Och plötsligt blev jag en behövande

Radiopsykologen den 20 september 2012

Viola är 62 år och har suttit i rullstol dom senaste 14 åren. Hon har flera sjukdomar som ger smärta och värk. Det var inte så här hon hade tänkt sig sitt liv.
Förut hade hon ett jobb och ett aktivt, engagerat och självständigt liv. Nu är hon en som är beroende. Hon måste ofta säga att hon inte orkar eller inte kan.
Samtidigt försöker hon fortfarande ta ansvar och hjälpa andra. Hon försöker glömma rullstolen. Men inuti har hon ett stort svart hål.  Ändå vågar hon inte släppa fram gråten.
Viola ringer till Radiopsykologen med frågan: Varför har jag inte sörjt förlusten av min kropp? Är jag knäpp eller vad handlar det om?