Erik Gibson

Ensam på en öde ö

4:34 min

Tryck på Läs mer för att få hela Eriks äventyr i text. 

Erik Gibsons resedagbok

Dag 1

Mitt aventyr borjade pa en tisdag.  

Jag hade forberett mig sa gott jag kunnat genom att kopa overlevnadshandbocker och massor av redskap och verktyg som forhoppningsvis skulle underlatta min "kamp for overlevnad" pa on.  
Jag hade rest runt i Thailand i tva manader pa jakt efter lokalkannedom om vilka oar som var obebodda och vilka faror som man skulle kunna motas av pa nagon av dessa.  

16h tag, 2,5h buss, 5h farja och 2h taxibat fran Bangkok befann jag mig pa stranden till vad som skulle bli mitt nya hem, Koh Rawi.  

Jag hade alltid tankt pa denna expedition som en vacker vistelse dar jag at mig matt pa frukter, notter och havets lackerheter. Dar vattnet som porlade i backen var rent, friskt och livgivande.  
Jag skulle bli handig och fiffig, byggandes konstruktioner som efter en tid skulle gora mitt liv pa on till ett bekvamt paradis dar jag nadde insikt likt Siddharta Buddha under sitt trad. Djuren skulle bli mina vanner och vi skulle ha en forstaelse och respekt for varandras revir och behov.  
 
Denna utopi kandes forsvann i en handvandning nar jag stod pa stranden och vinkade farval till den fiskargubbe som lamnat mig pa on.  

Naturen var lika romantisk som jag hade forestallt mig, med kritvit sand som slukades nagra meter fran vattenbrynet av en enorm djungel full av tjatter och rorelse, men kanslan var inte alls som jag dromt. Kanslan gick narmast att beskriva som en sugande oro i magen. "Jag maste overleva pa egen hand".  

Solen stod i zenit och jag hade atit frukost pa Koh Lipe sa mat var inget problem, annu. Enligt de overlevnadsbocker som jag last sa bor en av de forsta atgarderna vara att skapa sig ett "shelter". Jag begav mig saledes in i djungeln en bit och bort fran solens brannande stralar. Ungefar 100m fran stranden hittade jag en glanta med nagra glesa stammar som jag beslutade fick bli min bas. Marken bestod av svart jord tackt av lov, grenar och kvistar.*  
Jag spande upp min hangmatta mellan tva av de trad som hade minst myror och insekter krypandes langs stammarna och borjade kanka upp resten av min utrustning till glantan. Eftersom det var mitt pa dagen ville jag egentligen inte exponera mig for solen i onodan, men allteftersom tiden gick borjade hungern komma krypande.  
  
Ungefar tva timmar efter min ankomst till Rawi beslutade jag mig for att testa min fiskelycka med harpunen. Noteras bor att jag vid denna tidpunkt i princip aldrig hallt i ett fiskespo tidigare och saledes inte visste nagonting om vare sig hur man fangar fisk eller hur man tillagar denna. Jag kladde mig i langa vita byxor, en langarmad t-shirt och knot en bandana runt halsen for att skydda mig mot solen. Darefter grep jag min harpun, mina simfotter, min mask och min snorkel, och vadade ut i det ljumma vattnet for att skaffa middag.  

Tva timmar och fyrtiofem minuter senare slapade jag mig utmattad och frusen upp ur vattnet utan fangst. Hungern borjade nu bli ett problem. Solen var pa vag att ga ner pa andra sidan on och snart skulle morkret omfamna mig. Jag hade for mig att jag sett kokospalmer pa en strand langre bort och beslutade mig for att utnyttja lagvattnet och solens sista stralar for att undersoka saken.  
Efter en kilometer vande jag med insikten att jag sett i syne**.

Korallen skapade vid lagvatten stillastaende dammar och pa vag hem fran kokospromenaden sag jag en stor blank kropp hoppa till i en av dessa dammar. Grottmanniskan vaknade till liv inom mig och jag kande adrenalinet pumpa. Var det en stor lax/motsvarande som hade haft oturen att fastna i tidvattnets nat? Jag vadade ut i dammen och kom fram till det stalle dar jag sett kroppen sprattla. Dar, i skuggan av ett korallblock lag en tjock en och en halv meter lang havsorm och smalte maten som den just fangat (en fiskstjart sack ut ur munnen pa den). Den var helt vit med inslag av svarta rander som fick den att se valdigt skrackinjagande ut. Jag blev livradd och spurtade upp ur vattnet och tillbaka till sakerheten pa stranden.  
Nar jag lugnat mig en aning insag jag att detta kan vara ett gyllene tillfalle till mat. Ormen var bevisligen fangad i dammen och skulle antagligen varit ett latt byte om jag bara hade svingat min machete. Med ett nagot forvirrat sinnestillstand begav jag mig darfor ut i dammen igen, men ormen hade flyttat pa sig. Aterigen greps jag av skrack, "tank om den ar pa vag for att attackera mig!". Jag skyndade mig upp ur dammen igen och fortsatte min fard hemat.***  

Vid en grupp stenar som blottlagts av det laga tidvattnet naddes jag av min forsta framgang hittils pa on. Dar lag namligen en krabba och vilade. Jag fangade den och bar den andaktigt hem till min eld. Krabban var inte stor, kanske fem centimeter over kroppen, men tillsammans med den sprakande och varmande elden ingav den en kansla av hoppfullhet. Jag at sakta och kande hur varje liten kottbit foll pa plats inom mig likt ett stort pussel av energi. Nar elden brunnit ut kladde jag mig i langarmade klader och lade mig for att forsoka sova i min hangmatta.  

Knappt hann jag sluta ogonen forran det borjade sporegna. Snabbt spande jag upp en lina ovanfor hangmattan och hangde min presenning pa som regnskydd. Jag foste in alla mina saker (som visserligen redan var vattentata eftersom jag packat allting i pasar innan jag lade dem i vaskorna) under regnskyddet och krop tillbaka upp i min hangmatta.  
Jag hade fragat lokalbefolkningen pa Koh Lipe om ormarna i omradet och de berattade att ormarna egentligen bara ar till besvar nar det regnar. Ormar ar rovdjur som jagar pa natten och den har natten oste regnet ner. Jag sov oroligt.  

* Detta var ett stort misstag fick jag reda pa nar jag atervant till sakerheten. Koh Rawi ar kand for sina giftiga ormar och odlor som jagar langs traden och langs marken i just denna natur. Jag skulle ha placerat min bas over sand och langre bort fran djungeln. Ormar ogillar namligen att korsa sand.  

** Faktum ar att i princip samtliga kokospalmer i Thailand ar planterade. De var och ar ett satt for fiskare att fa dryck, mat och fett utan att behova atervanda till sina hemmahamnar. Inga fiskare hade planterat kokospalmer pa Rawi.  

*** Jag har svart att forklara vissa av de handlingar som jag gjorde under min vistelse pa on. Jag kan egentligen bara skylla pa att man ibland handlar valdigt obetanksamt nar man pa riktigt farar for sitt liv.

Dag 2

Nasta morgon vaknade jag tidigt av att magen kurrade. Himlen var ljust gra och dagen hade just tagit sin borjan. Det var svalt i luften men nagra regnmoln syntes inte till.  
Jag kunde knappt tanka klart for min hunger sa jag gav mig genast ut i vattnet for att ge fiskeriet en ny chans.  
Efter dryga tva timmar i vattnet var jag redo att ge upp. Jag simmade mot land och drog in magen varje gang jag passerade nara over ett gang hotfulla sjoborrar. Da slog det mig: Om fisken blir radd och simmar ivag sa fort jag narmar mig sa far jag se till att de kommer frivilligt istallet. Jag tog spettet fran min harpun och penetrerade en av sjoborrarna. Genast samlades massa smafisk som ivrigt nafsade ur det oppna hal som bildats bland sjoborrens taggar. Det drojde inte lange forran de lite storre fiskarna (ca 10-15cm) nyfiket narmade sig. Jag lag redo med fingret pa avtryckaren och nar en "jumbofisk" (typ 12cm) passerade precis framfor kornet, tryckte jag av. Fisken kastades mot sandbotten av trycket fran det stora stalspettet och fastnade som pa ett grillspett. Jag jublade inombords. Det var inte mycket mat, men fangsten innebar att manniskan hade lyckats overlista djuret och detta faktum oppnade en varld av mojligheter inom mig till kulinariska hogtider i framtiden.   
Upprymd av fiskelyckan simmade jag in till stranden, men knappt hann jag kliva upp ur vattnet forran himlen blixtrade till oppnade sig med ett oronbedovande dan. Regnet som skoljde over mig och min nyfangade brunch gick inte att jamfora med nagot regn jag tidigare upplevt. Det kandes som om dropparna var stora som pingisbollar och jag overvagde pa allvar att atervanda till det jamforelsevis "torra" havet. Men sa mindes jag att jag last i en av overlevnadsbockerna att "Aven om det for tillfallet kanns som om du inte skulle kunna bli blotare, sa ar det aldrig sa. Skydda dig fran regn sa fort som mojligt". Jag skyndade till mitt regnskydd dar jag bytte mina blota fiskeklader mot torra klader och ett regnstall.  

Eftersom jag vid tillfallet hade noll erfarenhet av att tillaga fisk, hade jag skrivit ut en file'-instruktion innan jag lamnade fastlandet. Med denna innanfor regnjackan, en kniv i ena handen och den lilla firren i den andra gick jag bort till eldstaden for att forsoka tillreda min fisk.  

Pa land sag fisken mycket mindre ut an vad den gjort i vattnet. Den var inte storre an kanske tio centimeter fran mun till stjartfena och fileerna som putade under skinnet var kanske halften sa langa. Denna besvikelse i kombination med att kniven jag anvande, till att forsoka fla skinnet fran underliggande vavnad, var slo som en sked gjorde att jag tog de beslut jag gjorde i nedanstaende episod.  

Medan jag satt och koncentrerade mig pa hur guiden menade att man skulle skara genom magen utan att skara sonder magsacken, upphorde regnet och tre fiskare fran fastlandet landsteg pa min o for att fylla pa farskvatten. De blev lika overraskade att se mig som jag att se dem. Nar de sag hur liten min fangst var, bjod dem mig att komma till deras bat och ata ris med dem. Efter ett langsamt overvagande tog hungern overhanden och jag accepterade tacksamt deras inbjudan. Jag at langsamt och andaktigt och det var det godaste kokta ris jag smakat. Nar jag atit fardigt skjutsade de mig tillbaka till stranden och gav mig tva stora fiskar som jag kunde tillaga nar som helst. Jag blev mycket hoppfull och kande att aventyret nog skulle fa ett lyckligt slut trots allt.  

Regnet hade forverkat allt bransle som legat fritt pa marken, men som tur var hade jag en hel del torra grenar och kvistar under mitt regnskydd eftersom detta sattes upp sa plotsligt. Dessa borjade jag muntert samla ihop for att forbereda en eld. Under en av mina transporter fran skyddet till eldstaden motte jag en stor brun orm pa stigen. Den vaste hogt vid asynen av mig och ringlade blixtsnabbt ut i det hoga graset som skiljde jorden fran sanden. Min kropp blev pa helspann och jag smog skyndsamt forbi platsen dar ormen legat. I fortsattningen klampade och stampade jag hogljutt vart jag an gick for att undvika att overraska en av dessa djungelns bodlar.*  


* Jag insag med tiden att detta inte var mitt territorium. Jag hade tilltvingat mig en liten bit av omradet till lans, men sa fort ett sar blivit infekterat eller jag insjuknat i nagon tropisk sjukdom, och jag blivit sa svag att jag inte kunnat forsvara mig. Da skulle djungeln skoningslost sluka mig. Denna insikt skramde mig och gjorde mig samtidigt motiverad att anstranga mig for att overleva. Det som borjade som en "drom om overlevnad" forvandlades till en "kamp om overlevnad".

Epilog

Efter sju dagar och sex natter fick sa mitt aventyr ett nagot abrupt slut.  

Jag besokte Thailands turistmyndighet i Bangkok innan jag begav mig soderut for att sakerstalla att det var lagligt att elda/campa/fiska i Tarutaos marina reservat. De forsakrade mig om att sa var fallet.  
Aven lokalbefolkningen i reservatet havdade att det inte var nagra juridiska hinder med att isolera sig pa Rawi, dock flera fysiska och psykiska.  
Trots dessa mutade jag en fiskargubbe att ta med mig och lamna mig pa on. Han lovade aven att komma och hamta mig den 15e da jag skulle vara tvungen att studsa i Malaysia for att fornya mitt visum.  

Efter nagra dagar av isolation, med urdalig fiskelycka var jag minst sagt utmattad. Har ar egentligen hela overlevnadshistorien med mycket radsla, ensamhet och aventyr, men den berattar jag om senare.  
  
Da kom det ett gang amerikanska forskare till min strand. De var dar for att undersoka halsan hos korallrevet och dess invanare.  
De blev mycket forvanade over att mota mig dar. De var namligen tjenis med parkmyndigheterna och meddelade mig om att en ny lag tratt i kraft den 30e september 2006. Denna lag forbjod all camping och "spearfishing" pa samtliga oar i reservatet forutom de som var befolkade.  

De var tvungna att avsloja min existens for parkmyndigheterna for att inte bryta mot lagen och forlora sitt forskningstillstand.  
Parkchefen meddelade att eftersom jag var ensam sa kunde han se genom fingrarna pa incidenten under forutsattning att jag foljde med forskarteamet tillbaka till civilisationen omedelbart. Annars skulle de komma och hamta mig for att sedan skicka mig till polisarrest. Valet for mig var inte svart.  

Dock var detta inte enda anledningen till att jag avslutar* expeditionen.

Jag var vid tillfallet allvarligt uttorkad, mycket nara kollaps. Jag at i genomsnitt en och en halv liten fisk om dagen, hade sar och blasor pa fotterna fran koraller (varav tva var riktigt nara att bli infekterade och "septiska"), gamla lakta sar retarderade, oppnades och borjade omma. Mina hander hade stickor och varje gang jag reste mig upp var jag mycket nara att svimma pa grund av min naringsbrist. Jag var valtranad/normalbyggd innan och vagde ca 74 kg nar jag kom tillbaka till fastlandet efter sju dagar pa on vagde jag 67kg.  

En viktig sak jag larde mig ar att det ar viljan att overleva som ar avgorande pa en ode o, absolut inte hur mycket verktyg eller prylar man har med sig (aven om forberedelser och kunskap kan hjalpa till otroligt mycket). Jag hade viljan och nar det da erbjuds en mojlighet till sakerheten ar det otroligt svart att tacka nej. Det skulle vara att ga emot alla sjalvbevarelsedrifter och att bryta mot grundlaggande psykologiska barriarer inombords.  

Dessutom larde jag mig uppskatta mycket av det jag har och tar for givet i livet, vilket var ett av malen med resan. En langre vistelse hade antagligen rotat denna tacksamhet djupare inom mig sa att jag alltid skulle minnas den, men nu for tillfallet ar den iallafall stark.  


Darfor tog "Expedition: Dromuppfyllelse" slut fortare an vantat.

Erik

Det har varit en tvingad personlighetsutveckling, valdigt effektiv sadan.


* = Jag skriver "avslutar" istallet for "avbryter" da jag kanner att jag uppnatt en massa trots den "korta" vistelsen.