Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel” en osentimentalt viktig bok

3:06 min

Leif Zern har länge, som teaterkritiker och skribent i Dagens Nyheter och som författare till flera böcker om teater och film, räknats som en av de viktigaste rösterna i den svenska kulturella offentligheten. Nu har Zern, själv född 1939 i Stockholm, skrivit en bok om sin egen barndom och familj. Anneli Dufva har läst Kaddish på motorcykel.

Judar på vandring, så heter den essä Joseph Roth skrev redan på 20-talet och som gavs ut på nytt på svenska härom året. Den skildrar östjudarnas rörelse mot väst, ofta med en kappsäck full av prylar, gårdfarihandlare, kosmopoliter i rörelse.

Zernjaffsky hette Leif Zerns ryska förfäder.

Och om Roths bok kallats för en skildring av den moderna existensen, så är Zerns bok som en fortsättning på den; det handlar om hur livet levs där man kommit att stanna, med den dubbla tillhörigheten, i det här fallet som judisk i Sverige.

I det Stockholm där Zern växer upp finns både den lilla synagogan, kallad ”schul”, inrymd i en före detta teater och bio på Södermalm, som han själv går till och reformjudarnas så kallade tempel på Norrmalm – större, liksom dyrare.

Leif Zern skriver om staden, familjen, rötterna och religionen, om de vanor och ritualer som är de yttre tecknen för den  tillhörighet han själv funderar över. Det handlar om att ”gå över”, att passera en gräns – något hans mor gör genom att konvertera till judendomen. Han tycker sig se något annat, ”ett tyst skuggliv”, i hennes blick när hon tror att ingen ser. En av många passager i boken som fångar och fängslar, gör att man bara vill ha mer, veta ännu mer, om både henne och om denne pojkes tankar.

Men Zern har, som den erfarne och medvetne skribent han är, gjort sina val och han har framförallt koncentrerat sin berättelse till fadern. Med sin blick följer han fadern – den lille, snabbe sportige, som trots sin renlärighet kan välja att både äta kräftor och köra motorcykel under sabbaten. Simon, som fadern heter, som arbetar som expedit i en herrekiperingsaffär, men som hela livet drömmer om en egen butik.

Det är också i förhållande till den drömmen; i bilden av livets både korthet och skörhet, som Zern skriver fram den ”schmaltz”, den speciella sentimentalitet han förbinder med judendomen – den som både blöder och håller inne med tårarna. Att sedan Tjechov citeras på bokens sista sida sluter cirkeln av Ryssland, livet, tiden, minnet. Jag fäller tårar.

Fast jag ser också klart hur osentimentalt viktig boken är, i vår tid av främlingsfientlighet, hur samtida dess frågor om kultur och identitet är och hur jag vill att många, många ska läsa den.