Oljeplattform på torra land

Gruvan ses som räddningen för bygden – men andra får betala – dyrt. Kaliber om råvarans förbannelse och hur gruvboomen kan förvandla städer till oljeplattformar! 

Vi drar till Kiruna och söker jobb som gruvarbetare då. Så nu är vi här. Går runt bland firmor och pratar.

Vill man jobba så får man jobba verkar det som.

Mellan 25 o 30 efter skatt hoppas vi på i alla fall.

Man jobbar då vi säger två veckor och är ledig två veckor.

Åka runt o glassa lite, ska vi ta en sistaminutenresa nu så bara: ja ok då. Så det är ju bra.

 

Varje vecka pendlar flera 1000 personer till jobb i gruvorna i Kiruna, Gällivare och Pajala. Barackläger, husvagnar och gulklädda gästarbetare har blivit vardag. När ledigveckan kommer åker de hem - och tar pengarna med sig.

Och snart kanske jobben flyttar utomlands – om 20 år kan hela gruvan fjärrstyras – från Taiwan.

Kaliber handlar idag om hur gruvjättarna riskerar att ta död på städer och hur det som ser ut som räddningen också kan utarma bygden. 

Så den här vägen har du åkt några gånger nu?

– Ja, jag har varit med och byggt den. Om du tittar där till vänster, så såg det ut så där när vi började, bara skog och blötmyr.

Det är gruvboom, Kinas och Indiens metallhunger driver på utvecklingen. Det letas malm som aldrig förr. De gamla gruvorna växer så det knakar och nya startas – ofta av utländska företag. Många av gruvorna beräknas ha en livslängd på mellan tio och 20 år. En av de nya invigdes för tre veckor sen.

Gruvbranschen räknar med att anställda minst 5000 personer de närmaste åren. Många nya jobb är redan verklighet, platsannonserna fyller helsidor i tidningarna. Arbetsförmedlingen har inrättat en särskild gruvarbetsförmedling, bemanningsföretag med gruvinriktning har öppnat kontor i Kiruna och Pajala.

Det här händer i områden där i områden där utflyttningen annars stadigt har ökat de senaste decennierna, där kampen mot avfolkning har legat högt på kommunernas prioriteringslista,  där ålderspyramiderna står på huvudet och medelåldern är hög, där skapar nu mångmiljardinvesteringarna framtidstro.

Från att ha varit orter med hög arbetslöshet och för många tomma bostäder är nu problemen långa bostadsköer och arbetskraftsbrist.

– Det här har ju nästan exploderat så oerhört snabbt att man inte hunnit med att bygga hus och se till att  utbildningen  funkar, att hitta ett sätt att få det här att funka vore ju väldigt bra, säger Håkan Ekegren.

Vid årsskiftet ska regeringens nya mineralstrategi presenteras. Den ska handla om utbildning, rekrytering, bostäder och transporter. Om den tvärvändning som skett i Pajala, samma utveckling som kan komma på platser som Storuman och Jokkmokk om planerna på nya stora gruvor där blir verklighet. Statssekreterare Håkan Ekengren  från näringsdepartementet berättar om mineralstrategin:

– Strategin kommer nog analysera och identifiera såna flaskhalsar vi har för en fortsatt gruvexpansion. Sen är man ju då ovan ute i kommunerana att hantera en plötslig expansion i orter som mer eller mindre har varit, ibland  t o m dödförklarade, där man nu ser ett enormt uppsving. Hur gör vi för att få hit hyresgäster, för ska man flytta idag till en ort så vill man ju inte gärna bara ha nånstans att bo, det ska finna en vårdcentral, ett daghem,  ett attraktivt kulturliv. Och har man då avvecklat allt det här under en lång tid och haft en jättetuff ekonomi, hur ska man då hantera det på sikt.

Trots att gruvindustrin har gått på högvarv i några år så har befolkningen i gruvkommunerna fortsatt minska, enligt SCB:s siffror. Den allra senaste tiden syns ett trendbrott - Pajala gick plus en person första halvåret i år.

Men allt fler pendlar in till jobben i den exploderande gruvnäringen.   

Pontus Johansson,  Alexander Karlsson och Andreas Karlsson jobbar som lastbilschaufförer i södra Sverige. Men dom tog bilen de 170 milen från Nybro för att söka jobb med bättre villkor och högre lön i gruvindustrin:  

– Man vill göra nåt spännande, under jord och köra stora maskiner. Sen känner jag en annan som jobbar här, han säger att det är det bästa han har gjort sa han  att han har bra lön och ändå är han ledig. Så han pendlar hela tiden. Så jag tänkte att jag måste åka och kolla och det ser ju bättre ut än man hade förväntat sig.

Är det bättre lön i gruvan?

– Ja, det är väl en 25 procent bättre lön än vad vi har. Om man ska flyga så om man har kvar när man kommer hem mellan 15 och 18 på dom två veckorna, det är ju rätt så  fint.

Om man jobbar då säg två veckor, så kör man tolv timmar så är man ledig två veckor. Åker hem under den tiden. Det är inte så stor kostnad, det kostar 3000 tur och retur med flyget, det är ju som att pendla till jobbet nu så det är ingen fara.

Det vi är ute efter är att jobba intensivt under en kort period och sen kunna  ta en sistaminutenresa, man behöver ju aldrig ta ledigt utan man har ju alltid fullt betalt liksom.

– Här ska vi gå. Så här bor vi. Eller jag, men dom flesta rummen ser ju likadana ut. Det är inte stort, men det räcker gott, man ska ju ändå bara äta lite och sova, det är ju som det viktiga.

Både i centrala Pajala och i byn Kaunisvaara där gruvan ligger har barackläger byggts upp. I en av barackerna bor Thomas Larsson som veckopendlar från Luleå till Pajala för att bygga upp gruvan.

– Det är väldigt kul, roligt för folk som bor här. Man känner ju glädje fast man inte egentligen bor här ikring. Ja, dom har ju haft det ganska kärvt en lång period här uppe, kurvan har ju pekat bara åt ett håll, neråt och så har plötsligt det här kommit, det måste ju kännas bra. Dom har ju tvingats flytta och röra på sig och fara, men nu har det vänt, det måste ju vara nån slags revansch, så känns det då  för mig.

Nu ska vi prata med Lars Westin som är professor i regionalekonomi här på Umeå universitet.

– Hemskt mycket av naturresursindustrin i modern tappning är ju relativt tillfällig och oberoende av städer egentligen, det blir ju som oljeplattformer i princip. Man har verksamheten, man kan flyga in dit och arbeta ett tag och sen köra hem eller flyga hem. Lönerna är så höga att man lätt kan finansiera en rätt lång resa.

Hur bedömer du risken att det blir som oljeplattformar av det?  

Jag skulle säga att den är överhängande, mycket stor risk. Det gläder mig att man nu också från kommunernas sida ser den här problematiken. Det finns ju en möjlighet, en risk, att kommunerna får ta en rätt stor del av kostnaden och att en hel del av det norrländska utvecklingskapitalet går till att bygga infrastruktur för en naturresursindustri som man själv inte äger och som man kanske inte kommer att få så mycket vinster ifrån.

Ola Niva kör lastmaskin på gruvområdet i Pajala. Han jobbar sju långa arbetsdagar, sen ledig sju. Han hyr en liten stuga i byn Kaunisvaara. Men så fort skiftet är slut åker han hem frun, 16 mil bort, där han också skattar.  

– Vad står det där då, det är kött och sås och pommes frites. Jag är inte så bra på matlagning utan jag har färdiglagad mat, utav frun, så jag bara stoppar in den i värmeskåpet så är det klart. Det här är nu han som kör motsatta skiftets, han kom idag, så jag vet inte vad han har med sig, men det är likadant för honom.

Har du funderat på att flytta hit?

– Nej. Nej det har jag inte, jag är i den åldern så att nej, det tror jag inte. Det är väl det som kan bli lite, om det inte byggs här, att det blir som jag, sju dar så far man hem, det är väl det enda som kanske inte är så bra men det måste ju byggas till då, bostäder.

Professor Lars Westin igen: 

– Och det kommer från kanadensisk forskning, och just studier av naturresursindustrin. De löner som betalas ut far ut ur regionen sen, man får inte vinster från naturresursen för att man inte äger den och man får inte tillgång till skatterna.

Det kan tvärtom bli så att det man får är just sånt  som kan finansieras med skatter, dvs att man får en relativt stor offentlig sektor, kanske en rätt stor offentligt finansierad infrastruktur, man kan om det här drar ut på tiden få ett rätt stort bostadsbestånd ändå då som av nån anledning kanske överges sen när naturresursen är utvunnen.  

Och har man då inte fonderat pengar lokalt för att ta hand om det här och för att utveckla nya näringar när naturresursperioden är över, ja då står man där med överkapacitet på infrastruktur som kostar drift eller bostäder som står tomma eller en offentlig sektor som är överdimensionerad i förhållande till det behov som finns generellt.

Om man tittar på Norge till exempel det är ju därför som dom bygger upp sina oljefonder. När oljan nån gång  tar slut så ska dom pengarna finnas, och så ska man kunna utveckla dom nya näringar som då blir intressanta mot dom marknader som då finns.

Det finns en risk att det blir kommunerna som bygger infrastruktur och staten  som bygger transportstruktur åt gruvnäringen där egentligen det hela borde finansieras av gruvnäringen helt och hållet.

Hurdå?

– Ja, men om man startar nånting så måste man ju tänka på att produkten ska levereras till  kunden men om skattebetalarna går in och subventionerar infrastrukturen för att transportera naturresursen ut ur regionen så skulle ju dom pengarna kunna kanske användas till annat som skulle kunna ge en större avkastning. 

Mitt i gruvboomen brottas Pajala kommun med ekonomiska problem. Och investeringsbudgeten som vanligtvis är 17 miljoner räcker inte långt nu. Kommunen vill låna pengar till investeringar på 340 miljoner, till ett nytt reningsverk , vägar, skola och annat som behövs nu när det är fler människor i kommunen. Långpendlarna kräver service men skattepengarna hamnar på andra håll i landet.

Kiruna kommun bedömer att omkring 2000 personer jobbar i kommunen utan att vara skrivna där. Kristina Zakrisson är socialdemokratiskt kommunalråd:  

–  Ja vi märker det egentligen mest på att det blir en större belastning på kommunen men det bli inte högre inkomster. Gator, VA, allt sånt där som varje kommuninvånare använder, det blir ju större tryck på, men vi får inte in några skattepengar, så det blir större tryck på kommunen men det blir inte ekonomiskt bättre. Så för oss är det oerhört viktigt att kunna erbjuda dom som vill att dom kan bosätta sig här.

Varje ny kommuninvånare skulle bidra med omkring 45 000 till kommunkassan. Om alla 2000 pendlare skulle bostätta sig i Kiruna skulle det alltså ge 90 miljoner i ökade skatteintäkter.
Men var ska de bo? Bostadsbristen är besvärande i de norrbottniska gruvkommunerna. I Pajala står 1000 personer i kö till en lägenhet. Och hos det kommunala bostadsbolaget i Gällivare 7000. Det motsvarar mer än en tredjedel av kommunens invånare.   
I Gällivare revs nära 700 lägenheter med bidrag från staten för bara drygt tio år sen. Nu är allt upptaget – turistanläggningar, campingar och hotell, dom har nära hundraprocentig beläggning.

På fem år har villapriserna i Kiruna mer än fördubblats. Snittpriset är nu uppe i nära 1,4 miljoner. Gruvans framtidsplaner gör att fler barnfamiljer vill skaffa hus i Kiruna. Men priserna pressas också upp av att företag köper upp hus till inpendlande gästarbetare.Peter Barsk är mäklare i Kiruna:

– Dom har alltså startat en business med det här att köpa boenden och sen hyra ut dom till företag som har behov för sin personal. Jag skulle tippa att runt ett trettital villor i alla fall av dom som idag är sålda till den typen av företag som sen i sin tur hyr ut dom till dom andra företagen.
Hur mycket  har det påverkat prisnivån?
– Dom är ju med och måste bjuda som alla andra. Hur stor är svårt att säga men det har ju påverkat en del, helt klart.  
Vad får det för konsekvenser?
– Ja, konsekvensen  blir ju naturligtvis att den villa som dom köper bebos ju förmodligen av människor  som inte är kirunabor utan det är utifrån kommande arbetskraft och då är ju en, troligtvis en kirunafamilj, som får vänta ett tag till på sitt villaboende.

Gruvbolagens mångmiljardinvesteringar överhettar också byggindustrin och entreprenadföretag och det driver upp priserna även för kommunen och andra

– Vi har ju fått en typ av lokal inflation kan man säga. Det har ju blivit dyrare, det byggs ju så  oerhört mycket,  bl a LKAB och järnväg, och när vi går ut och ska ha anbud på renovering av en skola eller badhuset  så blir anbuden väldigt höga. Så vi har en lokal inflation som inte bara vi i kommunen utan naturligtvis många andra drabbas av, även LKAB förstås  när dom lägger ut anbud.   

Kommuner som redan har problem med uppochnervända ålderspyramider – många äldre och få unga invånare -  förlorar folk till den välbetalda gruvnäringen. Vem vill nu sköta gamlingar och släcka bränder?
Gruvan lockar med bra lön och kommunerna, som inte kan matcha, tappar sin personal.
Camilla Johansson som jobbat på sjukhuset i Gällivare väljer nu gruvan i stället. Hon tar prover från pulveriserat berg för att kolla järnhalten. 

– Ja, då tar jag då prover härifrån. Till exempel här har vi då en malmhög. Eftersom det är magnetiskt så fastnar det väldigt bra.

– Jag sökte hit och tyckte det skulle vara kul att vara med och bygga upp en gruva från början. Det är ju inte alltid det händer nån sån verksamhet i Sverige.

Vad är skillnaden mellan det jobbet och det här då?

– Här är det ju mycket, det är framåtanda och framtidstro och så. Och i offentliga sektorn man hör ju mycket om spar och nedskärningar och sånt. Nog är det ju helt klart bättre lön än förra jobbet, det måste jag ju säga. Jag ser en framtid här, några år i alla fall. Helt klart.

Personalchefen på Kiruna kommun Anita Juntti är bekymrad.  Anställd efter anställd lämnar och börjar jobba i gruvan istället – ingenjörer, vårdpersonal, barnomsorgspersonal och lärare går över till gruvindustrin. Personalomsättningen har aldrig varit så hög som nu. Kommunalrådet Kristina Zakrisson igen:

– Vi har svårt att rekrytera, för dom privata företagen även dom statliga företagen kan betala bättre än vi kan göra i kommunen så vi har tidvis mycket stora problem  att rekrytera.

Och jag är rädd att vi kommer att få ännu större för vi har mkt stora pensionsavgångar dom närmaste åren. Om vi har svårt att rekrytera så kan vi ju inte ge  den samhällsservice som vi är ålagda att ge våra kommuninvånare så att det är ett jätteproblem om vi inte kan rekrytera till samhällsviktiga funktioner och till exempel skola och barnomsorg och äldreomsorg.

Hur är kommunens möjligheter att konkurrera om arbetsraften då?

– Ja, vi har ju väldigt små möjligheter att konkurrera lönemässigt. Så att vi har bland annat försöker vi försäkra oss om att alla som vill jobba heltid får en heltidstjänst i kommunen så att man kan försörja sig på sin lön. Vi försöker titta på andra arbetsvillkor, arbetsmiljö, vad kan vi göra som inte kostar oerhört mycket pengar men som ändå betyder mycket för den enskilde. Det som oroar mig mest det är att få personal till vården.

Vad innebär det här för lönerna inom den kommunala verksamheten?

En svag löneglidning uppåt blir det väl trots allt. Men vi klarar inte att konkurrera med till exempel LKAB det har vi inga möjligheter att göra. Vi skulle ju vara tvungna att höja skatten och vi har ju redan en hög skatt i Kiruna, så att nej vi har inte en ekonomi så att vi kan konkurrera lönemässigt. Jag hör ju även från andra företag att dom har svårt att klara den här löneglidningen.

Gruvföretaget LKAB flyger nu enligt egen uppgift in 1000 personer per vecka till Kiruna. I den ordinarie driften vill företaget helst ha bofast personal enligt  eftersom det är mer långsiktigt enligt informationschefen Anders Lindberg. Och att kommunen tappar arbetskraft kan bli ett problem även för gruvföretaget, enligt  Anders Lindberg:

– Det är ju jätteviktigt för LKAB att alla samhällsfunktioner fungerar och  att alla sidor av både näringsliv och offentlig verksamhet fungerar och att dom får den personal dom kan. Om det här skulle hålla i sig på lång sikt så skulle det självfallet bli ett problem. Det vi kan göra från LKABs sida, det är ju att se till,  återigen, vi tjatar om dom attraktiva samhällena, se till att människor vill flytta till oss, vi har ju idag en arbetslöshet som ligger väldigt långt  under snittet för hela Sverige, det finns alltså en potential att locka fler människor till malmfälten för att ta dom här jobben, även hos kommunen, även inom vården.

Kiruna kommun har bland Sveriges bäst betala sjuksköterskor, det visar statistik från Vårdförbundet. I stort sett bara Stockholmskommuner betalar mer. Kirunasjuksköterskorna tjänar nästan  1 200 mer än rikssnittet för sjuksköterskor. 

Tillbaka till professor Lars Westin på Umeå universitet:

– Riskerna framåt finns ju då om man har en offentlig sektor med  höga löner och man sen inte kan betala dom med en  kommunalskatt eller landstingsskatt. Då hamnar man ju i en besvärlig situation, för då har man i princip en sån här  offentligsektor-bubbla som vi har sett runt om i Europa. Och att då få ner lönerna inom offentlig sektor kan vara rätt svårt.

Och det kan innebära  ett incitament att inte bosätta sig i dom här orterna ökar utan man jobbar där och bor på ett annat ställe där kommunalskatten är lägre.

Så det här är ju en del i boom-ekonomiers problem helt enkelt, som brukar då sammanfattas i Holländska sjukan som ju innebär att naturresursen är naturligtvis en tillgång när dom kan utnyttjas men för den lokala ekonomin så kan den här högkonjunkturen lokalt ställa till en hel del problem.  

Professorn Lars Westin pekar på forskning som visar att gruvboomen riskerar att slå ut lokala företag, eftersom de får svårt att konkurrera med företag på andra håll i Sverige och världen:

– Mycket av förädlingsindustrin lokalt konkurreras ut , dvs att lönerna i naturresursindustrin blir periodvis mycket höga, man drar till sig arbetskraft vilket ju driver upp lönerna i förädlingsindustrin eller tillverkningsindustrin och därför kan man inte konkurrera med annan tillverkningsindustri, och det är ett typiskt norrlandsfenomen.

En som är på väg att lämna jobbet som pianolärare i Gällivare kommun är Mattias Kalander. Han bor i ett hyreshus i Malmberget och om några år skulle han tvingas flytta på grund av gruvan som breder ut sig.

– Jag vill som inte stanna kvar och se det här bli ett industriområde. Det finns finare utsikter att titta på.

Nu ger han ger upp och söker jobb söderut. 

– Jag ser ju tyvärr inte att det finns nån framtid häruppe, vi som jobbar inom den offentliga sektorn, och vi som jobbar inom vården, det känns ibland som att inom det framtida Gällivare så har vi kanske inte samma självklara framtid. Det känns ju konstigt att sitta och säga när man läst 6,5 år på universitet, som att man vore en låginkomsttagare, alltså som utbildad lärare.

För om man jobbar inom gruvan och har det bra, men om man jobbar i offentliga sektorn och inte har det bra. Det samhället överlever inte. Det är som att plocka bort gruvan ur samhället. Alla behövs!

 Det är bråttom som jag sa, och därför kommer den här vägen att börja breddas och förstärkas redan nästan år, det handlar om 1,3 miljarder.

 

Tidigare i höstas presenterade regeringen en satsning på sammanlagt 3,5 miljarder på att bygga ut vägar och järnvägar från gruvorna, för att snabbt få iväg malmen ut i världen. Men inga pengar till kommunerna och de kostnader som gruvorna orsakar. Kirunas Socialdemokratiska kommunalråd Kristina Zakrisson: 

– Kirunabon är beredd att flytta på sig och göra ganska stora uppoffringar men det kan inte vara rimligt att det ska ekonomiskt riskera att landa på enskilda kirunabor. Då måste man ta ansvar för detta och se hur kan vi lösa det här problemet men man kan inte låtsas som att marknaden sköter detta  för det gör den inte. 
Det kan inte vara möjligt att kostnaden ska kunna landa på enskilda kirunabor som det är risk att den gör. Man kan känna att som kommunalråd borde man jubla över att företagen går bra och vi har låga arbetslöshet. I stället känner man ofta att det är en tung och svår situation. Så man måste också orka se framåt så att man inte gräver ner sig i problematiken. För vi har stora möjligheter.

Gruvboomen förändrar. Ett pris för förändringen är att medan barack- och husvagnslägren växer så börjar rivningsmaskinerna snart tugga i sig Kirunas hus.

Dokumentärfilmaren Liselotte Wajstedt fick panik när hon hörde att hennes barndom skulle förvandlas till ett stort svart hål. Nu gör hon en film om det.

På Liselottes svarta luvtröja står det Kiruna dör. Slåss!

– Kiruna dör faktiskt, för mig, för mig är det mitt Kiruna som dör. Och det känns också som att man bara inte egentligen ifrågasätter vad som ska medegentligen. Jag tycker att det är lite som kulturmord på vissa byggnader.

Och som sagt det var ingen som talade nånsin om att det skulle försvinna. Det här som jag ser som det tryggaset tryggaste det ska  försvinna. Jag kommer aldrig kunna återvända.

Idag hungrar gruvbolagen efter borrare, laddare, lastare och lastmaskinförare .

Men mer och mer av gruvarbetet sköts från kontoret ovan jord, borriggar och obemannade lastmaskiner körs med joy-stick från dataskärmen. 

Tiden när man kunde säga att ”gruvan går minsann inte att flytta till låglöneländer” är snart förbi. På uppdrag av de svenska gruvjättarna LKAB och Boliden jobbar en grupp forskare med att fixa så att ingen behöver gå ner i gruvan, om 20 år. 

Jan Johansson är professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet: 

– Så här ser du, ett kontrollrum, ingen mänsklig närvaro i själva produktionsområdet.

Dom här kontrollrummen behöver då inte finnas i Kiruna eller i Pajala?

– Nej, det är ju en utmaning. Man kan ju tänka sig att man har ett globalt skift, att man har ett kontrollrum i Taiwan och så har man ett i Europa och så ett i Sydamerika och skiftar runt så att alla får jobba dagtid.

Kör man fjärrstyrning så, jag har sett i Australien då har dom kontor på sidan om gruvan där dom kör. Men det är ju lockande att lägga dom i Sydney eller Melbourne eller nåt sånt. Det är inga tekniska problem.

Varför är det lockande?

– Ja, då har dom ju lättare att få arbetskraft man slipper fly-in fly-out och kan man bygga ett samhälle där människor vill bo och leva, om man kan undvika en fly in – fly-out situation då har man väldigt goda förutsättningar att rekrytera god och kompetent arbetskraft som vill jobba där och engagera sig i gruvan.

– Nu ska du få se en grej här hur man låser dörren, Pajalalåset. Kvasten sådär. Så. Nu är det låst. Då åker då förbi och då ser dom att ingen är hemma, kvasten för dörren.

Producent: Ragnhild Herminge ragnhild.herminge@sverigesradio.se  

Exekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se