Läs Rolf Gustavssons text

Det kanske inte är så många som till vardags identifierar sig som europé, men ändå finns Europa där, som en självklarhet. Frågan är hur länge, och i vilken form. Det är lätt att ta den europeiska samvaron för given.

Och den här dagen kan inte beskrivas som något annat än en ödesdag för det europeiska samarbetet. Den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe ska idag avgöra om den europeiska stödfonden EMS är förenlig med tysk grundstol. Samtidigt presenterar EU-kommissionen sitt förslag på ett nytt europeiskt banksystem som – med hjälp av EMS - ska skydda de enskilda nationerna från smällar när bankerna krisar, men som också kräver en överstatlig kontroll. Och i Nederländerna – som alltid varit ett av EU:s kärnländer – tycks de EU-kritiska partierna vinna framgångar i dagens val.

Vad kan rädda det europeiska samarbetet? Rolf Gustavsson som följt EU-politiken i mängder av år, ska ge oss sin analys.

Det råder redan stor politisk villervalla i Europa och den blir ännu värre under de kommande veckorna, av allt att döma. Denna höst 2012 väntar tunga beslut som blir vägledande för många år framöver. Grundfrågan gäller om och i så fall hur Europa kan ta sig ur krisen. Det vaga slagordet ”politisk union” lanseras på nytt.

Jag har många gånger hört ledande politiker tala om dramatiska vägval för Europa. Det brukar tillhöra retoriken och den gängse visdomen säger att Europa alltid utvecklats genom kriser. Men denna höst är dramatiseringen inte bara retorisk dekoration. Krisen är djup, existentiell, och tendenserna till europeiskt sönderfall är fullt synliga.

Finanskrisens två beståndsdelar, bankkrisen och statsskuldkrisen består, men ändå handlar den mer om politik än om pengar. Det är huvudpoängen i den bästa, övergripande skildring av krisen som jag stött på. Boken heter Saving Europe och är skriven av den italienske ekonomijournalisten Carlo Bastasin. Han kommenterar regelbundet i dagstidningen Il Sole 24 ore, som kan kallas en italiensk Financial Times och som väl tål att jämföras med Europas allra bästa kvalitetspress.

Bokens underrubrik sammanfattar väl innehållet: Hur nationell politik nästan fördärvade euron. Bastasins analys skildrar i detalj förloppet från 2008 fram till början av 2012. Under den perioden var eurozonen nära sammanbrott vid tre tillfällen och varje gång var det tydligt hur medlemsländerna misstrodde varandra och hur den nationella egoismen styrde det politiska ledarskapet.

Det var också tydligt hur de tongivande politikerna Nicolas Sarkozy och Angela Merkel i desperation improviserade utspel utan att ha klart för sig konsekvenserna på finansmarknaderna. Det fransk-tyska utspelet i Deauville för två år sedan blev en ren katastrof. Där förklarade Merkel och Sarkozy att de privata långivarna skulle ta sin del av smällen om ett land skulle göra konkurs. Indirekt medgav de därigenom alltså möjligheten av en bankrutt. Bastasin skriver på grundval av hemliga protokoll hur Jean-Claude Trichet, den dåvarande chefen för Europeiska Centralbanken, blev rent ut fly förbannad och anklagade de fransk-tyska ledarna för att fördärva den gemensamma valutan.

Varje regering får ta hand om sin egen skit, som Nicolas Sarkozy uttryckte det. Och varje land hade sina egna tricks. Men ingen tog ansvar för det gemensamma bästa, för det gemensamma politiska projekt som euron skulle vara ett uttryck för.

Till bokens förtjänster hör att Carlo Bastasin, som under tio år varit korrespondent i Tyskland, genomlyser både den komplicerade tyska finansmarknaden och den komplicerade tyska inrikespolitiken. Det ger värdefull bakgrundskunskap inför höstens prövningar, när försöken att övervinna krisen i så hög grad handlar om stämningarna i Tyskland.

Trots att det nu för första gången artikuleras starka euroskeptiska röster i Tyskland så vill ledningen i de två största partierna, kristdemokraterna i CDU och socialdemokraterna i SPD, göra Europa till en huvudfråga i valet om ett år. Angela Merkel har i olika sammanhang förespråkat en förstärkning av EU till en politisk union och Sigmar Gabriel, ledaren för SPD, har presenterat initiativ i samma riktning.  Den stora och hittills olösta frågan gäller hur en starkare europeisk gemenskap kan förenas med en starkare demokratisk kontroll. Lösningen på den knäckfrågan skulle kunna bli en huvuduppgift för en ny konstitutionell församling, ett konvent, som Merkel vill kalla in i början av nästa år. En mycket kontroversiell idé som cirkulerar på allra högsta nivå i Bryssel handlar om att valutaunionen skulle inrätta en egen parlamentarisk församling, vid sidan om EU-parlamentet.

Som ett första steg till en politisk union kommer nu förslaget om en bankunion som till att börja med skulle innebära en överstatlig finansinspektion för de 17 euroländerna. Det är egentligen ett tyskt krav för att hjälpa de spanska bankerna, men EU-kommissionens förslag verkar vara alldeles för långtgående och radikalt för Tysklands många regionala och lokala banker.

De stora partierna i Tyskland vill förhindra fortsatt europeiskt sönderfall. Den nya tyska debatten kan ses som ett förebud om likartade, klargörande diskussioner i andra länder om EU:s framtid.

 Rolf Gustavsson