Läs Dan Jönssons text

I höst ska regeringen presentera sin nya biståndsplattform. Och biståndsminister Gunilla Carlsson har redan aviserat att hon vill ställa hårdare krav på mätbara resultat för varje krona, av de cirka 35 miljarder per år som utgör Sveriges bistånd. Men det synsättet har mött motstånd från andra allianspartier. Vi måste kunna satsa på långsiktiga projekt – inte lägga ner efter ett år om de inte har hunnit ge effekt, säger kritiska röster. Men vad är det egentligen för effekter som biståndet ger? Och vad förväntar vi oss av de människor som vi säger oss vilja hjälpa?

I gårdagens OBS var temat rikedom. Men idag ska vi i stället ägna oss åt Sveriges och andra rika länders insatser för att bekämpa fattigdom. Och kanske är det i den människosyn som ligger till grund för vår biståndspolitik, som man hittar svaret på varför projekten så ofta misslyckas. Idén om ”the economic man”, som i varje situation agerar rationellt och vinstmaximerande, har ju visat sig ha stora brister när det gäller människor i väst. Så varför förväntar vi oss att fattiga ska agera så rationellt? Dan Jönsson fick nya insikter när han läste boken Poor Economics, skriven av två ekonomiprofessorer vid Massachusetts Institute of Technology som vill revolutionera biståndspolitiken.

Hur kommer det sig att invånarna i en fattig marockansk bergsby hellre lägger sina pengar på en teve än på mat, när de får pengar över? Varför använder sig bönderna i Kenya inte av de subventionerade gödningsmedlen? Vad beror det på att många biståndsprojekt möts med skepsis från dem som de är tänkta att hjälpa? Föräldrar på den indiska landsbygden till exempel, som håller sina barn hemma från skolan, och struntar i att vaccinera dem mot mässlingen fast det är nästan gratis? Kort sagt: varför inser de fattiga inte sitt eget bästa? Vad ska biståndet vara bra för om ingen vill ta emot det? Är det meningsfullt överhuvudtaget?

De senaste decennierna har det på sina håll vuxit fram en stark, principiell kritik mot den klassiska biståndspolitiken. Det traditionella biståndet, sägs det, missar ofta målet just för att det kommer utifrån, för att det kanaliseras genom ofta korrupta politiska institutioner och inte tar hänsyn till de fattigas egna behov. Istället borde resurserna sättas in på att tillgodose en faktisk efterfrågan, med andra ord skapa fungerande marknader för sådant som myggnät, mediciner, jordförbättringsmedel och utbildning. Mot denna liberala utvecklingsmodell står alltså den klassiska biståndsideologin med sin tro på möjligheten att med riktade projekt lyfta människor ur det som brukar kallas fattigdomsfällan.

Det är denna ideologiska låsning som de båda ekonomerna Abhijit Banerjee och Esther Duflo vill bryta upp i ”Poor Economics”. Dagens fattigdomsbekämpning, anser de, styrs av rigida ideologiska perspektiv, där en komplex och ofta motsägelsefull verklighet tvingas in i enkla, abstrakta modeller. Det främsta exemplet är idén om den så kallade fattigdomsfällan – alltså teorin att människor vid en viss punkt hamnar i en ond spiral där fattigdomen bara förvärras. Denna fattigdomsfälla är något av en ideologisk grundbult i den klassiska biståndspolitiken, just det hinder för utveckling som biståndsprojekten är tänkta att bryta ner. För de liberala biståndskritikerna är fattigdomsfällan lika självklart en illusion, problemet är istället att det saknas fungerande marknader.

Mot de ideologiska modellerna ställer Banerjee och Duflo det de tycker saknas i debatten om fattigdomsbekämpning - nämligen vanlig, traditionell empiri. Med en forskning grundad på åratals fältarbete och hundratals närstudier av olika biståndsprojekt i Latinamerika, Afrika och Sydasien visar de att projekten gärna misslyckas när de tar effekterna för givna, eftersom verkligheten alltid är mer komplicerad. Dessa ideologiska förväntningar är skadliga eftersom de sätter ramarna för snävt, fattigdomsfällan till exempel existerar i vissa fall, men inte i andra, och mikrokrediter, för att ta ett exempel ur den motsatta ideologiska arsenalen, kan säkert hjälpa somliga, men är långtifrån en allmän medicin mot fattigdom. Det som verkligen behövs, förklarar Banerjee och Duflo, är kunskap.

Och det får man här. ”Poor Economics” är full av aha-upplevelser, alla byggda på den enkla insikten att människor i fattiga länder fungerar precis som alla andra. Den klassiska biståndsideologin och dess motståndare kan verka oense i det mesta, men delar i själva verket en viktig föreställning – den att fattiga människor av någon anledning skulle vara rationella, ekonomiska subjekt, med en förmåga att förstå sitt eget bästa, inse följderna av sina val och agera därefter. Men människor fungerar inte på det sättet. Alla som någon gång haft lite ont om pengar vet till exempel att det är lätt att skjuta upp ett tandläkarbesök, fast man vet att det kan straffa sig. Lämnas vi åt oss själva bryter vi gärna våra nyårslöften, unnar oss lite onödig elektronik, väljer bort information och blir ofta misstänksamma mot överhetens påbud. Ta vaccinationerna mot svininfluensan till exempel.

Det som skiljer oss från människor i fattiga länder är att vi sällan behöver fatta den sortens beslut. Vi lever inbäddade i fungerande infrastruktur och sociala trygghetssystem som vi tar för givna, och som just därför gör oss fria att ägna oss åt mer väsentliga ting. I fattiga länder däremot, där både infrastrukturen och trygghetssystemen saknas, blir vardagen en djungel av ständiga, livsavgörande beslut där man är lämnad åt sig själv. Det är ett liv där risken är ständigt överhängande, där minsta motgång kan betyda katastrof, där oron och rädslan för morgondagen är ständigt närvarande. Om det finns en verklig fattigdomsfälla, är det så den ser ut.

Banerjee och Duflo drar inte själva några ideologiska slutsatser av detta. Det hade de säkert kunnat göra – men väljer att låta bli, delvis av taktiska skäl förmodligen, men säkert också av övertygelse om ideologins skadliga verkningar. Att bekämpa fattigdomen handlar först och främst om att bekämpa all förenkling.

Dan Jönsson