Dopning - ett återkommande gissel

9:13 min

Dopning har länge förekommit i alla möjliga former inom idrottsvärlden. Under 1990-talet var bloddopning med hjälp av s k epo-preaparat utbredd. Vid skid-VM i Lathis år 2001 rullades en stor skandal upp, där det visade sig att även de finska landslagsläkarna var inblandade.

Även i Sverige har vi haft vår andel av skandaler. Ludmila Engquist var populär tills hon 2001 erkände att hon dopat sig i anslutning till en OS-satsning i bob.

Redan 1981 åkte en svensk storstjärna dit för dopning. Det var sprintlöparen Linda Haglund som ertappades med att ha fått i sig anabola stereoider. Haglund anklagade sin tränare att ha lurat i henne tabletter som denne påstod vara vitaminer. Det svenska friidrottsförbundet trodde på henne. Men det internationella friidrottsförbundet var grinigare.

1984 erkände den tidigare tiokamparen Lennart Hedmark att han tagit anabola stereoider i ett flertal år. Han ville dock avdramatisera hormonerna. Risken, menade han, var att idrottarna i stället skulle testa farligare preparat.

Senare samma år, vid OS i Los Angeles, kom den dittills största dopningsskrällen inom svensk idrott. Brottaren Thomas Johansson åkte, som förste brottare någonsin, fast i dopningskontrollen och fick lämna tillbaka sin medalj. Han kom dock tillbaka och vann VM-guld redan två år senare.