litteratur | recension

Tåg, vodka och tånaglar hos Rosa Liksom

2:05 min

En av höstens mest hyllade romaner är "Kupe nr 6" av den finska författaren Rosa Liksom, eller Anni Ylävaara som hon egentligen heter, som sedan debuten 1985 varvat romaner med noveller och barnböcker. Förra året tilldelades hon Finlandiapriset för just "Kupe nr 6". Kulturnytts Isa Andersson trängde sig in i den klaustrofobiska tågkupén, någonstans längs transibiriska järnvägen i slutet på 80-talet.

Ung, finsk, introvert flicka är dömd att dela kupé med rysk, extrovert, flåbuse hela vägen från Moskva till Mongoliet. Hon ska studera arkeologiska fynd, han ska arbeta på ett mongoliskt bygge. Tåget störtar ut i naturen och "de blänkande skenorna för oss rakt in i Guds kylskåp", för att citera mannen.

Flickan är tyst och mannen bubblar som en gammal damejeanne. Han super, filar tånaglarna, dukar upp måltider. Saltgurka, lök, ägg. Surkål, piroger, vodka och kvass. Han skryter om erövringar, våldsbrott och Sovjet - landet han älskar och hatar - och täljer ost med en smaleggad kniv lika skickligt som Rosa Liksom karvar poesi ur det kärva sibiriska landskapet.

Skär gör också tåget genom Sovjets hårda skinn och fram väller berättelsen, om socialismen, snön, spriten, isen. Och utanför kupéfönstret susar timmerstugor, stela hästkrakar, fyllon, strykhundar, näverkåtor och pionjärer med små trummor.

Boken är ett nattsvart dragspel där varje veck ruvar på en tragikomisk historia. Det dräller av levnadsöden och modstulna samtal. Fram träder en bild av ett land, ett folk och en tid - så stark att man tror sig höra och se allt med egna ögon.

Kanske hör det till saken att Rosa Liksom också är bild- och filmkonstnär. Det är visuelllt, skarpt och målat i knalliga färger. Allra bäst blir det under de poetiskt slingrande textsjoken utan punkt som fångar landet i ett enda penseldrag. Styrkan ligger i de effektiva in- och utzoomningarna. Från ett Sovjet där tåget krälar fram som en mask genom landskapet, till en kindvårta eller lökringarna i en armhåla.

Väl framme på ändstationen i Ulan Bator är jag lite åksjuk och fullkomligt fullmatad med sinnesintryck.Och kanske aningens, aningens sugen på saltgurka.

Isa Andersson

isa.k.andersson@sr.se