Bonde hjälper bonde?

För två veckor sen berättade Kaliber om hur svenska mejeriföretaget Arla märker sina största ekologiska produkter som ”klimatkompenserade”. Alla utsläpp som den produktionen medför ska kompenseras genom trädplantering i Moçambique.

Men Kaliber kunde visa att det inte finns några garantier för att den utlovade kompensationen faktiskt blir av – att träden växer upp och binder lika mycket koldioxid som släpps ut när produkterna produceras. Projektet bygger nämligen på att markanvändningen ser likadan ut i hundra år. 

Osäkerheten bekräftades både av den svenska återförsäljaren, U&We, det brittiska företag som driver projektet på plats i Moçambique – Envirotrade – och den certifieringsorganisation som godkänt alltihop – Plan Vivo. Plan Vivo säger också att det är vilseledande att påstå att utsläppen redan har minskats när man köper klimatkompensationen. 

Trots det lovar Arla att den ekologiska mjölken, vispgrädden, filmjölken eller gräddfilen du köper, är klimatkompenserad. De verkar ha köpt en tjänst för mångmiljonbelopp utan att ta reda på vad det faktiskt är de betalat för.

 – Vi har liksom inte tittat så nogsamt på hur mycket det är som infrias och när, säger Arlas marknadschef Ann Freudenthal. 

Både Arla och projektets svenska återförsäljare U&We reagerade på reportaget och Arla meddelade snabbt att de skulle starta en egen granskning av hur projektet fungerar.

Ur Ekot: ”Mats Hedlund, affärsområdeschef på Arla: Vi kommer till att börja med att kalla till oss de här leverantörerna som vi har köpt de här tjänsterna av för att reda ut att avtalet är på plats och att avtalet har levererat det de ska.”

.

De positiva sidoeffekterna

I samband med Kalibers reportage publicerade Arla också en video  på sin hemsida: 

Ur Arlas egen video: ”Vi har skannat av markanden på klimatkompensationsleverantörer och hittat någon som vi är väldigt nöjda med.”

Som svar på kritiken mot den osäkra klimatkompensaitonen trycker både Arla och U&We på att projektet har flera andra, positiva sidoeffekter. Det ska bidra till att bönderna som får betalt för att plantera och sköta om träden, får bättre levnadsvillkor, extra inkomster och kunskaper om hur man driver ett hållbart skogsjordbruk. I ett efter vårt program skriver U&We att bönderna med hjälp av projektet citat ”byggt hus, kunnat låta barnen gå i skolan, köpt en cykel, byggt en brunn”.

Och så här sa Arlas marknadschef Ann Freudenthal till Kaliber inför förra programmet:

– Dels är det en klimatsatsning, men det är också en social satsning faktiskt. Och Arla är ju ett kooperativt företag som ägs av 3600 bönder. Men det är faktiskt en ganska fin sak i det hela, tycker jag, att det är lite av bonde som hjälper bonde där borta också.

Idag återvänder vi till trädplanteringarna i Moçambique, för att titta närmare på de sociala konsekvenserna av det här projektet. Och bilden vi får stämmer inte riktigt överens med det vi fått höra.

.

Arga bönder i Pungue 

Vi är på väg till Amélia Araújos mangoplantering.  Hon är en av 26 bönder som Kaliber träffar och pratar med i byarna i Gorongosa-området. Själv bor hon i byn Pungue och berättar att hon skrev kontrakt med projektägaren Envirotrade 2006, men att hon bara fick betalt de två första åren.

På kontrakten står hela den summa som totalt ska betalas ut under de sju år som kontrakten gäller. Den allra största andelen ska betalas ut efter det första året och sedan mindre summor de kommande åren. Amélia säger att hon fick motsvarande 60 kronor i månaden det där första året och motsvarande 20 kronor i månaden efter andra året. Sen – ingenting. 

Flera av de som odlar mangoträd säger att de bara fått betalt i ett eller två år, fast det i kontraktet står att de ska få betalt under sju år. Enligt Amélia Araújo får man inga pengar av projektet om man planterar mango, eftersom man kan sälja frukten och få pengar på det sättet. Men det är inte vad de avtalat. 

– Jag är arg eftersom jag jobbar utan att få betalt, säger Amélia Araújo. (sena) 

Hon får medhåll av Laurinha Estevão, som har flera kontrakt, och säger att hon inte heller har fått något betalt på flera år, utan att förstå varför.

 – Alla träden har vuxit upp och står där, inga är döda, de står där fina allihop – ändå får vi inga pengar. Jag väntar bara det här året också. Om de inte betalar mig så hugger jag ner mangoträden., säger Laurinha Estevão. (sena) 

Hon visar upp kontraktet, där hon i stället för en namnteckning har satt ett fingeravtryck i mörkblått. Precis som många andra här kan hon inte läsa eller skriva. 

– De andra får betalt, men inte vi. Vi jobbar utan att få betalt, säger Amélia Araújo. (sena) 

Vi har kommit fram till hennes mangoplantering. Hon är uppenbart arg och upprepar: jag har signerat ett papper. Jag jobbar utan att få betalt.

.

”De fotograferar alla plåttak, vilka som helst” 

Marknadschef Ann Freudenthal på Arla: 

– Jag har som sagt inte varit på plats, men har hört talas om plåttak som har kunnat byggas, skolor som har kunnat startas, och så vidare, med den fond som till exempel är etablerad och så. Och jag hoppas ju och tror att det kommer bönderna tillgodo.

Just det här med nya plåttak – som står emot väder och vind bättre än de vanliga vasstaken – är något som ofta lyfts fram som exempel på hur bönderna fått det bättre tack vare projektet. Men när vi besöker byarna får vi en annan bild. I byn Pungue bor snickaren Vitorino Mineje – han som i förra programmet sa att det är omöjligt att säga om det kommer finnas några träd här om hundra år. Att det är det bara Gud som vet.

 – Jag jobbade i 18 månader med att bygga en väg, så att jag kunde köpa plåttaket där borta och min cykel. De har ingenting med projektet att göra. (portugisiska)

 När det kommer besökare hit vill de alltid titta på plåttaken, berättar han. De tar alltid foton av husen med plåttak, vilka tak som helst, bara det är plåt, plåt, plåt. De tittar på taket och min cykel. Men, säger han, de har ju ingenting med projektet att göra. 

I Envirotrades  står det att många bönder kunnat köpa plåttak eller andra saker de kan ha nytta av genom projektet. I marknadsföringen av projektet lyfts också utvecklingen av lokalsamhällena fram. Man nämner skolor, sågverk, snickerier o plantskolor. Men enligt Vitorino Mineje är det inget som har synts av i Pungue. 

– Jag vet att de byggt en skola Munhangana, men i Pungue har vi inte fått någonting. När projektet kom pratade de om en massa saker de skulle hjälpa till med, skola, brunnar och så vidare, men ingenting har hänt, säger han. (portugisiska)

.

"Det är inte rättvist!” 

Den internationella bondeorganisationen Via Campesina som bland annat är känd för att ha jobbat för jordreformer i Latinamerika, har varit på plats i byarna i Gorongosa för att titta närmare på Envirotrades projekt. Boaventura Monjane är en av dem som gjort research för Via Campesina på det här projektet. Vi får tag på honom på en riktigt trasslig telefonlinje. 

– Jag tror att projektet till och med kan öka fattigdomen. Det kopplar jag till matproduktionen, eftersom de kommer att odla mindre mat. (engelska) 

Han är kritisk till hur livsmedelsförsörjningen kan komma att påverkas och säger att projektet omöjligen kan ha nån positiv inverkan på fattigdomsfrågan eftersom bönderna får så lite betalt. Han ser det också som problematiskt att bönderna och deras framtida barn och barnbarn får axla ansvaret att ta hand om de koldioxidbindande träden i generationer framåt. Trots att de inte själva varit med när avtalen skrevs.

 – Men det innebär också att vi kommer att tvingas binda upp den här marken under hundra år, så att den inte kan användas till något annat. Det är inte rättvist. 

Bonden Ernesto Seda berättar att hans största problem inte är vad som kommer hända i framtiden, utan hur projektet påverkar honom redan nu.

– Jag gör snarare av med pengar för att jag måste betala folk för att röja åkrarna. När de inte betalar måste jag ta det ur egen ficka, säger han. (portugisiska) 

För att kunna sköta träden ordentligt måste han betala andra som hjälper till att röja på planteringarna. När han inte får det han trodde från Envirotrade, för att de gör avdrag eller som i år inte ha betalat ut någonting, så blir det minus i kassan. 

– Den som arbetar ska väl få ersättning. Om man går till machamban och odlar och sen får man ingenting för det, så kan vi inte ha det, säger Gina Jamie. (portugisiska) 

Hon sitter i skuggan under ett vasstak med en tre veckor gammal son i famnen. En bit bort står början på ett nytt husbygge, fyra tegelväggar i varierande höjd, som hon inte vet om eller när de kommer kunna bygga klart. Pengarna för träden kommer inte. Det går vecka efter vecka när de säger att vi ska få betalt och så håller det på, förklarar hon. 

– Jag är inte alls nöjd med betalningen. Om tre, fyra år kommer träden vara så stora att jag inte kan odla annat längre, på grund av dem. (portugisiska)

.

Konkurrerar trädplanteringarna med matproduktionen?

Envirotrades landchef i Moçambique, Antonio Serra, säger att bönderna aldrig är nöjda och att det inte är sant att de som planterar mango bara får betalt det första året. Alla kan klaga, jag kan också säga att min lön inte är tillräckligt hög.  Men de tjänar mer på träden än att odla majs, säger han, och syftar på dem som kan sälja cashew eller frukt från trädplanteringarna.

Men, de som vi träffar säger ju tvärtom?

– De flesta träden tar inte mark från andra grödor. Det finns tillräckligt med yta att odla flera saker samtidigt. Det är inte sant att våra träd konkurrerar ut andra odlingar, säger han. (engelska)

Matbehovet kanske växer för att familjerna blir större, eller så kanske de planterar fel sorts träd – istället för sådana som gör jorden mer näringsrik och är bra för andra grödor. Det finns flera skäl till att saker kan gå fel, men jag tror inte på att träden tar mark från matproduktionen, fortsätter Antonio Serra. Han bekräftar också att ingen av bönderna har fått betalt i år, men säger att det handlar om förseningar och att de kommer att få betalt innan året är slut.

Eugnelio Buquine jobbar på bondeorganisationen UNAC, Uniao Nacional de Camponeses, i Moçambique.

– Alla projekt som involverar mark, konkurrerar med matproduktionen, det kan man inte komma ifrån, säger han. (portugisiska)

Från Envirotrades sida hävdas att trädplanteringarna inte alls konkurrerar med matproduktionen, eftersom träden i många fall blandas upp med övrig odling. Men Eugnelio Buquine tar fram en liten papperslapp och börjar rita.

Alla träd ger skugga, säger han. Om varje träd tar en kvadratmeter och du har 20 träd så innebär det 20 kvadratmeter mindre att odla mat på.

– Det som betalas är utifrån vad jag känner till inte tillräckligt för att täcka upp för minskad produktion. Men om man fått något för att plantera ett träd, hoppas man hela tiden kunna öka den summan. Det betyder att om jag lyckas plantera mer träd kan jag få mer pengar, säger Eugenelio Buquine. (portugisiska)

Eftersom den största summan betalas ut till bönderna det första året behöver bönderna hela tiden plantera fler träd för att få in mer pengar, vilket kräver mer mark som annars kunde ha använts till att odla mat. I det avseendet är Envirotrades projektet inte annorlunda än andra projekt, förklarar Eugnelio Buquine.

Men om de inte är nöjda, varför fortsätter de med det här?

– Det beror på ett omedelbart behov. (portugisiska)

Eugnelio Buquine ritar en triangel och visar att i botten finns sådant som mat, vatten, hälsa – de allra mest grundläggande mänskliga behoven.

– Befolkningen på landsbygden har inte löst den här pyramiden. (portugisiska)

Är du i den här utsatta situationen, säger han, där du inte ens har tillräckligt med mat, och ett företag kommer och erbjuder dig pengar för att plantera träd, då tänker bonden på det omedelbara – att stilla hungern.

.

"Det är mer värt att odla mat till min familj"

I N’hambita träffar vi Matias Saimone Domingos. Han står och skalar majs när vi frågar om han har tid att prata en stund.

– Jag var chef för en av plantskolorna. Men det är inte rimligt att få så dåligt betalt för ett sånt jobb. Det var mer värt för mig att ta min hacka och odla mat till mina barn, säger han. (portugisiska)

Matias Saimone Domingos hade också egna trädplanteringskontrakt. Men för några år sen gjorde han något som man enligt kontraktet inte får: han gjorde om en närliggande bit mark till åker för att kunna odla mat till sin stora familj. Tanken med trädplanteringar som ska binda koldioxid är att öka antalet träd. Avverkning för att öppna upp åkrar är inte tillåtet. Så när Matias gjorde det bröts hans kontrakt med Envirotrade.

Han berättar att barnen var illa däran innan han öppnade den nya jordlotten, att det var omöjligt att köpa mat till familjen med de pengar han fick in. Men nu, säger han, när han inte är med i projektet längre, har han bra med mat till familjen.

– På machamban har jag allting, säger Matias Saimone Domingos. (portugisiska)

Eugnelio Buquine från bondeorganisationen UNAC, igen.

– Min syn är att vad som händer i Afrika nu är att man tar mark i anspråk för att plantera träd, träd, träd och i Europa fortsätter de att göra utsläpp, utsläpp, utsläpp, för att de har pengar och kan köpa kolkrediter i Afrika. Det är inte rättvist. Vi har en situation där det finns de som exploaterar och de som blir exploaterade. Vi fortsätter att bli exploaterade. (portugisiska).

.

Arla och U&We svarar

Vi tar med oss kritiken från bönderna vi träffat och organisationerna vi pratat med till Ann Freudenthal på Arla.

– Jag som har köpt den här klimatkompensationstjänsten eller avtalat, har gjort det faktiskt i tron att det är väldigt mycket med utgångspunkt från behovet hos lokalbefolkningen, att man faktiskt hjälper dem. Och det är väldigt tråkigt om det inte fungerar så. Men som sagt, det kan U&We bättre svara på. Eller Plan Vivo som är på plats.

Arlas kontakt på konsultbyrån U&We, Mårten Lind:

– Jag tror att det är ett väldigt marginellt problem i Moçambique att vårt projekt skulle konkurrera med livsmedelsförsörjning och jag skulle gärna vilja träffa de bönder som sa det. Och är det så, så är det olyckligt.

När vi frågar hur de vet att bönderna fått det bättre och till exempel kunnat köpa plåttak eller cyklar hänvisar han till Envirotrades egen , där det står att många bönder kunnat köpa plåttak och att några stycken har köpt cyklar eller telefoner, och till de positiva utvärderingar som gjorts av projektet.

– Och som sagt, vi har själva besökt projektet vid två tillfället och träffat småbrukare som vittnat om det här.

.

Den positiva bilden

Det finns rapporter och texter som konstaterat att byborna som har trädplanteringskontrakt fått det bättre och att livsmedelsförsörjningen kan påverkas positivt. Bland annat i en  nämns att ”projektet haft en betydande positiv inverkan på den socioekonomiska utvecklingen i området” och 2010 stämplades projektet som  av The Climate, Community & Biodiversity Alliance, där både klimatnytta och positiv utveckling premieras.

Men i flera andra fall är Envirotrade självt eller personer med kopplingar till projektet huvudkällor till den positiva informationen, vilket gör den svår att bedöma. Att rapporterna är skrivna för två eller flera år sedan kanske också bidrar till att vi får en annan bild när vi nu besöker projektet. För de allra flesta bönder vi pratar med, säger till oss att: ja, det var bra i början – det var bättre förut, men nu är det inte bra längre.

Alexa Morrison är verksamhetsansvarig på certifieringsorganisationen Plan Vivo. Hon frågar hur vi valt ut vilka bönder vi träffat.

– Så, bara slumpmässigt utvalda jordbrukare? (engelska)

När vi berättar att det skett slumpmässigt på vår resa mellan byarna i området, säger hon:

– Om ni har fått en sådan negativ respons från bönder som valts slumpmässigt så är det något som vi på Plan Vivo vill undersöka vidare. (engelska)

.

De nöjda småbrukarna

Bland de 26 bönder Kaliber intervjuar i Gorongosa-området i Moçambique, finns en stor besvikelse över att inte ha fått betalt för träden i år och många säger att de år de har fått betalt har det varit för lite pengar i jämförelse med allt jobb de måste lägga ner. Men vi träffar också ett fåtal som fortfarande är positiva till projektet och tycker att de verkligen har fått det bättre.

Jorge João bor i N’hambita och jobbar som chaufför åt Envirotrade. Han har totalt tolv trädplanteringskontrakt med både mango, cashew, apelsiner, Faidherbia, Mbira och andra trädsorter.

– Det är en stor fördel för mig. Jag kommer att ha nytta av det länge och kan använda pengarna för att gå och mala eller köpa salt, säger han. (portugisiska)

Jorge João berättar att inte heller han har fått betalt för trädplanteringarna i år, men han har i alla fall fått sin lön för att jobba som chaufför, så kanske är hans tålamod större en del andras. N’hambita är också den av byarna i Gorongosa där det öppnats både ett snickeri och såg sedan projektet startade. Eftersom Jorge João har mycket mark har han kunnat tjäna mer pengar än de flesta här. Mer mark och mer pengar innebär större marginaler. När projektet delade ut pärlhöns kunde han starta uppfödning, istället för att som många andra se hönsen som mat för dagen.

Han berättar om när det kommit hit människor utifrån för att besöka projektet och att de ofta kommer tillsammans med personal från Envirotrade, som ibland även tolkar åt gästerna.

– Skogsteknikerna känner till områdena, så de vet vad som är bra att besöka. Det finns andra här som kanske bränner på sina machambas, det skäms de för att visa upp för besökarna, säger Jorge João. (portugisiska)

Väl tillbaka i Sverige ser vi honom i Arlas egen PR-video  från Moçambique.

.

75 procent av landet brinner!

Innan vi lämnar Moçambique beger vi oss till skogsdepartemenet i huvudstaden Maputo. Här jobbar den svenske skogsmästaren Mikael Rein som rådgivare i skogsfrågor åt regeringen.

– 75 procent av landets yta brinner varje år och du får en nettoförlust på bundet kol då varje år på ett par, tre, fyra procent. Så är det ett stort problem även ur global synvinkel. 

Bränderna i Moçambique är ett stort problem även globalt sett, säger Mikael Rein. Han är skeptisk till vilka nyttor man egentligen kan få ut av den här typen av trädplanteringsprojekt.

– Om bönderna i ett område här i Moçambique, om de planterar tusen kvadrat så brinner det upp om två år, den här skogen, då är det ju plus minus noll – då har man bränt av massa pengar men det har inte skett någon förändring, säger han.

Det finns två marknader att köpa klimatkompensation på. En frivillig, som Envirotrade arbetar på, och en reglerad marknad som är del av Kyotoprotokollet. Den frivilliga marknaden är betydligt mindre – bara tre promille av handeln sker där.  Men den växer. Trots nedgångar i den globala ekonomin och finanskris har handeln där fortsatt att öka, år för år. Förra året såldes 95 miljoner kolkrediter till ett värde av 570 miljoner dollar på den frivilliga marknaden.

– Min skeptiska hållning är att jag tror att det kommer vara många mellanhänder som gör det här inte första hand för med hänsyn till lokala befolkningen, utan att det är ett sätt att tjäna pengar på handeln i sig. Det är min stora bekymmer här, säger Mikael Rein.

När åtagandena under Kyotoprotokollet som styr den FN-reglerade markanden, går ut nu vid årsskiftet 2012 är det osäkert hur den totala efterfrågan på klimatkompensation kommer att se ut. 

Ambitionen är naturligtvis att få till ett nytt klimatavtal. Och då har aktörer som idag finns på den frivilliga marknaden chans att ta sig in på en betydligt större arena.  När FN:s medlemsländer skriver under ett klimatavtal förbinder de sig att göra vissa bestämda utsläppsminskningar, och om just ditt projekt är okejat på den här reglerade markanden finns helt andra möjligheter att tjäna pengar på klimatkompensation.

.

Bonde hjälper bonde?

I två program har Kaliber granskat vad som ligger bakom Arlas löfte om att deras största ekologiska produktion är ”klimatkompenserad”.  Vi har genom deras klimatsatsning kunnat se ett exempel på hur handeln med klimatkompensation kan gå till. 

Genom en kedja av olika aktörer lovas både klimatnytta och förbättrade livsvillkor. Men verkligheten visade sig inte vara riktigt så enkel – projektet bygger på att markanvändningen ser likadan ut i hundra år, plantering av träd riskerar att slå ut matproduktion i fattiga områden och missnöjet växer bland de bönder som allting i slutändan hänger på.

Tillbaka hos marknadschef Ann Freudenthal på Arla:

Med bakgrund av det här, känns det som att detta är ett bra projekt att lägga sina pengar på?

– Med bakgrund av det du säger tycker jag fortfarande att, vad ska man säga, alltså fördelarna med projektet tycker jag ändå kvarstår. Vi har inte trott att det här är jätteenkelt men vi har sett det som att vi bidrar till någonting positivt.

.

Grusade förhoppningar

Morinho Niquesse Supada sitter i en liten bod längs vägen i N’hambita. Radion skrålar på hög volym och vi får köpa varsin ljummen läsk innan vi börjar prata.

– De låter inte folk som har machmbas i det här området inte plantera träd, säger han. (portugisiska)

Han har flera kontrakt med Envirotrade, men säger att han inte brukar få rätt betalt. Att det gjorts avdrag som inte borde ha gjorts. När vi frågar varför han gick med i projektet säger han att det förväntades att man skulle göra det.

Men du skrev ändå på de här kontrakten frivilligt?

– Ja, det var frivilligt, jag accepterade, så då var det väl frivilligt. Men nu känner jag så, att om jag hade vetat borde jag inte ha skrivit på. Vad de lovade är ju inte det som händer nu, som det blev.

.

Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesradio.se

Medarbetare på plats i Moçambique: Anna Wallenlind Nuvunga