Lowden: "En snorloska i kulturhistoriens ansikte"

2:13 min

Advokaten Jens Lapidus romaner om Stockholms undre värld har gjort honom till en bästsäljande författare. Idag kommer hans "Mamma försökte", en samling av både nyskrivna och tidigare publicerade noveller.

Man brukar säga "bara för fansen" när en författare ger ut en bok långt under sin vanliga nivå. Det är oftast att överskatta läsarnas lojalitet och underskatta deras fordringar. Novellsamlingen "Mamma försökte" är definitivt inte för några fans. Här finns inget av det som gjorde Stockholm Noir-sviten så populär: hatet, drivet, jakten. Eller, med andra, mer litteraturkritiska, ord: tempot, språket, storyn.

Jens Lapidus är maximalist. Tegelstensromanen är hans rätta format, där får hans berättelser utrymme nog för att kunna lyfta, flyga och landa. Han kan bre på, babbla, breda ut sig. Novellformen ställer andra krav på precision och perfektion. Kräver att man vet exakt vad man vill få fram och hur man ska få fram det.

Lapidus vet inte det och kan inte det. En gång leker han Stephen King och skriver om en offpiståkare som får övernaturliga krafter av en bit utomjordisk metall. Den texten är inget vidare, men åtminstone bokens enda överraskning. Allt annat är närmast att beskriva som ett bonusmaterial till Stockholm Noir-sviten. Små ärevarv, återbesök hos huvudpersonerna, samma gamla saker – brott är svårt, samhället är hårt, yada yada – fast mycket sämre, och så ett par texter på grå normalprosa. Varför kan han inte använda sin vanliga stökiga stackatostil när han skriver om försvarsadvokater och affärsjurister? Skulle någon kunna skriva underhållande om företagsjuridik vore det väl han. Men inte då.

"Mamma försökte" är en bok som består av lågvattenmärken, men det värsta av dem alla står inte författaren för, utan förläggaren. Hans bedrägeriförsök till förord är inget annat än en snorloska i kulturhistoriens ansikte: att nämna klassiker som "Pälsen", "Maffiabröder" och "Ett halvt ark papper" i det här sammanhanget är att förtala dem grovt. Och inte lurar det någon heller. Boken är alltigenom undermålig, och om inte Wahlström & Widstrand velat ha lite snabba cash hade den aldrig kommit ut.

Martina Lowden
Kulturnytt