Hård träning, trasig kropp

– Det började med att jag på en träning så fick jag gå av för att det låste sig jag kunde inte röra ena benet. Så kunde jag inte träna mer, så fick jag gå hem. Det gjorde skitont, jag har inte haft så ont i ryggen som jag hade då.

Philip Holmqvuist är 12 år, snart 13. Han spelar hockey.

– Minst sex gånger i veckan, så det är rätt mycket.

Vi sitter hos läkaren. Det senaste året har Philip haft ont i ryggen, men han har inte velat göra så stor affär av det på träningarna.

– Det är inte så kul om man gnäller för allting, man måste bita ihop.
Har du tagit smärtstillande under den här perioden när du har tränat och haft ont?
– Ja, Alvedon, utan att någon vet om det. Jag har tagit ur sjukväskan som vi har i förrådet. Så att ingen ska börja undra, för det blir bara jobbigt om alla ska fråga. Jag tycker fan det är mitt problem, det ska inte alla veta om. Om jag säger att jag har ont och att jag tar massa Alvedon, då är det klart att de i laget undrar vad som har hänt och då kanske de inte kan koncentrera sig. Jag är ju lagkapten och måste se till att de också kan ha en chans att bli bra.

– Det är hockeyn jag vill hålla på med. och då kan man inte trappa ner på träningen. Då måste man köra för att annars blir de andra bättre.

SM var den stora drömmen

Tolvårige Philip Holmqvist är ett av alla barn som sökt sig till vården på grund av en idrottsskada det senaste året. I Kaliber idag undersöker vi hur vanligt det är och vad idrottskadorna hos barn och unga kan bero på. Och om en stund ska vi också få veta vad det är Philip har drabbats av. Men först ska vi träffa Siri Pettersson 15 år, också hon skadad. Det är ett och ett halvt år sen nu som hon fick sluta med gymnastiken på elitnivå. Hon hade haft väldigt ont i baksidan av låret en period, men ville ändå så gärna vara med och tävla i en Riksmästerskapstävling.

– Det var en fristående, en slags dans. Det som gjorde ondast var några balanser, man skulle ta upp benet och hålla vristen i axelhöjd, det gjorde väldigt ont. Och sen skulle jag hoppa trampett, då var jag tvungen att springa. Det gjorde väldigt ont också.

Siri hade hållit på med truppgymnastik sen hon var 6 år. Det senaste åren hade hon tränat tolv timmar i veckan. Att vara med i SM var den stora drömmen.

– Det är publik och det är domare som sitter och kollar, en massa adrenalin som är i kroppen. Eftersom det är så kul att tävla .
– Just de övningarna var inte så roliga och de sekundrarna, men det var att hålla igen och göra det för laget. Inte sluta le och inte gå ner från balansen. Jag haltade lite halvt ut och ner för trapporna och in i omklädningsrummet, det fortsätter att göra ont så då började jag gråta. Sen kom de som jag hade tävlat med och sa att jag skulle vila och att det skulle bli bra.
Hur vanligt är det att man har så här ont på en tävling?
– Det är väldigt vanligt inom gymnastik. Jag tror inte att det är någon elitgymnast som inte har varit skadad någon gång. Man tränar ju så otroligt mycket och det är sånna belastningar på fotleder och handleder så att det är väldigt många som är skadade. I mitt lag var det inte bara jag som var skadad och hade ont då. Men man vill ju ha ett så bra lag som möjligt och man vill ju vinna, så att man ställer ju upp för laget och man vill ju själv så gärna. Man ställer upp för varandra.

Philip Holmqvist och Siri Peterson är två av de unga som skadat sig i en idrottsrörelse för barn och ungdomar där leken har blivit allvar. Där viljan att nå toppen leder till hård och ensidig träning med skador som följd.

– Det som är tydligt är att skadorna krupit ned i åldrarna. Jag har jobbat i många många år, men jag har aldrig mött så mycket barn som har svåra skador som jag gör nu. Överbelastningsskador när de bara är 10-15 år, med typ stressfraktur och liknande, har jag aldrig sett förut.

Klas Östberg är idrottsläkare och möter dagligen skadade barn och ungdomar på sin mottagning.

– Det är klart att det har ett samband med att träningen har ökat så mycket i de lägre åldrarna och vi får en helt ny grupp nu av patienter. Där är okunskapen enorm. Många tränare förstår inte att det här är första symptomet på en allvarlig skada, utan tolkar det mer som träningsvärk och säger att det bara är att bita ihop och köra vidare. Det är tyvärr så att många barn gör det då och söker först när skadorna är riktigt allvarliga och där risken för framtida men är påtaglig.

– Jag tror inte att den känns lika mycket.
– Nej, den känns lite snällare, vill du hellre ha den?
– Ja.
– Det spelar inte så stor roll, du kan ta den som du tycker är behagligast.

Siri Pettersson, som fått avbryta sin karriär i gymnastik, går till sjukgymnasten Anna-Karin Wikström för sin skada. Hon har haft den nästan två år, och det vill inte ge sig.

– Jag försöker träna på gym och köra den benstyrka som jag inte får ont av. Men det finns ingen sport som är lika rolig som gymnastik tycker jag. De flesta sporter är väl kanske lite för sent att börja med nu eftersom jag är 15 och de flesta börjar ju när man är yngre.
Hur tänker du med vardagsmotion, vad är det som funkar och inte funkar för dig?
– Jag vet inte vad som funkar och inte. Smärtan kommer ofta efter några timmar eller dagen efter så jag vet inte hur mycket jag kan anstränga benet. Jag har ju försökt att jogga lite nu under hösten och det visade sig att det var inte så bra. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra och inte.

Idrottsskador hos barn ökar

15-åriga Siri kan inte längre vardagsmotionera på grund av sin idrottsskada och hon är inte ensam om att ha skadats så illa. Men hur stort problemet är svårt att ringa in. För att få en bild skickade Kaliber en enkät till 194 läkare och sjukgymnaster som jobbar med idrottskador bland barn och ungdomar. Av de 90 som svarade uppgav drygt sex av tio att de upplever att skadorna har ökat under de senaste 5-10 åren. Det totala idrottandet hos barn har minskat under samma tid. Siri Petterssons sjukgymnast Anna-Karin Wikström var en av dem som svarade på enkäten.

– Jag upplever att de har ökat och det är samma sak om jag pratar med kolleger. Jag pratade med en barnläkare som jobbar på en mottagning förra veckan, och alla tycker att det är fler barn som söker för överbelastning. Om det sen beror på att de är fler som gör det eller för att man har större benägenhet att söka är svårt att svara på. Man kan ju också få en skev bild när man sitter på en klinik som jag gör, för hit kommer ju bara skadade, de friska ser jag ju inte. Det ska man också vara medveten om.

Anna-Karin Wikström understryker att det är viktigt att hon som vuxen sätter gränser.

– Barn och ungdomar är dedikerade i det de gör. De vill ju förstås bara fortsätta och de kan heller inte se konsekvenserna, och det är lite speciellt när man jobbar med de här som inte är myndiga och inte är vuxna och inte själva kan ta beslut. Här gäller det att en sådan som jag säger att här måste vi bromsa. Det är ju många gånger ungdomar sitter här och gråter när man säger att “Du kommer inte få tävla om tre veckor, för att det funkar inte”.

En orsak till skadorna kan vara tidiga elitsatsningar, säger Anna-Karin.

– Om man tidigt ska satsa och ha en framtid som elitidrottare ,så det är klart att det blir mycket större träningsdoser. Sen är det så att på tränarsidan har några väldigt mycket utbildning, andra betydligt mindre. I regel är det ju så att i ju yngre åldrar desto lägre kompetens på tränarna. Inte förrän du kommer upp på en nivå och är lite äldre, det är ju då du får de bättre tränarna.

Anna-Karin Wikström tycker att man måste titta på idrotten som helhet, det är ju trots allt ideellt arbete som tränarna lägger ner och det är inte lätt att kräva att alla ska utbilda sig. Och i grunden är ju idrotten något väldigt positivt.

– Jag tycker ändå att det är bättre att barnen idrottar än att de inte gör det och någonstans är jag mer orolig för de stillasittande barnen än för dem som faktiskt idrottar.

De flesta tränare i Sverige jobbar ideellt och har varierande grad av utbildning. Och i de idrottsledarutbildningar som finns i Sverige är inslagen av idrottsmedicin begränsade.

– Jag kommer ner, jag ska göra en inervju här.
– Ja.

Utanför Nacka ishall står Lars-Jerry Johansson. Han tränar bland annat det lag där Philip spelar, han som vi hörde i början av programmet. Lars-Jerry visar en stång som spelarna använder vid fysträningen. De kör efter ett särskilt program för att förebygga skador.

– Både en bättre rörlighet och relativ styrka. Om du till exempel har korta vadmuskler och så vidare.
Men är det här programmet utvecklat för barn eller vuxna?
– Det har utvecklats för barn mest, barn... ja idrottare kan man säga.
Men det var ganska tunga vikter som de kom kånkande på här.
– De kommer med tiokilosvikter. De är inte så jättetunga. Och här är ungdomsvikter.
De här killarna som kom in och lämnade vikter, hur gamla är de?
– De är 14, 15.

– Hej!
– Vi gick in. Är det ok eller?
– Ja, vilka är ni?
– 97:orna.
– Är det ok om vi sitter här?

– Om de har ont så försöker man i första läget behandla akut, med tryckförband eller med is. I andra läget ber vi föräldrarna kontakta naprapat, eller gå till läkaren. Och så har jag själv några kontakter som jag vet har varit bra genom åren. Om det finns någon förälder som är sjukvårdskunnig brukar vi kalla på den. Ofta finns det alltid någon i något lag som är här. I övrigt är det amatörmässig bedömning, det är ingen proffsbedömning. Man får skicka vidare till mer kunnig expertis.

Saknar medicinsk utbildning

Lars-Jerry Johansson är tränarutbildad två år på idrottshögskola, men har ingen längre medicinsk utbildning. I klubben finns inget utarbetat system för att ta hand om spelare som har skadat sig.

– Nej det finns inte i klubben. Det är väl något man inte tänkt på så mycket. Man har accepterat att läget är som det är och att föreningen har begränsat med ekonmi och resurser. Våra spelare tappar vi till stora klubbar och gymnasier som de i sin tur kan sälja spelarna vidare. Vi får ingen ersättning för de spelare som vi producerar fram till svensk ishockey. Det blir en ond cirkel att vi inte har resureser men ändå ska bedriva en utbildning på högsta nivå.

I Sverige finns väldigt lite kunskap om vilka skador idrottande barn får. På några sjukhus i landet registreras de akuta skadorna hos idrottande barn, siffror som hamnar i Socialstyrelsens statistik. Förra året uppgick de så kallade traumatiska skadorna till 60 000. Men det finns ingen statistik på överbelastningsskador av den typ som drabbat Philip Holmqvist och Siri Pettersson. Det säger Toomas Timpka, professor i socialmedicin och folkhälsa vid Linköpings universitet.

– Vi har noll koll, för det registreringssystem som används både internationellt och i Sverige har ingen kodning som sammankopplar överbelastning med idrott. Det finns specialregister där man kan hantera den här problematiken, bland yrkesskador, men inom idrotten och i Sverige så har vi ingenting.

Men på senare tid har olika initiativ tagits för att höja kunskapen. Nyligen publicerade sjukgymnasten Jenny Jacobsson sin avhandling om skador inom elitfriidrotten.
Vi träffar henne i Sätrahallen i Stockholm där hon just nu rehabiliterar en av alla skadade friidrottare, höjdhopparen Mehdi Alkhatib som står i brygga framför henne.

– Koppla på med naveln och tänk i bröstrygg i det här läget där ja, skjuter på lite extra, försök andas, suveränt, håller några sekunder.

I hennes studie hade 40 procent av de elittränande 16-åringarna varit allvarligt skadade i mer än tre veckor det senaste året. Nästan alla skador var överbelastningsskador.

– Av de här idrottarna, när de väl är skadade så råkar de ut för många skador. Det är inte att det är återfall, utan nya skador, andra problem, man kanske har stukat foten, sen får man knäproblem och sen får man ont i ryggen, och så vidare, och det här måste vi gå vidare och titta på för det är ett annat intressant fynd.

Under det året hon följde idrottarna så skadade sig sju av tio minst en gång. Eftersom ingen har studerat det här tidigare vet vi inte om skadorna har ökat, men Jenny Jacobsson - liksom de flesta sjukgymnaster i vår enkät - tror det.

– Hur går... va?
– Är det jag som väljer?
– Ja, du får välja nu.

En orsak till de många skadorna kan vara att unga friidrottare tränar intensivare idag än de gjorde tidigare. Och det kan i sin tur bero på att det tillkommit flera mästerskap för unga, som Ungdomsvärldsmästerskapet, Ungdoms-OS och som junior-vm i hockey där Sverige tog silver härom veckan.

Sämre grundfysik hos barn idag

12-årige Hockeyspelaren Philip Holmqvist, som vi hörde i början av programmet, har det det senaste året tränat intensivt för att nå eliten. Han har just fått besked om vad han har har för skada.

– Jag har en stressfraktur i skelettet. Jag vet att det är en led som sitter innanför höftbenet, den som jag har överansträngt. Jag har precis fått veta att jag har den, jag vet inte riktigt vad det är.

Läkaren Klas Östberg förklarar.

– En stressfraktur innebär att skelettet utsätts för upprepade små belastningar, så att slutresultatet om det fortsätter för länge blir att skelettet går av. Det är därför det är så viktigt att få en rätt diagnos, man vet vad det är, man vet hur det ska behandlas och då blir det bra.

Förutom tidiga elitstatsningar kan en orsak till de många skadorna vara att barn har sämre grundfysik idag än tidigare. Sjukgymnasten Hanspeter Borgman jämför med när han började jobba för 20 år sedan.

– Det jag tycker mig se, men det är inget jag kan bevisa medicinskt, är att man har sämre förutsättningar som barn idag att utföra samma träning, man har en sämre postural stabilitet, alltså muskeluppbyggnad i hela kroppen och framförallt kring bäckenregionen, vilket gör att man är mer mottaglig för överbelastningsskador. Det är min personliga uppfattning från det jag ser. Det skiljer sig också från individ till individ. Vissa tål väldigt mycket andra inte så mycket. Det är svårt för tränare att se det, för man tränar en grupp men samtidigt är det x olika individer med olika förutsättningar.

När Siri Pettersson tränade som mest tänkte hon aldrig på att hon kunde bli skadad.

Vad hade du för drömmar inom gymnastiken?
– Jag ville ta oss till final på den tävlingen och fortsätta träna och träna och komma upp i de högre JSM- och SM-stegen.
Men nu blev det inte så.
– Det är jättetråkigt, det är inte bara sporten man förlorar utan man har massa kompisar där som man inte träffar längre och som man saknar. Det är jättetråkigt.

Siris mamma, Marit Pettersson, är kritisk till hur Siris förening, Brommagymnasterna, tog hand om Siris skada. De lämnade bara ett telefonnummer till en sjukgymnast som var svår att få tag på.
Den vård Siri har fått har de fått leta reda på själva, berättar hon. Som förälder var det också väldigt svårt att veta var gränsen gick för Siris träning och hon litade på tränarnas och klubbens omdöme.

– Jag kan väl tycka att de borde även vara måna om deras välbefinnande, för de ska ju förhoppningsvis fortsätta tävla. Om de överlåter det till unga tonårstjejer, så där kan jag tycka att föreningen eller deras tränare hade behövt hjälpa till och ställa frågor än vad de gjorde.
Känner du att du skulle ha satt gränser?
– Ja … det är klart att det är lätt att vara efterklok. Men vi har försökt stötta dem, vi har bromsat dem för att de antingen skulle ha kunnat fortsätta med gymnastiken eller göra någonting annat, men det är svårt.

Vi har kontaktat Brommagymnasterna, men de har avböjt att vara med i Kaliber.

En studie från idrottsvetenskapen på Linnéuniversitetet visar att både tränare, barnidrottare och deras föräldrar upplever en stor brist på samordning kring skador. Tränarna i studien uppgav att de saknade både tid och utbildning för att ta hand om barn som skadat sig.

En oberoende granskning av kulturen inom landslagsgymnastiken visade att nio av tio gymnaster hade tränat trots skador eller sjukdom. Och lika många uppgav att de åt mindre än de borde. Många av de kvinnliga gymnasterna fick föresenad pubertet och utebliven mens. Flera av dem uppmanades av sina tränare att gå ner i vikt. Jonas Stier gjorde stiudien.

– Hård träning i kombination med bristfälligt eller otillräckligt födointag påverkat benhälsan negativt så att man ökar skadorna.

Nyligen drogs allt stöd till Gymnastikförbundets elitidrottsverksamhet in av Riksidrottsförbundet.

Medicinsk kompetens måste bli bättre

Idrottsläkaren Klas Östberg menar att idrottsrörelsen måste skaffa sig bättre medicinsk kompetens när det gäller elittränande barn.

– Det finns en föreställning i Sverige att vi inte behandlar våra barn som det blir behandlade i Kina, Ryssland och Rumänien. En av tränarna var med en av elitgymnasterna i Kina och han berättade att i den lokal där gymnasterna tränade fanns sjukgymnast hela tiden som observerade om något verkade gå galet. Det fanns dessutom medicinsk expertis i rummet intill, så om det skulle uppstå någon skada så fanns fullständig utrustning för att man skulle kunna ge gymnasten rätt behandling så tidigt som möjligt, vilket förstås är nödvändigt om man strävar efter att nå eliten. Detta saknas helt i Sverige. Och det står i pressen att i Ryssland, där slår man ut gymnasterna, de är inte mycket värda om de inte går igenom nålsögat. Men jag tycker nästan att det är värre i Sverige, för här bryr man sig inte om dem som slås ut.

Studien om landslagsgymnasterna visar att den medicinska supporten är otillräcklig. Men Gymnastikförbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark håller inte med Klas Östbergs jämförelse med andra länder.

– Den internationella jämförelsen får stå för Östberg själv, men studien visar ju att den är bristfällig och jag kan säga att vi har haft med supporten på vår agenda, men det är i takt med resurser. Men den är och har varit bristfällig.

Malin Eggertz Forsberg understryker att kompetensen bland tränarna måste bli bättre.

– Det här är någonting vi delar med övriga idrotten. Vi måste bli bättre på att ändra attityd till skadefrågorna.

Alla förbund som ingår i paraplyorganisationen Riksidrottsförbundet har skrivit under ett dokument som heter Idrotten vill och som bland annat anger hur barnidrott ska bedrivas. Där står bland annat att Idrott för barn ska ledas av ledare med grundläggande kunskap om barns fysiska, psykiska och sociala utveckling. Vi frågar Riksidrottsförbundets Peter Mattsson om alla ledare i Sverige har den kunskapen.

– Jag tror det att det kan bli bättre. Vi har en idrottsrörelse som bygger på ideellt ledarskap och det är klart att kunskapen i det ideella ledarskapet varierar.
Så svaret är nej?
– Svaret är att alla ledare kan bli bättre, definitivt.

Kaliber har visat att skador hos idrottande barn och ungdomar ser ut att öka. Orsaker kan vara att barnen väljer idrott tidigt och tränar mer ensidigt. Det kan också vara att barn och ungdomar idag har en sämre grundfysik. De rör inte på sig tillräckligt utanför idrotten. Varken idrottsföreningarna eller den offentliga vården har ett system för att förebygga skador hos idrottande barn och ungdomar. Professor Toomas Timpka igen:

– Vi vet inte riktigt vad vi utsätter våra unga idrottare för. Och som medicinare och epidemiolog att vi inte kan ge de råd som vi egentligen skulle vilja till tränare och aktiva. Hela den här systematiken saknar vi till stor del i idrotten idag. Vi vet inte riktigt vad som blir av, mer än att barnen har kul och utvecklas fysiskt. Men om de inte längre har kul och de inte längre utvecklas rent kroppsligt och som personer, då undrar jag vad som blir kvar av idrotten.

På läkarmottagningen sitter snart trettonårige hockeyspelaren Philip Holmqvist. Han har just fått reda på att han har belastat sin rygg så mycket att skelettet håller på att gå av.

Hur viktig är hockeyn för dig?
– Det är väl det enda som är viktigt just nu för mig. Sen får man se hur det går, man får köra och se hur långt man räcker till. Man vill ju alltid komma till NHL, det är ju drömmen, men man får se hur långt man kommer med skador och allting. Det är ju alltid roligt att få göra det man tycker om.
Vad skulle hända om du fick sluta med hockeyn?
– Det skulle vara katastrof eftersom då skulle jag inte kunna något annat eftersom det går ju inte så bra i skolan och så. Då skulle det vara svårt.
Vad tänker du om din kropp? Du ska fylla 13 nu, den ska hålla hela livet?
– Nä, det är ingenting jag tänker på. Jag kör på tills jag får ont och då får jag gå av.