Vill få Palme ut ur mordets skugga

8:34 min

I fredags hade filmen Palme premiär på över hundra svenska biografer. Och det var för att försöka lyfta fram personen och politikern Olof Palme ur den skugga som den olösta mordgåtan har kastat över honom, som de bägge regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander tog sig an projektet. Här fanns det ett tomrum att fylla.

– Allting som har handlat om Olof Palme har handlat om mordet. Vi har varit otroligt frustrerade över att det aldrig har kommit till någon lösning. Och det har täckt personen, så att hans liv och hans öde inte har skildrats. Det har skildrats i böcker, men det blir någonting annat när man tittar på gammalt arkivmaterial. Man får göra en tidsresa, säger Maud Nycander.

"Så länge vi är på den här jorden, ska vi försöka göra livet så anständigt som möjligt. Det är i all enkelhet grunden för min politiska ideologi, det är var politiken handlar om", säger Olof Palme i ett filmklipp hämtad från en brittisk tv-show 1969, några månader innan han väljs till Socialdemokraternas partiledare.

Ja, det är ett nästan oändligt arkivmaterial som Kristina Lindström och Maud Nycander plöjt igenom under arbetet med sin film, och gjort fynd i. Som en scen när ett filmteam följer Olof Palme hem till grinden utanför radhuset i Vällingby sent på natten efter den knappa valsegern 1973. När Palme går stigen fram mot huset ligger filmkameran kvar på honom, han vänder sig då om och ber kameramannen stänga av. Han ska nämligen leta upp nyckeln till huset som är gömd utanför och vill inte avslöja exakt var. Det var ett helt annat Sverige då, konstaterar Kristina Lindström.

– Det är ju overkligt. Statsministern gömmer sin nyckel till radhuset där han bor. Han bor ju i ett öppet radhusområde med massor av människor. Det är ju en helt annan tid verkligen.

Förutom många dagar och veckor i Sveriges Televisions arkiv har de bägge filmskaparna också fått tillgång till familjen Palmes privata super 8-filmer från vardagsliv och semestrar, och de har även kunnat intervjua Lisbet Palme och de tre sönerna, och förutom det gjort mängder av andra intervjuer och plöjt igenom böcker och annan dokumentation.

Ur det har de vaskat fram sin egen bild av Olof Palme, en nog så svår uppgift eftersom berättelsen om honom skiljer sig så mycket beroende på vem man frågar. Han var mycket älskad, men också mycket hatad, och när den ene har sett en varmhjärtad visionär med förmåga att både förändra och entusiasmera, så har den andre sett en arrogant och kallhamrad maktpolitiker.

Hur har det varit att jobba då i den här spänningsladdade miljön, med alla sina skiftande förväntningar på vad filmen skulle bli?

– Vi har inte jobbat i den miljön faktiskt. Vi har suttit häruppe i ett klipprum och gått i arkiven och läst böcker och gjort intervjuer. Utöver det har vi ingen relation till den världen, säger Maud Nycander.

– Det har verkligen varit centralt att vara fria, att inte gå någons ärenden, säger Kristina Lindström.

Och ni har aldrig tänkt tanken att när det blir premiär, hur diskussionen kommer att gå?

– Så fort vi har tänkt så har vi skjutit den frågan ifrån oss för att göra det möjligt att jobba överhuvudtaget, säger Kristina Lindström.

Det har varit nog svårt ändå att få grepp om personen och politikern Olof Palme, säger de båda. Det kan märkas i filmen, som när först den gamle finansministern Kjell-Olof Feldt berättar om hur Palme kunde få rena vredesutbrott på kollegor i regeringen, och sedan sonen Mattias vittnar om att han aldrig var med om att Olof Palme blev arg på honom eller hans bröder.

I Olof Palmes person förenas också ett kristallklart intellekt med känslosamhet, säger Kristina Lindström.

– Han hade sådan lust och en sådan förmåga att formulera sig briljant, och när han fick tag på bra formuleringar så ville han inte släppa dem. Han kunde inte motstå att säga det även om det fick folk att tycka att han var FÖR smart, det vill säga att han var lite för taskig. Och har man den personligheten, att man har så mycket energi, så tror jag att impulskontrollen inte är så väl fungerande, säger Kristina Lindström.

– Men det är ju det att ens svagaste sidor också är ens starkaste sidor, så är det ju, säger Maud Nycander.

– Han är en känslomänniska. Han var verkligen en känslomänniska, mitt i den här intellektuella briljansen, säger Kristina Lindström.

Det här starka patoset kunde man inte minst märka när Olof Palme angrep militärdiktaturen i Spanien eller Chile, USA:s krig i Vietnam eller gav sig på apartheidregimen i Sydafrika, under en tid dessutom när andra västländer stämplade ANC som en terrororganisation. I filmen berättar ärkebiskopen i Sydafrika Desmond Tutu, hur Palmes stöd och hans oförmåga att se skillnad på vit och svart, kan ha bidragit till att ANC inte blev "anti-white", en organisation mot de vita. Olof Palme satte Sverige på världskartan på ett sätt som ingen annan svensk politiker förmått göra.

Ibland fick Olof Palme också kritik för att säga för lite i utrikespolitiken, till exempel menar somliga att han ofta visade undfallenhet mot Sovjetunionen. Men det är lättare att se hans personliga avtryck i utrikespolitiken än vad han själv åstadkom i inrikespolitiken, säger Maud Nycander.

I inrikespolitiken var Palme mycket mer en lagspelare, en kompromissande politiker, till exempel när han - mot sin egen övertygelse - vek sig för LO:s krav på löntagarfonder för att inte riskera en splittring av arbetarrörelsen. Men på andra områden var han kompromisslös.

– De frågorna kompromissade han aldrig, om rasism och främlingsfientlighet. De bar han konsekvent genom hela sin gärning. Han drev dem konsekvent under hela sitt politiska liv. Han vet vad det är att inte vara svensk i Sverige, eftersom hans mamma bröt och kom som flykting. Han har levt med flyktingskapet nära, säger Maud Nycander.

Filmen Palme skildrar Olof Palmes liv från barndomen fram till hans våldsamma död, ett liv som mot slutet fördunklades av de hatkampanjer som riktades mot honom. Under de sista åren möter vi en ärrad och ibland mycket trött politiker som påtagligt skiljer sig från den vitale, moderne man som blåst nytt liv in i politiken 10-15 år tidigare. Och den förvandlingen är också ett viktigt tema i filmen, säger de bägge regissörerna Maud Nycander och Kristina Lindström.

– Det är en reflektion över att vi är bara människor. Vi orkar inte hur mycket som helst. Och om man bränner sig hårt så blir man ännu tröttare, säger Kristina Lindström.

Är det också en skildring av att samhället inte är så snällt mot sådana som sticker ut och går sin egen väg?

– Absolut. Det ligger väl som en röd tråd genom filmen och en röd tråd genom berättelsen om hans liv, att det kan på många sätt straffa sig att sticka ut, säger Maud Nycander.

– Och det är något att ta med sig för oss alla att se det, att se att människor måste få sticka ut, säger Kristina Lindström, som tillsammans med Maud Nycander regisserat filmen Palme.