Barn & idrott

Psyksisk press på barn som elitsatsar

Sömnbesvär, ätstörningar och stressymptom - det är riskerna när barn tränar för att nå eliten tidigt. Nu varnar forskare och läkare för ökad psykisk press, när leken blir allvar.

Det här är den andra delen av Kalibers serie om elitidrottande barn och ungdomar.

– Hela, hela veckan fokuserade på när det var träning och vad som skulle göras och det var

kontroll, kontroll, kontroll. Kontrollbehovet är extremt stort för att klara av och planera och få ihop vardagen. Jag har matdagböcker i oändlighet hemma där det står vad jag har ätit och vilken tid och hur det kändes.

Frida Lundström tävlade i SM i dans och representerade Sverige i internationella mästerskap. Hon tränade varje dag. Fram till 18 års ålder. Då blev hon sjukskriven på grund av ätstörning och depression och hon slutade dansa. Idag är Frida 22 år och har fått lite perspektiv på åren som elitidrottare. 

– Man är så himla fokuserad och inne i det, man är som en maskin som jag säger. Sen när man är på träningen har man jätteroligt och det är det som är glädjen. Och jag hade inte velat vara utan den men sen allt omkring som familj och vänner, då är man som ett vrak för man har ingen energi kvar för att ägna sig åt det så där är man så likgiltig.

Hur kom det sig att dansen blev så viktig för dig tror du?

– Det var ju så roligt! Och man såg att man hade potential att lyckas och jag fick höra att jag var så duktig och sådär. Rolig upplevelse i livet. Det låter kanske dumt men jag ångrar inte det jag har gjort.

I Förra veckans Kaliber berättade vi att överbelastning och andra fysiska skador ser ut att öka bland barn och ungdomar som elittränar. I dagens program ska vi titta på den psykiska pressen och vi kommer tillbaka till Frida Lundström om en liten stund.

Elitsatsningar på barn ser ut att krypa ner i åldrarna. Rasmus Boding är åtta år och har redan spelat tennis i fem år.

– När jag fyller år så är det mitt sjätte år.

Han tränar flera gånger i veckan.

– Fyra och så har jag fys en gång i veckan.

Rasmus pappa, Jonas Boding, tycker det är bra att Rasmus spelar tennis i stället för att sitta och spela dataspel. Dessutom har klubben valt ut Rasmus till sin talangsatsning.

– Han är extremt motiverad och har en enorm motivation att spela och är effektiv och lyssnar. Så ur den synpunkten känns också det helt ok att han är här, det är inget han tvingas till.

– Så han är aldrig motsträvig och har inte lust och sådär?

– Det har hänt en gång i höst, han konstaterade att "nu har jag spelat tennis 21 dagar i rad, måndag till och med söndag". Och då var han sugen på att leka med en kompis i skolan och då fick han ställa in en träning. Men samtidigt är jag tydlig med det också att, visst det är tråkigt att du inte får göra det, men får man den här chansen då får man också respektera att man tilldelas man väldigt mycket resurser och man ska va jävligt tacksam för det. Så det ingår det att spela även när motivationen inte är på topp.

– Gymnastik var i princip mitt liv.

Anna Pettersson började med truppgymnastik när hon var 3 år.

Det har ju blivit en vana. Jag började träna 12 timmar i veckan när jag var nio, tio det var då det satte igång.

Anna tränade stenhårt och hon berättar att det var en särskild känsla som gjorde mödan värd.

– Bekräftelsen på att man är bland de bästa i Sverige i sin åldersklass och att få känna att man är med i ett lag, man känner att man är behövd i sitt lag också, tror jag är en väldigt skön känsla.

Träningen ledde till att Anna skadade sig kroniskt, idag ångrar hon att hon många gånger tränade och tävlade fast att hon var skadad.

– Tränarna pushar ganska hårt, men de säger såhär ”det är självklart ditt beslut, men det skulle vara bra om du kunde ställa upp för vi behöver dig”, då är det svårt när man är där 12-13-14 år att säga nej, tror jag, och känna efter vad som är bäst för en själv. ”Jo det är klart jag ska träna, jag ska va med på SM, det är klart att jag ska ställa upp för laget.” Både tränare och föräldrar behöver bli bättre på att ens yngre tonåring kan inte ta det beslutet själv utan behöver lite hjälp med det.

Det finns mycket lite forskning på hur elittränande barn och ungdomarmår. Men nyligen publiceradens en studie om kulturen inom landslagsgymnastiken. Sociologen Jonas Stier intervjuade tränare, gymnaster och före detta gymnaster på landslagsnivå. De intervjuade var över 18, men alla gymnasterna hade erfarenhet av att elitidrotta som barn. Studien avslöjade en oetisk ledarkultur där många tränare saknade kunskap om empati och mentalt stöd. Gymnaster vittnade om ätstörningar och nästan alla hade tränat när de var skadade. En av Stiers slutsatser är att det inte räcker att barn tycker att det är kul att elitträna.

– Alltså, argumentet att barn ska få göra saker av det enkla skälet att det är roligt är ju egentligen ett argument som är problematiskt, för allt som är roligt är inte bra för en som barn, och det kan inte barn se men det bör vuxna kunna se. Så det handlar mycket om ett kortsiktigt och långsiktigt synsätt på vad som är bra för ett barn.

Gymnstikförbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark säger att hon ser allvarligt på studiens resultat.

– Jag blev bestört, precis som resten av styrelsen. Vi trodde inte att det skulle vara så svart.

Men samtidigt har vi haft ett utvecklingsarbete som pågått sedan 2006, vi har fått signaler och vi har gjort åtgärder och någonstans blir det tydligt att de inte har varit tillräckliga.

Inom gymnastiken finns de det numer landslagstävlingar redan från 13 års ålder. Och elitträning bland barn har blivit mer accepterat säger Malin Eggertz Forsmark.

– Tävlingsidrotten har fått ett större fokus de senare åren, från att förr var det usch och fy eller att elitsatsningar inte är accepterat men vi vill gärna se framgångar så har vi idag en mer öppen syn på att elitsatsningar kräver hård träning, och att det finns ett tillåtande klimat att säga att det är ok att börja i unga år men att det ska ske under trygga former.

Gymnastiken får både statligt och kommunalt stöd. De statliga pengarna fördelas av Riksidrottsförbundet.

– Jag heter Peter Mattson och är elitidrottschef på Riksidrottsförbundet.

Som följd av den kritiska rapporten om landslagsgymnastiken har Riksidrottsförbundet beslutat att dra in elitstödet till gymnastiken

– Den verksamhet som rapporten belyser stämmer inte överens med vad idrotten själv säger att man ska stå för, det vill säga det idédokument som går under namnet ”Idrotten vill”.

Det här är ju den första sociologiska studien som på djupet gått på kulturen inom en elitverksamhet, hur vet vi att det inte ser likadant ut inom andra idrotter?

– Nej, det vet vi inte och det finns nog all anledning för flera idrotter att ta med sig det. Det här är ju en studie som har tittat på gymnastiken och det finns nog all anledning för andra idrotter att titta på sin egen kultur.

Nej, det finns inga studier om den psykiska pressen i andra idrotter. Frida Lundström, som vi hörde först i programmet, började sin idrottskarriär när hon var fem år. Först gymnastik och sen dans. Hon berättar hur det var för henne.

– Jag kommer så väl ihåg efter SM 2009 när vårat mål var att SM-guld och vi missar i finalen och tar endast bronset. Jag var helt förstörd, jag var helt otröstligt, jag grät hela vägen hem ifrån Karlstad, det gick inte att prata med mig, min värld bara rasade totalt.

Hur länge satt det i?

– Ganska länge tror jag för SM ligger ju på våren, sen kommer ju det där sommaruppehållet och sommaren då när jag rasar ihop…så jag vet inte exakt men jag kan tänka mig att jag var nog ganska inne i det ganska lång tid efteråt.

Du säger att du rasade ihop, hur menar du då?

– Ingen glädje, likgiltig, ledsen, trött, matt i kroppen, helt orkeslös, man orkar ingenting, man känner ingenting, man är som ett streck.

Efter det här tilltog Fridas ätstörning och depression, till slut blev hon sjukskriven och fick träningsförbud.

– Ja, jag blev ju sjukskriven när jag var 18 år och det var den tyngsta dagen i mitt liv, men det var också den bästa dagen i mitt liv. Utan den så… Du sade förut vad det var som hade hjälp mig ur det och det var nog en bidragande orsak till att jag faktiskt har kommit så långt idag. Men det var fruktansvärt hemskt den dagen när de sade att jag skulle bli sjukskriven. Att vara 18 år och va sjukskruven är ju inget drömscenario.

Frida är inte den första elitidrottare som drabbats av psykisk press. Men en del menar att problemet tilltagit. Kaliber skickade en enkät till 194 idrottsmedicinare som jobbar med barn och unga. Av de 86 som svarat ser var tredje en ökning av psykiska problem som ätstörningar, sömnbesvär och depressioner. Idrottsläkaren Klas Östberg är en av dem som svarat på enkäten.

– Vi har ett stort mörkertal med både de kroniskt ortopediska besvären och de mentala besvären i form av ätstörningar, depressioner, överträningar, utbrändhet, sömnstörningar, astma, infektioner. Ja, det finns hur mycket som helst.

Om du tittar tillbaks och jämför idag med 5-10 år tillbaka, hur tycker du att det ser det ut med den typen av psykiska eller psykosociala skador skador?

– Jag tycker att det ökar påtagligt, det är min subjektiva uppfattning på mottagningen. Och det är också helt klart att föräldrarna ställer högre krav på barnen nu än de gjorde tidigare.

Och det leder till att barnen många gånger kommer i ett väldigt beroendeförhållande till föräldrar och tränare. Som exempel kan jag säga att många föräldrar som kommer med sina barn talar i vi-form, ”Kan vi göra det”? ”När kan vi börja springa?” - då har man i stort sätt blivit ett med barnen.

Tennisklubben SALK är en av de föreningar där man sorterar ut talanger tidigt. Tanken är att hitta morgondagens stjärnor. Åttaårige Rasmus Boding är en av de utvalda.

– Två gånger i veckan har jag två träningar på samma dag. Så jag får tre dagar lediga i veckan, nej två för jag spelar i Saltis också.

Vad är ditt mål med tennisen?

– Mitt mål? Innan jag blir tio är att komma in bland de fem bästa i Sverige iallafall.

Rasmus pappa Jonas Boding tror att man måste börja tidigt om man vill nå toppen.

Tittar man på de världsstjärnor som finns så är det många exceptionella historier om hur mycket de har spelat redan i unga år, hur galna föräldrar de har som drillat dem och också mycket rätt avskräckande historier.

Liksom som de flesta idrottsförbund så har Svenska Tennisförbundet tagit fram en utvecklingstrappa för förväntade topp-100-spelare, alltså de som bedöms ha en chans att nå världseliten. Enligt trappan bör en 13-åring träna 16 till 19 timmar per vecka. Och en 15-åring bör träna mer än ett halvtidsjobb, 20-24 timmar i veckan rekommenderas.

– Är det så att du inte går in i ett projekt och tränar den mängden och spelar den träning som man bör göra under många år, enligt vår utvecklingstrappa, så vet vi att då lyckas du inte, då kommer du inte igenom helt enkelt och det är den verklighet vi lever i.

Johan Sjögren är sportchef i svenska Tennisförbundet.

– Många gånger när man har den här diskussionen så kan det upplevas att det är något fult det här med att hålla på med sport och att träna mycket, vi ska ju komma ihåg att det som många ungdomar tycker att det är oerhört roligt och vill. Det är många man får bromsa för att de inte ska träna för mycket. Det beror på vilket perspektiv man ser det utifrån. Jag tror att den största utmaningen för oss som ledare oavsett sport är att hela tiden göra bedömningen, när är det för mycket men också när är det för lite. För att kunna utvecklas vidare.

Johan Sjögren säger att ungdomarna har ett enormt inre driv och att det är ledarnas ansvar att se till att de inte tränar för mycket.

– Det är så viktigt att vi har den utbildning som krävs, så att vi klarar att tackla de bitarna, speciellt när du kanske talar med föräldrar som pushar mot resultat och talar och ranking och så.

Tennisen och gymnastiken är långt ifrån de enda idrotterna som har elitsatsningar för barn. Kaliber har skickat en enkät till 300 av de största föreningarna inom 13 idrotter. Av de 161 som svarade uppgav sju av tio att de har elitsatsningar för unga mellan 13 och 18 år, och var fjärde förening har elitsatsning för barn under 13 år.

– I Stockholmsområdet framför allt är det väldigt fokus på resultat vilket gör att man väldigt tidigt börjar selektera spelare och att man väldigt tidigt får spelarna att spela för resultatet och laget istället för sin egen utveckling och för att det ska vara så roligt som möjligt.

Joppe Hellerup var fotbollstränare i en Stockholmsklubb där man tidigt sorterade ut de bästa barnen till elitförberedande lag. Han menar att det är till skada både för de som blir uttagna och för de som sorteras bort. När han tränade åttaåriga flickor fick han ett mejl från den rekryteringsansvarige i klubben. Vi sitter framför datorn hemma hos Joppe.

– De var alltså åtta år, och då fick jag ett mejl där jag ombads att skriva en “rankinglista på de 10-15 bästa spelarna i ålderskullen där nummer ett är bäst, två näst bästa, osv. Skulle ni känna till någon spelare som spelar med en annan årskull än er, eller med killar får ni även gärna meddela detta. Skriv gärna ner all info ni har om spelarna: namn, klubb, nummer, ålderskull, position, egenskaper, kontaktuppgifter om de finns”.

Enligt fotbollsförbundet ska ledare inte rangordna barn. Men för att laget skulle kunna rekrytera till det elitförberedande laget så uppmanades Joppe att göra just det.

Vad sade du när du fick det här mejlet?

– Jag vet inte hur välformulerad jag var, men jag sade iallafall att det var aktuellt för min del, att det inte kommer hända, att jag inte kommer att ranka vare sig mina eller några andra spelare.

Varför är du så negativ till de här elitsatsningar, akademin som det kallas där?

– Det finns ju flera olika skäl, men rent personlighetsmässigt, vi är jättenoga med att tala om för våra barn att alla ska få vara med och leka, att ingen är för dålig eller har för fula kläder eller vad det nu kan vara för att vara med, men det är precis de här elitsatsningarna handlar om, att vi vuxna står och säger att ”du är för dålig, du får inte vara med”. Och hur man än lindar in det, hur mycket man än försöker säga det på ett fint sätt så tror jag alla barn fattar: ”Du är för dålig”.

– Egentligen behöver man inte så mycket mer förklaring än så. När de vuxna står och säger du är för dålig, du får inte vara med, då är det nåt som är fel tycker jag.

I de policydokument som svensk idrott tagit fram står det att barnidrott ska vara lekfull och på barns villkor, men professorn i idrottsvetenskap, Tomas Petersson menar att den ofta sker på vuxnas villkor.

– Barn vill tävla, det är klart de vill. Gå till ett dagis så hör du: ”Först till grinden!” och så är det bra med det. Vad vi vuxna gör är att vi knyter an till det naturliga intresset för att tävlas och brottas som finns hos ungarna och så sätter vi former på det som inte har någon som helst logisk koppling till ungarnas behov, utan det ska seriesystem och rankinglistor så vidare, varför då? Ja, det är ju inte för ungarnas skull.

Det är omöjligt att veta vilken åttaåring som kan bli idrottsstjärna som vuxen, det visar omfattande forskning. Idrottsvetaren PG Fahlström som forskar om talangidientifiering inom idrotten säger att det är kontraproduktivt att specialisera sig inom en enda idrott tidigt.

– Många vill att barn tidigare ska välja idrott. Alltså att man väljer sin idrott tidigare än förr, vilket också gör att man slutar tidigare än förr för man har gjort sina år när man är ganska ung. Och det är ett problem fysiologiskt eftersom man slutar innan kroppen är så utvecklad så att man skulle kunna vara så bra som möjligt. Man gör sina år för tidigt, man börjar med sin idrott när man är 6-7 år istället för som för 20 år sedan när man var 10-12 år. Och den tendensen tror jag man ser i många idrotter att det ser ut på det sättet.

Under senare år har det tillkommit flera internationella mästerskap för unga idrottare inom många olika sporter, till exempel ungdoms-OS och det kan vara ett av skälen till att elitidrotten tycks krypa lägre ner i åldrarna.

– Ungdoms-OS var väl mitt stora genombrott, jag vann det när jag var 16 år gammal på 1500. Det var väl då folk fick upp ögonen för mig, det var då allting startade.

Idag är Olle Walleräng 27 år gammal och har gjort comeback som löpare efter flera skadeår. Han önskar han att han inte hade tränat så intensivt som junior.

– Ungdomsmästerskap, junior-EM, ungdoms-OS, såna aspekter gör att man ibland tänker kortsiktigt, jag tror att det är ett litet problem i många fall. Jag har tagit en några sådana mästerskapmedaljer på ungdomsnivå, men det är inget värt alls för mig idag. Om jag hade vridit tillbaks klockan hade gjort allting mycket långsammare, försökt tänka mer långsiktigt och inte gått in i en specifik träning vid den tidiga åldern som jag gjorde.

Vad är det för problem med det?

– Problemet är att man kan bränna ut sig tror jag, man kan förstöra sig själv genom att träna för hårt för tidigt, både mentalt och fysiskt, det kan vara väldigt tufft att komma tillbaks, oerhört tufft.

Det har blivit vanligare att barn och ungdomar börjar på skolutbildningar där elitidrott står på schemat. Idag finns det hundratals gymnasieutbildningar vars syfte är att utveckla unga talanger att nå elitnivå. De yngre kan välja att gå på ett idrottshögstadium. Lotta Ökvist går på ett idrottshögstadium i Piteå.

– Fotboll kanske vi tränar sex gånger i veckan och nåt styrkepass typ. Det blir ganska många timmar i veckan iallafall.

Hur är det då?

– Jag tycker det är bra. Det gäller ju att klara av skolan och allt sånt också.

Förutom att Lotta spelar fotboll i skolan så är hon också med i Piteå IF:s lag och i distriktslaget. Ibland spelar hon med damlaget också. I somras var hon på ungdomslandslagsläger på Bosön. Hon hoppas att få komma med på nästa läger också.

– Så vet man inte om man kommer med på nästa.

Vad ska man göra för att få komma med på nästa?

– Ja, det gäller ju att prestera när man är på lägrena och så åker de ut och kollar i klubblagen hur det går för en.

Hur har det gått för dig såhär långt?

– Det är ju väldigt hårt konkurrens så jag har ju igen säker plats så.

En av Lottas många tränare heter Emma Björklund. Hon spelade lika mycket som Lotta när hon var i hennes ålder. När hon började på fotbollsgymnasium ökade pressen och hon fick ätstörningar. Idag är hon vaksam på de unga tjejerna hon tränar.

– Jag känner väldigt mycket med dem för jag vet att det är en tuff tid och det är många som vill att de ska gå långt, och många som vill ha dem. Man är i rent åldersmässigt svår period, man ska kanske bestämma vad man ska göra i livet och vilka mål man har, de är som sagt bara 14-15 år, så det är tufft att ta beslut själv.

Hur gör du för att stötta dem?

– Jag berättar ju gärna hur det var för mig och jag säger ”ha is i magen”, och kanske delta på olika aktiviteter, inte bara fotbollsdelen och våga lyssna på kroppen, vilket jag tycker är jättejätteviktigt!

Ifall du hade kunnat börja om din egen karriär från att du var liten, vad hade du gjort annorlunda då?

– Jag hade nog byggt mig själv en självkänsla som inte bara var kopplad till prestation. Set kanske låter lite luddigt, men om man är duktig på idrott så blir det gärna att man förknippas med prestation, man får man mycket feedback, man är bra på alla sätt men att man är bra som människa även om man inte har idrotten, det tycker jag är jätteviktigt.

Emma hade talang och fotbollen var det roligaste hon visste fram till 14-15-årsåldern.

– Nånstans där när man skulle välja blev det en grej jag var tvungen att göra, det roliga försvann i och med att det blev så toppat eller vad man ska säga. Man skulle satsa så tidigt.

Men varför fortsatte du ändå?

– Det var väl för att jag hade tagit mig så långt då det kändes det dumt att bara sluta.

Och vad hände sen?

– Sen skadade jag mig, jag var 15, med i distriktslag och i ungdomslandslag och fick en knäskada och det resulterade i att karriären var över.

I dagens Kaliber berättar vi att många barn specialiserar sig inom en idrott tidigt och tränar den idrotten mycket intensivt. Allt fler går också på idrottshögstadier eller idrottsgymnasier. Enligt forskare är elitträningen ofta inte anpassad efter barnens behov och många läkare och sjukgymnaster tycker sig se en ökning av psykiska problem bland dem.

Åttaårige Rasmus Boding älskar sin tennis och han vill ägna sig åt den länge.

– Mitt närmaste mål nu är att nu kommer i januari SALK Open och det är världens största juniorturnering, så den vill jag också komma långt i.

Hur länge tror du att du kommer att hålla på med tennis?

– Tills jag blir kanske 40 år.

Rasmus pappa Jonas har fått en del kommentarer om att han pushar för hårt.

– De säger till mig att jag ofta får lugna mig och komma ihåg att han bara är åtta år. Och sälvklart, den risken finns absolut.

Vad tänker du då när han säger till dig?

– Jag tänker nog oftast att de är lite för svenska. Det är så mycket krockkuddar och skyddsnätverk här i Sverige. Tycker man ska kunna sticka ut hakan och kräva lite mer av till exempel barn, det är min grundtanke.