Anyurus roman "En storm kom från paradiset" så bra att det svindlar

2:42 min

Johannes Anyuru etablerade sig som poet men har på senare år skrivit både prosa och dramatik. Anyurus förra bok var "En civilisation utan båtar", en dagbok om en resa. Nu kommer hans andra roman, "En storm kom från paradiset", en bok som bygger på Anyurus fars liv, stridspiloten från Uganda som blev en bricka i maktens spel.

"Varför återvände du?" Med den frågan inleder Johannes Anyuru sin roman. Återkomsten till östra Afrika beseglar huvudpersonen, mannen P:s, öde. P kan stå för pappa, men är även begynnelsebokstav i namnet Paul, som Anyurus far hette, och sonen har gjort en litterär gestalt av honom.

"Han var arton, han hoppade upp på sin cykel och trampade iväg bakom sin vän, bort mot flygfältet och uttagningarna till flygvapnet" skriver Anyuru. Så småningom utbildar sig P sig till stridspilot i Aten men återvänder till östra Afrika. Frågan "Varför lämnade du Europa?"central och han möter den ständigt. Svaret är att han ville flyga, men i stället hamnar han tillfångatagen i ett underjordiskt förhörsrum. "Han kände sig naken mot knivarna, mot historien, mot kriget" - stormen P råkar i slungar honom bort från möjligheten att forma sitt eget liv.

Det finns något oändligt försonande över denna son som med sin begåvning för att skriva förvandlar faderns liv till berättelse. Och det är ingen liten talang Anyuru har. Hans språkgehör är Hjalmar Söderbergskt, orden är som toppar av isberg, väl valda håller de samman och låter oss skönja massan som finns under ytan. Dessutom har Anyuru har otadlig känsla för takt och förflyttar sig ledigt fram och tillbaka i tiden. Inledningen med förhören som bara pågår blir klaustrofobisk. Vissa kapitel är skrivna ur författaren Anyurus perspektiv, andra ur sonens, så P:s liv belyses med strålkastare från två håll. Texten är så formmässigt perfekt att den tycks ha plockats direkt ur idévärlden.

Tonen är inte, som man kan tro, glad, stolt eller med vilja till upprättelse, utan dynamiken uppstår ur att förhållandet mellan fadern och sonen tycks svårt. "Allt är så oformligt när det kommer till honom, allt viker undan när jag griper efter det, allt är skuggor, berättelser som ändras. Allt är historia" skriver Anyuru. Sonen vill veta, men han håller en distans till sin far, som om han är rädd att stormen och hemlösheten smittar.

Även om mycket är biografiskt har Anyuru tydligt valt fiktionen och vävt en distinkt historia, vilket gör P:s levnad allmängiltig, en symbol för alla som honom. Det är en utmärkt roman av en utmärkt författare men det särskilda, som dröjer sig kvar, är förståelsen läsaren får av hur omständigheter blir ödesdigra. Sonens beskrivning av hur stormen, ödet, påverkar fadern, och i förlängningen honom själv, är så bra att det svindlar.

Jenny Maria Nilsson