"Berättelsen om Pi" av Ang Lee

2:48 min

En prisbehängd bok och en mångomsjungen filmregissör. Yann Martel skrev bokenoch Ang Lee heter filmregissören, skyldig till mästerverk som "Bröllopsfesten", "Ice Storm","Mat, dryck, man, kvinna","Brokeback Mountain" och "Lust, caution". Ett nytt mästerverk? Göran Sommardal har sett filmen och är redo med svaret.

Hur jag än vrider och vänder på "Berättelsen om Pi", så kan jag inte annat än få det till att filmen blivit en sorts dussinhistoria, en bra, begåvad och tuktad dussinhistoria men likväl en dussinhistoria. Den intressantaste delen kommer först, före Äventyret, där den unge Suraj Shama, alias Pi Patel, är ung, går i skolan, och med sin mänsklighet kringsluter all världens stora religioner och gudar, och kanske inte minst, med tanke på fortsättningen, lär sig simma av sin bröstbrede och undersätsige farbror och får av honom sitt namn från en underbar fransk simbassäng. Där finns också de magiska ögonblicken, hans målmedvetna inträde i världen och kärleken vid första ögonkastet.

Hans far driver ett zoo, och det är när hela dess djurbesättning ska skeppas ut från Indien och säljas, för att försäljningen ska betala för familjens nya tillvaro i Kanada, det är då berättelsen tar paus och Äventyret börjar. Äventyret, som inträffar när båten familjen färdas på förliser, och Suraj hamnar mitt i havet ensam i en räddningsbåt, med en zebra, en hyena, en orangutang, och en tiger vid namn Richard Parker. Men den allra viktgaste skeppskamraten är förstås kamrat 3D.

Som alltid märks 3D-effekten mest i början, när kameran irrar runt samtidigt bland förtexterna och bland de tropiska djuren på det zoo som alltså ska råka i förskingring. Sedan vänjer man sig, den första magin bleknar bort, och ändå är det som vanligt för 3D-teknikens skull som hela Pi:s äventyr ska berättas.

Och som alltid framstår det, när en berättarteknik fortfarande befinner sig i leksakslådan, också i Ang Lees uppmärksamma och detaljrika filmkonst, ändå som en berättelse skapad för berättarteknikens skull. Alltför långa stunder har den karaktären av förevisning av 3D-konsternas trollspö, och alltför lite av gammal god gråhårig intrig och omskapande igenkänning.

Det blir visserligen aldrig händelselöst, men ändå rätt enahanda. Om berättelsen före det stora äventyret hade sina intressanta trådar, så blir berättelsen efter äventyret kort och gott en nödlösning. Eller om man så vill: Det är här dussinhistorien presenterar sig i helfigur.