FOLK OCH FÖRSVAR

"Journalister skräms till tystnad"

5:39 min

Ett alltför enögt fokus på hotet från våldsbejakande islamister har stärkt extremhögern i Europa, men också i Sverige. Och det högerextrema näthatet är nu så utbrett att att det hotar pressfriheten i Sverige, säger författaren Lisa Bjurwald.

Journalister skräms till tystnad, säger Lisa Bjurwald själv journalist och författare, aktuell med boken "Skrivbordskrigarna", om hur högerextremister systematiskt använder nätet för att sprida sitt hatfyllda budskap och för att tysta meningsmotståndare.

– Det är ju inte så att man är feg, utan man vill inte dra på sig allt det här hatet.

Men känner du till journalister som har slutat skriva om de här frågorna just på grund av det här?

– Ja, men jag känner faktiskt till ännu fler som inte ens har börjat. Personer som har sagt till mig, vad är det egentligen som händer om man granskar de här grupperna? Och då beskriver jag att man får ta emot en stor mängd hatmail. Folk som skriver vad de ska göra med dig rent fysiskt, väldigt obehagligt och så. Och då säger folk ”Okej, nej men det där är nog inget för mig, jag har bildat familj och så”. Det vet jag många som sagt, säger Lisa Bjurwald.

Strax före jul beskrev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg i en stort uppslagen artikel på den egna kultursidan hur hon själv hotats och trakasserats, efter att redaktionen inlett en granskning av det högerextrema näthatet. Systematiska grova hot, ofta med innebörden att hon skulle våldtas, har bland annat lett till att hon tvingats installera säkerhetsfönster, och att sonen bor på annan adress. Och till och med Lisa Bjurwald, som skrivit en hel bok om hoten och själv ständigt utsätts för dem, överraskades av omfattningen på förföljelserna av Lindeborg.

– Jag blev förvånad över hur långt det hade gått. Precis som hoten mot författaren Katarina Mazetti, där folk faktiskt kom hem till henne och knackat på hennes dörr och fönsterrutor. Men samtidigt inte, för jag har ju följt de här grupperingarna. Jag skriver i min bok om lynch-stämningar, och jag vet ju att det är precis det som skapas. Man hetsar upp varandra, och till slut så går man längre och längre. Så det som kanske börjar med att den här journalisten borde hålla käften, slutar till slut med att "vi måste tysta henne", och det är ju där problemet ligger, i det här skadliga destruktiva grupptänkandet.

Under Folk och försvars rikskonferens i Sälen, där näthatet diskuterades, påpekade Lisa Bjurwald också att de högerextrema gruppernas höga aktivitet på nätet gör att barn och ungdomar i dag är mer utsatta för hatpropagandan är någonsin. Om man tidigare behövde skicka efter en tidskrift eller gå till ett möte, så är hela den här världen i dag bara några få klick bort på datorn.

Hon hävdar också att det stora intresse som de våldsbejakande extrema islamisterna tilldragit sig, stärkt de högerextrema grupperna, som kunnat verka och utvecklas utan att utsättas för samma kontroll och granskning.

– För säkerhetstjänsten, alltså säkerhetspolisen i Sverige och i andra europeiska länder, har det kanske varit ganska bekvämt att fokusera på vit makt-rörelsen, som bara är en liten pusselbit av hela extremhögern. Det kan vara ganska bekvämt, därför att då handlar det om ett ganska begränsat antal aktivister. Man vet vilka de är, man kan se när de demonstrerar. Det är oerhört mycket svårare, och ofta inte ens tillåtet, att övervaka demokratiska krafter, som Sverigedemokraterna, eller deras anonyma stödtrupper på internet. Hur övervakar man dem? Så det är ju en mycket större säkerhetspolitisk utmaning, och det har man väl inte riktigt orkat eller velat ta tag i tror jag.

Även om det varit värre i många andra europeiska länder, så gäller kritiken om att det varit för lite fokus på de högerextrema grupperna också Sverige. Men demokratiminister Birgitta Ohlsson känner sig inte särskilt träffad.

– I enskilda länder har det varit ett entonigt fokus på den våldsbejakande extremistiska  islamismen, ibland när det inte har funnits någon anledning till det alls. Det är det som skiljer mycket den svenska handlingsplanen, vi har tagit ett brett politiskt grepp, både på politisk och religiös extremism.

Det har nu gått ett drygt år sedan regeringen presenterade sin handlingsplan mot våldsam extremism, där tre våldsbejakande miljöer pekas ut: vitmakt-miljön, de vänsterautonoma och den islamistiska extremistmiljön. I handlingsplanen fördelade regeringen 62 miljoner kronor under tre år till ett antal myndigheter och organisationer. Den innehöll bland annat en kartläggning av extremism på nätet, en rad insatser i skolan och stöd till en förstärkt avhopparverksamhet. Men ännu är det för tidigt att se några resultat av satsningen, säger Birgitta Olsson.

– Det är klart att det här är ingenting man reder ut på ett år, eller två. Utan det är ett långsiktigt arbete där man hela tiden får omvärdera sina teser och omvärdera projekten, om de har varit effektiva eller inte. Men jag tror det är en bra första plattform, sen får man låta de här förslagen verka ett tag. De här workshopsen, som är digitala och finns på nätet via Forum för levande historia, de används oerhört flitigt i klassrum runt om i Sverige och har fått väldigt bra kritik från lärare och elever, så vi kan redan nu se att det har skapat diskussion och debatt. Och sen så kommer det komma väldigt många satsningar nu fram till sommaren, säger hon.

Och den nya situationen ställer ökade krav, på föräldrar som måste hålla reda på vilka nätsidor deras barn besöker, och inte minst på skolorna, där man måste bli  mycket bättre på att lära ut källkritik, säger journalisten Lisa Bjurwald. Men det högerextrema hotet måste också börja tas på större allvar även högre upp i samhällspyramiden.

– Det krävs ju internationella samarbeten, och det krävs ju inte bara att journalister som jag själv tar upp det här till debatt, utan det krävs ju något mycket större. Alltså på politisk toppnivå, det krävs toppkonferenser, det krävs att jurister och åklagare kan ha mer kontakt med USA, och säga "vi kan inte acceptera att Europeiska extremister hotar Europa från amerikanska servrar. Det är ett sånt exempel, säger journalisten och författaren Lisa Bjurwald.