Musikal | recension

Recension av "Next to Normal"

2:34 min

Den plockade hem Pulitzer-priset, sedan dess är den flitigt spelad. Nu har musikalen "Next to normal" av Tom Kitt och Brian Yorkey gått upp på Stockholms stadsteater med musikaldebuterande Lisa Nilsson i huvudrollen. Den handlar om en familj som kämpar med moderns bipolära sjukdom, det som tidigare hette manodepressivitet. David Richter har sett den.

Som hon överraskar. Att Lisa Nilsson kan sjunga visste vi, men här visar hon en dramatisk spännvidd som vi inte sett förut. Förvisso är det en tacksam roll, men  krävande. Vi får inte bara en persons resa neråt, Lisa Nilsson, släpper fram karaktärens alla sidor, också självdistansen, som flörtar med galghumorn. Och det blir ett så mycket djupare porträtt. Samspelet med Dan Ekborg, maken, är både berörande och rörande. Det är överhuvudtaget en ensemble nästan helt utan svaga punkter.

Nog är det väl ett tidstecken, ett 2000-talsfenomen att den här musikalen kommer nu – ett slags ”Depression – the musical”, för aldrig har det väl konsumerats så mycket psykofarmaka och terapi som just nu – och aldrig har väl så många ifrågasatt behandlingarna för den delen.

Om ”Rent” var 90-talsmusikalen om aids, droger, sexuell och konstnärlig frihet – de yttre existentiella problemen, så är Next to normal ett mini-rent om de inre.

Musikaliskt är det en rockartad teatermusik av en typ som vi hört förr i musikaler från andra sidan atlanten, lite i stil med ”Spring awakening”, fast här kompletterad med utflykter till andra stilar tom lite jazzartade tongångar.
Det låter bra i stadsteaters salong, både från orkestern och sångarna.

Det är snabba ryck, korta scener, vi kastas mellan hemmet och läkarmottagningarna, mellan piller och elchocker, mellan känslomässiga toppar och dalar. Familjen lider lika mycket som den med bipolär sjukdom. Frågan som pockar på är: vad är egentligen sjukast, hon med diagnosen eller samhällets syn på henne? Next to normal slår mot hjärtat, förstärkt på det sätt som bara musikteater kan.