Journalistik

Susan Ritzén: En kostsam kohandel med oberoendet - citatkontroll ger sämre journalistik

JOURNALISTIK. Hur ser egentligen friheten och oberoendet ut på våra svenska medieredaktioner? Och hur mycket är vi beredda att tumma på de parollerna – och i så fall - för vad?
   Susan Ritzén är reporter på Svt Nyheter och gör en koppling mellan debatten om NY Times nya policy att aldrig intervjua personer som kräver att få ändra citat till stormen om Svt Debatt:s program om den utvisningshotade tvååringen Hadille.

När jag fick frågan om att skriva om NY Times nya policy; att inte längre intervjua personer som kräver att få ändra citat i efterhand, visste jag inte att jag skulle bli sittande med ett exempel som rör min egen koncern.
   Svt Debatt fick kritik häromdagen för sin hantering av en debatt om fallet med tvååriga Hadille som riskerar att utvisas från Sverige.

Ansvariga för Svt Debatt svarade på kritiken i artiklar som publicerades på bland annat Svt.se. Sedan reagerade flera personer på Twitter på de citaten, men mitt i den nya debatten försvann plötsligt ett av citaten spårlöst. Motivet var att den intervjuade upplevde sig felciterad.  

"Helt omskrivna texter"

Men att ta bort omdebatterade webbcitat i realtid utan ytterligare upprördhet verkar svårt. Och jag undrar om inte det stora problemet är att varken läsare eller ens alla journalister förstår att samma strykande och ändrande förekommer varje dag i svenska medier, innan vi ens sett någon nyhet. Och det handlar inte alls bara om faktafel, som försvarare av citatkontrollprincipen gärna använder som argument i den ganska magra svenska debatten efter NY Times beslut.

Som skrivande journalist utsattes jag ofta för krav på citatkontroll av experter och makthavare - det var mer regel än undantag. Jag har till och med fått tillbaka nästan helt omskrivna texter - både av en minister och en tidningsjournalist. Det är givetvis orimligt.
   Men är vi verkligen betjänta av också bara aningen friserade svar i efterhand? För vad de tillrättalagda svaren och den journalistiken är värd vet jag uppriktigt sagt inte. Om det nu är fri och oberoende journalistik vi bedriver? Det minsta vi kan göra är åtminstone att upplysa läsarna om under vilka villkor som vi arbetar och om intervjupersonen har getts möjligheterna att ta bort eller ändra i från början korrekta citat. Då kan alla värdera vad de citaten är värda själva. Och då kanske systemets absurditet slår oss? 

"Ger sämre journalister"

Jag vill faktiskt hävda att citatkontroll leder till sämre journalistik. Vetskapen att citat kan ändras och att vi oftast måste slänga iväg artiklar för slutgranskning leder inte till att någon part i en intervju är på tårna. Är något oklart måste vi givetvis fråga vidare, kanske ringa upp igen. Men det är inte samma sak som att låta den intervjuade slutgranska vare sig de citat vi väljer eller den färdiga artikeln.

Det är klart att vi ska klara av att citera korrekt, och det är klart att on the record-intervjuer ska kunna citeras obehindrat. I en situation när alla har det fullständigt klart för sig så garanterar jag att journalistiken blir bättre, och att felen som i dag verkar förekomma ofta minimeras till en fullt acceptabel nivå. Personer som ändå felciteras erbjuds givetvis rättelse på sedvanligt sätt. 

"Måste faktagranska själva"

När jag ifrågasatt om citatkontroll verkligen hör ihop med fria och oberoende medier har jag fått svar som undrar om det inte är att dra kritiken mot en artig praxis för långt. Men frihet och oberoende är ju inte bara några högtravande ideal utan en viktig förutsättning för vår trovärdighet. Och det fungerar som i exemplet med ovan väldigt dåligt ihop med dagens generösa användning av citatkontroll. Nästa steg är att låta intervjuade själva mejla in svar på redan redovisade frågor, vi ser sådana varianter av intervjuer redan i dag. Vi kanske borde kalla dem något annat?

Argumentet i flera svenska debattinlägg som tycker att citatkontroll också kan vara bra är att vi måste erbjuda det också eftersom ett korrekt citat från talat språk är obegripligt i skrift. Det köper jag inte alls. Jag hör talspråk i tv-intervjuer varje dag, och citerar det begripligt i webbartiklar - utan några stora svårigheter eller att någon blir upprörd.

Det är ju faktiskt så att ansvaret för både begriplighet och faktagranskning måste vi journalister ha själva. Och det är ju absolut inget högtravande ideal utan ett väldigt vardagligt och allmänt förekommande arbetssätt: med noggrannhet och helst bandspelare varje gång. Om vi nu ofta lägger orden i munnen på andra. 
 

Susan Ritzén
Reporter på Svt Nyheter
twitter.com/susanritzen