20 år sedan 500-procentsräntan i Sverige

– Får jag börja med att säga att Europa idag haft en av sina mest kaotiska dagar i det finansiellla systemet, säger Bengt Dennis.

Mycket har hänt på 20 år. De medverkandes röster må ha förändrats en aning, eller tystnat, men ändå är det åtskilligt som påminner om och förenar då och nu.

Riksbankschefen sa att det inte fanns några gränser för hur långt Riksbanken var beredd att gå för att försvara kronans fasta växelkurs och värde.

Långt efteråt skrev Bengt Dennis i en bok att det visst fanns en gräns. Den låg vid 4 000 procent. Det hade hans medhjälpare på Riksbanken räknat ut.

Det var marginalräntan det handlade om. Marginalräntan var den ränta som bankerna kunde låna eller placera i Riksbanken på kort tid, precis som dagens reporänta.

Riksbanken prövade sig fram under några dramatiska dagar och testade först 16 procent, sedan 24 procent, 75 procent och slutligen 500 procent. Då upphörde valutautflödet och spekulanterna vände blickarna åt annat håll.

I tre dagar varade 500-procentsläget. Under de tre dagarna gick det till exempel inte att ta nya bolån. Bankerna stoppade utlåningen. Räntan på löpande bolån gick upp till 20 procent. Bankomaterna var stängda.

Tre dagar av besk medicin fick marknaderna att lugna sig, men sedan kom allt tillbaka igen och räntan hamnade på 50 procent.

Den 19 november tvingades dåvarande statsminister Carl Bildt konstatera att regeringen misslyckats.

– Det är självklart att beslutet att överge den fasta kronkursen och låta kronan flyta, är ett misslyckande för de nationella ansträngningar, som vi har mobiliserat de senaste månaderna. Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande och det är det här, sa Carl Bildt.

Riksbanken gav upp kronförsvaret och valutan föll ungefär 25 procent direkt. Tre tuffa krispaket genomfördes. Huvudpersonerna var finansminister Ann Wibble och statsminister Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Carlsson.

Då gick det rykten om att kronförsvaret hade kostat nästan hela den svenska valutareserven, men senare beräknades kostnaden till minst 150 miljarder. Det kanske var samma sak.

För svensk ekonomi inleddes nu en utveckling som ledde till tio förlorade år. Så lång tid tog det innan hushållens köpkraft var tillbaka till tiden före krisen.

Under 90-talets sanering av ekonomin reste också den nye finansministern Göran Persson till Världsbanken och Internationella Valutafonden för att ackordera om statsskulden. Det var då han mötte "flinande 25-åringar på Wall Street", som höll korsförhör med honom.

Under 90-talet försvann en halv miljon jobb. Arbetslösheten gick från ett par procent till 8-10 procent, och där någonstans tycks den ha permanentats.

Den modell för krisbekämpning för länder i ekonomiskt kaos, som blev den nya svenska modellen, har till och med exporterats och är än idag gångbar internationellt.

Och sången om den odelade glädjen att låna mycket pengar i bank kanske borde få en internationell uppföljare.