opera | recension

Betagande och avväpnande Carmina Burana

2:20 min

Alla planerade föreställningar nästan utsålda före premiären och redan är många extraföreställningar insatta och ännu flera planeras – vad gäller då detta? Jo, när Folkoperan i Stockholm sätter upp Carl Orffs Carmina Burana har biljettrycket varit enormt stort.

Trycket lär fortsätta. Den värme som strömmar ut från scenen är stor och mycket omslutande. Det märkliga är att Folkoperan som de senaste föreställningarna tagit fungerande berättelser och brutit sönder dem, den här gången tagit en serie sånger utan någon berättelse och skapat en sammanhållen historia.

Det är skickligt gjort - Orffs sceniska kantat är en alltså en blandning av medeltida dryckesvisor, religiösa hyllningar, kärlekssånger, satiriska betraktelser och lite glada vårsånger. De sjungs på latin mest och den tidens tyska och franska. Allvar och komik - översatt via textmaskin.

Regissören Mellika Melouani Melani har bjudit in sju kvinnor i 80-årsåldern utan tidigare scenvana och de inleder hela föreställningen. I en kvart berättar de om sina största minnen av glädje och sorg. Fullständigt avväpnande, och efter det är alla sångerna helt självklara i det här sammanhanget. 

På premiären ledde Anders Eby Folkoperans kör och orkester plus Ebys egen kör Mikaeli kammarkör. Så ska man göra - olika extra körer och olika dirigenter kommer att turas om att leda föreställningen. På premiären märker man hur tighta Eby och hans kör är, medan orkesterns olika delar har svårare att följa med i den här minimalistiska och skenbart enkla rytmiska musiken. Det behövs inte mycket för att det ska brista.

Men det här är ju sångtexter med bred folklig bakgrund och därför är det roligt att höra dirigenten betona det folkmusikaliska när bara några av stråkarna spelar. Föreställningen kommer ju senare att förändras med sina dirigenterna så det blir kul att följa utvecklingen - för den kommer att pågå länge.