjar han ju blöda lite grand. Och då är det ju ett tecken på att kemet börjat verka när det rinner så där mycket.

Det är tisdag förmiddag. Jag står framför en mur där nån målat med sprayfärg. En svart och en vit signatur, eller tag.. Saneraren Peter Sandberg har penslat över med en genomskinlig trögflytande kemikalie, som fått sitta och verka i tio, femton minuter, tills färgen börjar släppa och rinner längs betongen. Och sen har högtryckssprutan åkt fram.

– Den vita försvann lite lättare än den där mörka?

– Ja, som sagt, det är ju Tectyl, det är ju det de har till bilarna. Underredsbehandling av bilarna. Den sätter sig något fruktansvärt i väggarna. Det är klart de tycker det är skitkul att den sitter kvar.

Peter Sandberg är en av de sanerare som för Stockholms Stads räkning för kampen mot klottret på gatorna.

– Varje dag, dag och natt. Man kommer nästan aldrig ikapp dem alltså. Man hinner liksom inte vara på alla ställen hela tiden.

En kamp som intensifierades för fem år sedan. Den 16 april 2007.

Allt klotter ska bort från Stockholms Stads byggnader inom 24 timmar och staden ska inte på något sätt ge stöd till verksamheter som kan väcka intresse för klotter eller olagliga graffiti bland ungdomar." ( Stockholmsnytt 2007-02-22)

Stockholms Stad har haft olika klotter-strategier och policys sedan slutet på nittiotalet, men den här var den mest långtgående.  Att måla på andras egendom utan tillstånd är olagligt. Brottet heter skadegörelse och kan ge böter eller upp till fyra år i fängelse. Klotterpolicyn hade inget med det juridiska att göra, utan var stadens sätt att hantera den olagliga graffitin. Förhoppningen var att snabb och ihärdig sanering skulle ge dubbel effekt: staden skulle bli ren samtidigt som graffitimålarna skulle tappa intresset för att fortsätta om deras verk försvann.

Varje tag eller målning som tvättas bort, ska fotodokumenteras och polisanmälas. Peter Sandberg och hans kollegor fick allt mer att göra.

– Det är ett riktigt evighetsjobb. Det kommer nog aldrig ta slut det här.

– Sen har man ju stött på de här riktiga kaxarna som klottrar bakom ryggen på en. Man vänder sig om och så sitter det en ny. Det har hänt det också. Så de är ju inte blyga.

Samtidigt som graffitimålarna skrattar bakom Peters rygg, har klotterpolicyn inneburit ett rejält uppsving för saneringsbranschen.

Jämfört med innan klotterpolicyn har företaget där Peter jobbar nära nog dubblerat både omsättning och personalstyrka. Stockholms Stad och Storstockholms Lokaltrafik, SL, är deras största kunder.

– Ja, ja. Vi växer hela tiden.

Samma trend syns hos de andra saneringsfirmor som staden använder sig av. En bransch beroende både av klotter och den hårda klotterpolicyn tycks ha vunnit mark.

– Det betyder ju ofantligt mycket. För är det inte för de här stora kontrakten då är man inte med där upp i toppen är bland de största i Stockholm att sanera klotter, så är det ju. Och som det känns nu så är vi ju störst när det gäller klotterbiten.

Så vad har den här policyn kostat Stockholm? När klotterpolicyn infördes 2007 anställdes två personer att jobba heltid med klotterhantering på Trafikkontoret, som fick samordningsansvar för staden. Steg ett var att dubblera saneringsbudgeten.

Under 2000-talet har kostnaderna ökat mest i Stockholm. Förra året kostade saneringen 14,5 miljoner kronor. Orsaken är dels att det klottras mer, och dels att man blivit mer noggrann med att få bort klottret." (Ekot 2007-08-04)

Den totala saneringskostnaden för staden, om man räknar in de kommunala bostadsbolagen och andra förvaltningar, landade 2007 på drygt 28 miljoner kronor - ungefär en promille av stadens totala budget det året. Den enskilda aktör som, både då och idag, lägger mest pengar på sanering är SL: 2007 landade deras nota på 129 miljoner kronor.

Jag bestämmer träff med den person som har kallats Stockholms stads vakthund mot klotter.

– Jag heter Claes Thunblad. Jag är enhetschef på trafikkontoret och bland annat har jag ansvar för klottersaneringsverksamheten. 

Trots att han är tjänsteman har han blivit lite av en företrädare för stadens klotterpolicy. Jag ber honom att utvärdera de senaste fem åren.

– Någonstans efter ett par, tre år, runt 2009, så har peaken vänt nedåt och idag har vi lägre kostnader totalt i staden för klottersanering än vi hade innan den nya policyn kom. Och det är en intressant sak. Och samma reflektion har polisen gjort när det gäller antalet polisanmälningar och stadens lokaltrafikbolag, SL, har gjort samma och bantat sin budget. Och det är ju någonstans syftet finns att idogt sanera för att man ska tappa intresset helt enkelt för att klottra på stadens anläggningar eller vilka anläggningar det handlar om, och där har vi sett tendenser på att vi har lyckats.

Det här är ett vanligt argument för att klotterpolicyn varit framgångsrik, som förtjänar ett förtydligande. Stockholm Stad och SL är de som står för flest antal polisanmälningar av olaglig graffiti. Och de anmäler i samband med att de sanerar. Varje graffititag som tvättas bort kan, lite förenklat, sägas resultera i en polisanmälan. Så ju mer pengar de lägger på att sanera, desto fler polisanmälningar. Och tvärtom.

– Så slutar jag sanera klotter imorgon så kommer antalet polisanmälningar att minska drastiskt.

Ok. Kanske inte så konstigt då att polisanmälningarna faktiskt minskat? SL har precis som Claes Thunblad säger, dragit ner på kostnaderna. Från 150 miljoner 2009 till 89 miljoner förra året. Det är betydligt lägre än innan klotterpolicyn infördes. Stockholms Stad har totalt sett minskat sina kostander med fem och en halv miljon sedan policyn infördes, merparten av den minskningen står de kommunala fastighetsbolagen för. Så vad säger egentligen alla de här siffrorna?

– De kan analyseras som allt annat. Jag vart påmind igår om att staden har sålt ut en del fastighetsbestånd, vilket kan förklara en del. Så att, jag tycker att den bästa mätmetoden är att fråga vad Stockholmarna tycker, har det blivit bättre eller sämre?

Så hur mäter man förekomsten av olaglig graffiti i Stockholm?

– Stockholms Stad mäter inte. Vi har inga. Vi inventerar skräp varje år så det vet vi exakt hur mycket det ligger på stadens gator, men klotter har vi ingen sådan metod för.

Ok, så hur vet man om olika strategier och policys i olika städer fungerar?

– Nej, och det är det jag har försökt säga flera gånger, det kan man inte säga. Man måste gå den väg man tror är effektiv, och som man tror att skattebetalarna och i det här fallet Stockholms Stads invånare, hur de vill ha det. Om SL skär i sin budget rejält två gånger, om polisen upplever att det är färre gripanden och färre polisanmälningar, så kan man tala om tendenser, men man får aldrig låsa fast att det är bevis för någonting.

Det finns ingen metod att mäta klottret,  och man måste gå den väg man tror är mest effektiv. Siffrorna är inget bevis.  Samtidigt började ju Claes Thunblad vårt samtal med att hänvisa till just siffror.

– Jag tycker att  det finns anledning att tänka om. Jag gör det för att hela debatten handlar om siffror, och som vi har pratat om, alla siffror, all statistik, kan ha en annan förklaring än att det ökar eller minskar med antalet klotter.

Men att folk upplever att det har blivit renare i Stockholm de senaste fem åren är Claes Thunblad beredd att sätta sin högra fot på, säger han. Det är bara att titta efter själv. Samma svar förväntar jag mig från saneraren Peter Sandberg. Men när jag frågar honom, får jag ett svar jag inte riktigt är beredd på.

– Jag tycker de här förstörelseklottren har blivit mer, graffitin har blivit mindre. Eller så är det bara en syn-grej just att man tar bort det så fort, att det inte får sitta kvar lika länge, att det är det som gör att man tycker att det blivit mindre, jag vet inte. Svårt att sätta en tumme på det. Men det känns som att det blivit mindre eftersom det försvinner ganska fort.

Det Peter kallar ”förstörelseklotter” har blivit mer, ”graffitin” blivit mindre. Ett liknande resonemang får jag höra av en graffitimålare

– Med det klimat som råder nu så blir det bara sämre och sämre grejer just för att folk får måla snabbare och snabbare.

Klockan är ganska exakt sju på kvällen nu och jag ska träffa en graffitimålare här i Stockholm som ska visa mig en ganska känd vägg bland de olagliga graffitimålarna. Det ska vara precis här bakom och jag hör hur det låter från sprejburkarna.

Graffitimålaren jag träffar, vi kan kalla honom för Rickard, har varit aktiv sedan slutet på åttiotalet.

Och just nu räknar jag till sex stora graffitimålningar som kanske är fyra till fem meter breda och tre meter höga.

--  2004, 2005, då stod vi och gjorde sådana här grejer längs med tunnelbanelinjerna, då gick det fortfarande. Då hade jag några målningar som jag, i effektiv tid räknat, säkert stod fyra, fem timmar på. Tog det lugnt, hade med mig fika, satt på strömskenan och drack varm choklad. Tog det allmänt jävligt lugnt. Men idag skulle jag inte göra det, idag tror jag inte det skulle fungera.

– Hur stor är väggen?

– Ja, väggen är väl ungefär 120 kvadratmeter. Så att här finns det plats att göra rejäla grejer. Här kan vi stå lätt åtta, tio pers och skapa allihopa samtidigt. Det har vi gjort flera gånger.

Den här fyrtio meter långa och tre meter höga träväggen byggde Rickard och hans kompisar själva. Och trots att den är både olagligt uppförd och till för just graffiti, har den fått vara kvar i fem år.  

– Det finns ingen officiell ägare till väggen och då finns det heller ingen att driva ett mål mot. Och det var precis det som var vårt syfte, att hitta ett ställe där vi kunde stå i lugn och ro och måla graffiti

– Det som är intressant är sammanträffande att ni byggde eran vägg 2007, samtidigt som Stockholm Stad inför sin hårdaste klotterpolicy.

– Ja, nu tror jag verkligen att det är ett sammanträffande. Ett slumpmässigt sammanträffande, det tror jag faktiskt. Samtidigt, vi som lever i graffen, vi har väl känt att klimatet har blivit tuffare och tuffare, och för oss blev det någon sort klimax att vi, nej, nu måste vi göra någonting åt det, vi kan inte måla någonstans. Så det är inte helt ologiskt att det sammanträffade med den tidpunkten egentligen för klimatet blev ju bara hårdare och hårdare för graffitin. Och har förmodligen blivit ännu hårdare sedan dess.

– Så nolltoleransen på det sättet har fungerat?

– Ja, alltså, om man bara fokuserar på nolltolerans ur det perspektivet. Ja, visst. Det är renare idag.

En målare, en sanerare och en tjänsteman. Alla tre är överens om att Stockholm har blivit renare.

– Om man säger såhär, nolltoleransen har ju trängt bort oss graffare som gärna skulle stå på linjen eller tågen, men samtidigt under de åren som nolltoleransen har funnits så har jag mindre och mindre brytt mig om den illegala biten av graff. Så det har egentligen inte spelat så stor roll för mig. Men nolltoleransen har ju också lett till att man inte kan måla en laglig målning i Stockholm vilket i sig blir extremt frustrerande och då slår det ju även mot målare som mig, om man säger.

Det Rickard syftar på är den förändring som 2007 dyker upp i policyns nionde paragraf. Det som tidigare formulerats som att staden inte ska medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter och liknande skadegörelse”, fick nu tillägget  ”staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller annan skadegörelse”.

Och det är just den här formuleringen, som i Augusti 2010, gör att debatten verkligen tar fart. I samband med att Riksteatern anordnar sitt graffitievenemang Art of the Streets i centrala Stockholm för första gången.

Där är det hiphopkulturen som står i fokus."

Det drar till sig subgrupper och subkulturer som inte håller sig inom lagens råmärken."

Förutom att visa konst, film, ge föreläsningar, debatter och graffitikurser, har evenemanget sprayburkar till försäljning och en öppen laglig vägg, på sitt eget område, där vem som helst får måla.

Vi erbjuder en laglig plats, det gör inte Stockholms stad idag."

Riksteatern anser att klotterpolicyn kommit att censurera själva konstformen graffiti eftersom den förbjuder lagliga alternativ och på så sätt kriminaliserar alla som vill måla graffiti. Och de startar intresseföreningen Graffitifrämjandet vars vision är lagliga väggar i alla Sveriges städer.

– Det är tydligt att Riksteatern har en väldigt tydlig roll i det här när man har ett konvent tre år i rad, man reser runt och har en turné och man dessutom startar en tankesmedja.

Claes Thunblad på trafikkontoret igen.

--  Och då finns det ett forum för de som vill något annat, att träffas. Då har trycket och debatten blivit helt annorlunda

Stockholms stad stoppar riksteaterns reklamkampanj för ett stort evenemang med gatukonst."

Där man har testat den här lite mer toleranta linjen och där man har lagliga alternativ, där ökar klottret. Medans i Stockholm så minskar den."

Risken är att den leder till spridningseffekter. Att man börjar ännu mer kludda ner…"  

Det finns inga vetenskapliga studier på effekten av lagliga väggar. I Malmö finns en mätning som visar på en viss ökning vid en av deras två väggar. I Norrköping sägs det fungera alldeles utmärkt, men där finns å andra sidan färre aktiva målare.

Jag bestämmer mig för att åka till den stad som kanske varit mest lik Stockholm i hanteringen av olaglig graffiti. Göteborg. De införde också en klotterpolicy 2007, och har sedan dess sagt nej till lagliga väggar - fram till förra året. 

I november öppnade en laglig graffitivägg vid konsthallen Röda Sten, mitt under Älvsborgsbron. Och nu under 2012 har staden dragit igång ett projektarbete som ska utvärdera hela klotter- och graffitifrågan med ett uttalat mål att stötta konstformen samtidigt som man bekämpar skadegörelsen. Till skillnad från Stockholm har Göteborg ett system där de mäter förekomsten av olaglig graffiti.

Vid den nya väggen träffar jag  Samaneh Lomander, planeringsledare på Trafikkontoret i Göteborg och ansvarig för stadens klottersanering.

– Vi mäter klotter per kvadratmeter och det fotodokumenteras vid varje klotterplats som man ser. Och så har man en mätsticka då, som är med på de här bilderna.

– Här i staden, har ni märkt någonting, har skadegörelsen ökat eller minskat på grund av att man invigt den här lagliga väggen?

– Vi gjorde en ett koll innan lagliga väggen kom upp och mycket av det klottret som vi redan då såg, finns kvar idag också. Men det är på de privata ytorna, fastighetsägarytorna, som man kanske väljer att inte sanera på. Det är ju deras ansvar. Men på våra ytor har vi sanerat och vi har inte sett någon direkt ökning. Det har vi inte gjort.

Ja, erfarenheterna är olika. Eftersom det inte finns någon mätmetod I Stockholm går det inte att utvärdera om skadegörelsen ökat eller minskat som resultat av klotterpolicyn. Det gör det också svårt att jämföra med städer som faktiskt mäter.

Så var det frågan om olaglig graffiti är en inkörsport till droger och annan kriminalitet? Klotterpolicyn slår nämligen fast att missbruk och kriminalitet, är problem som kan förebyggas genom att agera när man misstanker att ungdomar ägnar sig åt klotter.

För några veckor sedan invigdes en nittio meter lång laglig graffitivägg i Stockholms grannkommun Botkyrka.  Jag gick runt och pratade med några ungdomar för att höra hur de ser på kopplingen graffiti, droger och kriminalitet.

-- Nej, jag tycker det är skitsnack. Jag känner målare som inte håller på med något sådant. Jag känner folk som inte målar som håller på med sådant. Det har inget med graffitin att göra, det är från folk till folk.

– Nu står vi ju här och här får man måla, målar du mycket där man inte får måla?

– Ja.

– Varför det?

– För att det är roligare. Mer action.  Det är mer folk som ser om man målar längs tunnelbanan än här.

– Du går. Rackarcans. Drar några bärs och sedan målar du bara.

– Vad är det som gör att det där är så viktigt, att göra det olagligt?

– Jag vet inte, man blir känd av folk. Så det är bra.

– Ser du kopplingen mellan graffiti och kriminalitet och droger?

– Jag ser ingen vidare koppling från graffiti till tung kriminalitet. Det jag håller på med skulle aldrig kunna leda in mig till, till exempel droger. Det jag handlar om är att jag tycker om att måla, och att sniffa färg är för losers.

– Hur gammal är du?

– Jag är femton.

En studie som ofta används i den här diskussionen är Stockholmsungdomar som klottrar. Det är en forskarrapport som beställdes av Stockholms Stads klotterkommission 2002. Även Claes Thunblad på Stockholms Stads Trafikkontor, hänvisar till den.

– Man ser ett tydligt samband, tyvärr, mellan annan brottslighet och att man är gripen för klotter och skadegörelse. Och det handlar om ökad andel missbruk, ökad andel annan brottslighet som misshandel och stölder och den typen av brott.

På plats under invigningen i Botkyrka träffar jag också Hugo Röjgård, ordförande för Riksteaterns intresseorganisation Graffitifrämjandet, som med stöd från kommunen varit med att bygga den här väggen.

– Och det är rätt anmärkningsvärt för de pekar på samma rapport som jag pekar på, för att i slutet på den rapporten så skriver rapprotförfattaren att det som står i den här rapporten får inte tolkas som att graffiti leder till kriminalitet och drogbrott.

Ja, visst är det anmärkningsvärt. Två personer på var sin sida i debatten, tolkar samma rapport helt olika. Kanske kan rapportförfattaren hjälpa till att sätta ned foten:

– Utifrån den här undersökningen kan man inte säga att den ena eller andra har rätt utan det är en studie som tittar på hur situationen ser ut vid ett enda tillfälle.

– Jag heter Knut Sundell och jag var huvudförfattare till den här rapporten, Stockholmsungdomar som klottrar, som kom 2002

– Och då går det inte att avgöra vad som kom först. Brott eller graffiti, så att säga. Eller droger för den delen. Däremot kan man säga att det finns ett väldigt tydligt samband.

Claes Thunblad på Trafikkontoret berättar att de precis beställt en ny rapport för att få fram färska siffror.

I väntan på den, läser jag i Brottsförebyggande rådets rapport, Strategiska brott bland unga på 00-talet, som kom tidigare i år. Där går de igenom vilka typer av brott bland unga som riskerar att leda till en fortsatt lång brottskarriär. Skadegörelse – där alltså klotter ingår – är inte ett sådant brott. Och när jag pratar med  BRÅs nationella expert på klotterförebyggande åtgärder, Solveig Hollari, säger hon att det enda man med bestämdhet kan säga om graffitimålare är att de en väldigt heterogen grupp:

–  Det kan vara allt ifrån ganska en gravt kriminell, missbrukande person som är lite äldre, via en konstintresserad ung man, till min egen grabb, eller grannens grabb.

-- Genom åren har jag sett hyfsat mycket droger förekomma. Absolut. Det förekommer. Det är svårt för mig att säga något generellt egentligen men i de kretsar jag rört mig har det förekommit ganska ofta.

Det har blivit sen kväll och jag och Rickard har satt oss på en parkbänk en bit från den graffitivägg som han byggt med sina kompisar.

– Jag var själv väldigt… höll på med väldigt mycket konstiga grejer på den tiden. Aldrig droger dock, men inbrott och stölder och sådant. Det var ett sätt att finansiera graffitin för då kunde man, jag hade inte råd annars att köpa färg. Då vart det istället att man snodde färg, det vart inbrott och man började märka att det gick att sno andra saker och folk ville betala för det. Och så vart det bara en ond spiral.

– Det som är intressant när jag pratar med dig som målare är att det du säger om kopplingen till droger och kriminalitet, är precis de kopplingar och argument som förs fram av företrädare till nolltoleransen. Jag var inte riktigt beredd på att jag skulle få höra det från en målare själv.

– Nej, men jag är å andra sidan väldigt på andra sidan. jag började med graff bara för att jag älskade uttrycket i det, själva konsten och uttrycket och stajlen, och allting, äventyret, stajlen, färgen, spänningarna, allt. Det är ett fantastiskt paket. Det hade liksom ingenting med brott för mig att göra. Men det var ju ett brott tyvärr.

Valet att fortsätta med graffiti i över 25 år har fått Rickard att leva ett dubbelliv: på dagen familjefar med jobb i ekonomi-branschen, på natten graffitimålare.  

– Det blir definitivt ett dubbelliv, men det blir också, jag tycker med åren blir det mer och mer outhärdligt för att för det här blir ju faktiskt att man ljuger. Och det där blir ett problem känner jag som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag måste ljuga för mina arbetskamrater hela tiden för jag har valt att hålla det hemligt.

– Men jag stimuleras fortfarande av tanken att komma till jobbet dagen efter och sitta där, liksom… Då kan jag verkligen fnissa åt det. Om de bara visste vad jag var ute och gjorde i natt.

Medan vi pratar gör det andra livet sig påmint. Rickard packar upp telefonen som ligger skyddad i en plastpåse.

– De är så goa när de ringer. Fy fan. Då blir man påmind om det som är där hemma. Man går in i såhär graffitibubblan, det där bara försvinner tycker jag. Så ringer de alltid och ska säga god natt, man bara, just det, jag har ju barn också.

Klotter och skadegörelse leder alltså inte till tyngre kriminalitet, och även om det finns ett samband mellan droger och graffiti vet vi inte vad som orsakar vad.  Lagliga väggar tycks fungera på vissa håll. Och när det gäller statistik över kostnader och polisanmälningar går den att använda lite som man vill.

Trots att vi egentligen inte vet mer idag än vad vi gjorde för fem år sedan när Stockholms klotterpolicy infördes, har debatten börjat svänga. Oppositionen i det alliansstyrda Stockholm vill riva upp policyn. Ett förslag från socialdemokraterna om så kallade ”offentliga ateljéer” ska i dagarna upp på dagordningen i stadens kommunfullmäktige.

När Art of the Streets förra helgen arrangerade en debatt om klotterpolicyn med samtliga partier från Stockholms Stadshus representerade, verkar det som att rör på sig även hos allianspartierna. Vi hör, i ordningen Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna:

– Jag fick frågan av mina kollegor på stadshuset om jag var intresserad av att representera Centerpartiet. Jag frågade dem tydligt, vet ni var jag står i den här frågan? De svarade, ja vi vet var du står i den här frågan. Och det är ok att jag representerar Centerpartiet? Ja, det är ok att du representerar Centerpartiet. Jag är här för att jag är väldigt skeptisk till nolltoleransen och hoppas bringa klarhet i den frågan idag."

–  Väldigt märkligt skriven, dålig svenska till och med tycker jag på vissa punkter, och framförallt att den ger uttryck för godtycke och bedömningar."

– Jag kan inte sitta här och säga att policyn… att den kommer se likadan ut om fem eller om tio eller om femton år." 

Vid ett av Stockholms 20 tusen elskåp fortsätter Peter Sandberg skrubba bort taggar.

– Har det hänt någon gång att folk tycker det är dumt att du tvättar bort?

– O, ja. Alltför många gånger.

­-- Jaså? Vad brukar sägas då?

– Ja, vad brukar de säga? Varför tar ni bort det här fina, det är så färgglatt och alltihop det där. Men de förstår ju inte att det är förstörelse. Det ska ju bort bara, så är det.

Producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se