Bland koldioxidklippare och klimatbankirer

Hissen stannar på 23:e våningen i ett höghus vid Augustusplatz i Leipzig. Här ligger EEX (European Energy Exchange) en handelsplats för elektricitet, kol, och gas, men också allt mer för utsläppsrätter. I år har här i Leipzig rättigheter att släppa ut 150 miljoner ton koldioxid bytt ägare.

– Ett ton koldioxidutsläpp, ja det kostar just idag runt 8 euro, det vill säga cirka 70 kronor, berättar Nico Wölfer som är chef här på handelsgolvet, efter att ha kontrollerat saken på en av de många datorskärmarna han har framför sig.

Hela poängen med att köpa och sälja utsläppsrätter är att marknaden ska hitta de åtgärder som är billigast för att få ner koldiocidutsläppen till den nivå som politikerna kommit överens om. Företagen kan välja: antingen få ner sina utsläpp genom att satsa på klimatsmart teknik och energisnåla lösningar eller helt enkelt betala det pris som råder för utsläppsrätterna på markanden.

Men om priset på utsläppsrätterna då är för lågt, så blir det så billigt att förorena att industrierna inte bryr sig om att satsa på klimatteknik och på att minska sina utsläpp. Idag, med ett pris på 70 kronor per ton så är det så. Det är helt enkelt för billigt att förorena.  Men vad beror det låga priset på då?

Lobbyorganisationen Sandbag i London arbetar intensivt för att EU:s handelssystem ska göras om och bli vassare. Ett sätt att göra det är att visa på alla dom företag som hittills skott sig på systemet och fått så mycket utsläppsrätter gratis  att de inte behöver använda dom.

När handeln med utsläppsrätter inledddes 2005 så gällde det att få företagen att gå med på den här konstiga idén. Lösningen blev att ge dom nästan alla de utsläppsrätter de behöver för att täcka in sina utsläpp, helt gratis. Då kunde man iallafall få igång systemet.
– Men ingen hade en kristallkula och kunde förutse den ekonomiska krisen, säger Damien Morris på Sandbag.

På grund av krisen 2008 så minskade både energibehovet och produktionen i hela Europa med följden att utsläppen också minskade. Med mindre utsläpp så fick ju företagen utsläppsrätter över som de istället kunde lägga på hög inför framtiden och det här var nåt som inte handelssystemet var förberett på.
– Det här överskottet kan företagen nu leva av som en rejäl massäck i flera år framöver, enligt Morris på Sandbag, utan att behöva ens försöka minska sina utsläpp. 

Och när det ihopsparde överskottet är slut, så är ju dessutom priset mycket billigare än vad man planerat för från början. Så här var det ju inte meningen att det skulle bli. 70 kronor för ett ton koldioxid! För att förstå hur lite det är så kan man jämföra med bensin. Om man istället köper bensin, och åker runt tills man släppt ut ett ton koldioxid, ja då har man betalat drygt 2200 kronor i koldioxidskatt.  Alltså mer än 30 gånger så mycket som koldioxidpriset på börsen.

Nästa anhalt på den här resan blir därför Bryssel, inte med bil men med tåg,  för att ta reda på hur det kunde bli så här. I utkanterna av Bryssel, på adressen Beaulieu 24, strax intill en brusande motorväg ligger en halvcirkelrund lite anonym glasbeklädd byggnad. Nästan hela byggnaden är kontor för generaldirektoratet för klimatfrågor. Här arbetar mer än 150 anställda med att i detalj bestämma hur reglerna för koldioxidhandeln ska se ut.

-- När man skapar ett sådant här system så är det väldigt mycket påtryckningar från olika håll och det är möjligt att man var lite för generös med utsläppsrätterna. Industrin har starka åsikter och lobbyister, säger Hans Bergman som är chef för avdelningen som bestämmer just hur många utsläppsrätter företagen ska få gratis.

Mycket lobbande och hårda påtryckningar från industrin. Det har bidragit till för mycket utsläppsrätter i systemet, menar alltså Hans Bergman. Men det är det slut med nu, hoppas han. För från och med nästa år gäller nya regler och färre gratisutsläppsrätter är en av huvudpunkterna.

-- Hittills har utsläppsrätter delats ut gratis, men nästa år ska större delen auktioneras ut. Tidigare var 95 procent gratis, från 2013 bara 40-50%, enligt Hans Bergman.

Den tunga industrin kommer alltså fortfarande att få en hel del av sina utsläppsrätter gratis, men för energisektorn är det nu helt slut med det. Elströmtillverkare som Vattenfall måste från och med nästa år köpa alla sina utsläppsrätter på börsen. Och det handlar om mycket pengar, utsläppsrätter för en miljard ton koldioxid ska auktioneras ut varje år. Pengarna som företagen betalar för utsläppsrätterna går till medlemsländernas statskassor. Därmed så blir det också en viktig inkomst för skuldsatta europeiska länder. En miljard utsläppsrätter, det betyder att även om dagens börskurs är väldigt låg, så säljs utsläpp för 70 miljarder kronor om året.

– Så ni är en slags centralbank för klimatvärdepapper, undrar Klotet?
– Ja på sätt och vis kan man säga det, svarar Hans Bergman.så kan man säga

Frågan är om de mindre gratisutdelning nu räcker för att driva upp priset på börsen och därmed också få fart på företagens klimatsatsningar.  Många EU-länder menar att det inte gör det och inom EU-kommissionen diskuteras därför också internt ännu radikalare förslag på hur balansen på marknaden ska återskapas så att priserna stiger. I princip går förslagen ut på att minska antalet utsläpprätter som man säljer på börsen – alltså mindre tillgång – högre efterfrågan.  

Damian Morris på Sandbag blev riktigt glad när han hörde talas om de här planerna och tvärsemot vad man kanske kan tro så är det inte bara miljövänner och fattiga regeringar som är för de här förslagen. De allra största utsläpparna i Europa är elbolagen, med svenska Vattenfall på en stolt tredje plats och just dom önskar sig faktiskt ett högre koldioxidpris

– Elbolagen måste helt enkelt veta hur koldioxidpriset kommer att utvecklas många år in i framtiden, för att kunna planera sin verksamhet och veta vad för energitillverkning de ska satsa på, enligt Damian Morris.

Ett konkret exempel är så kallad CCS-teknik, att samla in koldioxid som släpps ut i exempelvis kolkraftverk och pumpa ner den i berggrunden. Det är en dyr och oprövad teknik som bara kan bli lönsam om priset för att släppa ut koldioxiden i atmosfären är högt. En annan stor fördel för kraftbolagen är att de kan vältra över kostnaden på sina kunder, utan problem. Eftersom det är samma regler för alla eltillverkare i europa, så har man som elkund inget val, att gå till den som kanske skulle vara billigare utan koldioxidkostnad. Att köpa el från länder utanför EU, där man inte tar betalt för koldioxidutsläppen, går ju inte.

Cement- och stålindustrin däremot, säljer sina produkter i hela världen och konkurerar med fabriker i kanske USA eller Kina, som slipper kostnader för utsläppshandel. Dessa brancher är mycket negativa till ett stigande koldioxidpris. När man tillverkar stål så behövs kol och koks för att förvandla järnmalmen till stål. I den processen frisätts stora mängder koldioxid – utsläpp som inte kan ersättas genom att investera i vindkraftverk eller solceller.

--För att ersätta dom utsläppen krävs en fullständigt ny teknologi som helt enkelt inte finns idag, säger Hans Jörg Weddinge, chef för miljö- och klimatfrågor hos ståltillverkaren Thyssen Krupp i Essen i Ruhrområdet.

Han hävdar att stålindustrin helt enkelt inte kan spara in på sina utsläpp hur mycket de än skulle vilja. Thyssen Krupp är dessutom missnöjda med den tilldelning av gratis utsläppsrätter som stålindustrin kommer att få framöver, och som Hans Bergman varit med och tagit fram. Tilldellningen är fortfarande mycket generös. Men en liten del måste de också köpa in i framtiden. Missnöjda med det gick stålindustrin till EU-domstolen och stämde EU-kommissionen. Men utan framgång. Så nu får de gå till börsen som alla andra.

På börsen i Leipzig råder feststämning den här dagen. Nico Wölfter, chefen på handelsgolvet, är uppspelt. Han planerar till och med att korka upp en flaska sekt, alltså mousserande vin. Anledningen är att han har en viktig premiär bakom sig. Idag har han och hans kolleger nämligen för första gången i historien sålt utsläppsrätter för flygbolag. För från och med i år så ingår ju också dem i EU:s utsläppshandel, trots högljudda protester.

Utsläppshandel tycks ha framtiden för sig, och ser ut att bli ett allt viktigare verktyg för att nå klimatmålen, trots många barnsjukdomar. Om några år kommer EU och Australien att binda ihop sina marknader, så att till exempel svenska företag kan köpa utsläppsrätter i Australien, och vice versa. Samtidigt startar nästa år Kalifornien med utsläppshandel. Sydkorea, Kina och Nya Zeeland har alla liknande planer. Så även om EU:s handelssystem inte direkt bidragit till att minska de globala utsläppen, så har det i alla fall inspirerat.

 – Det har stimulerat många länder att titta på liknande system så vi har i alla fall inom EU satt det här problemet på kartan och att man kan göra något åt det, avslutar Hans Bergman.