PUBLIC SERVICE-DEBATTEN

Cilla Benkö: Public service samhällsroll är viktigare än frågan om licensavgift för surfplattor

RADIO- OCH TV-AVGIFTEN. Licensfinansieringen är lika gammal som radio i public serviceregi. Sveriges Radio började sina sändningar 1925, brittiska BBC ett par år tidigare. Redan från början finansierades public service med licensavgifter som betalades av lyssnarna. Mycket har hänt sedan dess.
   Sveriges Radios vd Cilla Benkö kommenterar debatten om radio- och tv-avgiften, som blossat upp efter att Radiotjänst meddelat att skyldighet att betala licens även ska omfatta dem som innehar datorer eller surfplattor. 

Mycket har hänt i medieutvecklingen sedan Sveriges Radio gjorde sin första sänding 1925. Flera radiokanaler har kommit till. Bandspelare blev senare var mans egendom - man kunde spela in radioprogram hemma och lyssna på dem i efterhand. Tv introducerades. Av svartvit tv blev färg-tv. Videobandspelare gjorde det möjligt att efterhandstitta också på tv. Videobutiker gav möjlighet att ersätta public service utbud med hyrfilmer. Kommersiell tv introducerades. Hela kanaler finansierade med reklam och kunde ersätta public serviceutbudet. Internet började upplösa gränserna mellan olika medier. Hyrfilmer kunde tas hem en masse via kabelnät.

Tidningar och andra medieföretag började tävla med etermedierna om att rapportera ”här och nu”; radio och tv blev inte längre ensamma om att erbjuda direktrapporter från sport och stora idrottshändelser.
   Det senaste, inte sista, som har hänt är att tv-bolag distribuerar hela kanaler via internet. Senast har Sveriges Television annonserat att man lägger ut sina kanaler på nätet från och med den 5 februari. Först ut i Sverige var TV4. Därmed går det att titta på ”strömmande tv”, dvs tv-program när de sänds, i en dator, på en surfplatta eller till och med i en smartphone. Frågan om vem som ska betala radio- och tv-avgift har väckts.

Hela denna diskussion berör egentligen bara 3% av hushållen. Det är de hushåll som inte har en tv-apparat men väl en annan apparat på vilken de kan titta på tv. Det innebär att för de allra flesta så har det ingen betydelse om datorer, surfplattor och mobiler blir avgiftspliktiga. Man betalar per hushåll och en avgift gäller för alla apparater man har i hushållet. Så har det varit länge.
   Uppståndelsen har likväl blivit stor efter det att SVT förklarade att man nu lägger ut sina kanaler på nätet. Enligt de formella reglerna i den lag som reglera radio- och tv-avgiften ska alla som har en ”sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv- program” betala. Och de gäller även om utrustningen också kan ”användas för annat ändamål”. En rimlig tolkning är att man ska betala radio- och tv-avgift om man har en tv eller om man har en dator eller en surfplatta.

En möjligen mer intrikat juridisk fråga kan vara om man i princip också ska betala om man har bara en smartphone, det vill säga en Iphone eller motsvarande.
   Frågan är om inte annat teoretiskt intressant. Sist och slutligen avgörs den inte förrän den prövas i domstol. Och där är vi inte än. Frågan kommer aldrig dit om inte Radiotjänst försöker driva in radio- och tv-avgift från de försvinnande få som har en smartphone men inte har någon tv. Men visst, det sker tekniska förändringar. Det finns anledning att fundera på dessa. Idén bakom avgiftsfinansieringen är ju att den som faktiskt utnyttjar public service också betalar.

Uppdaterat:

Man skulle kunna säga att det framför allt är den smarta mobiltelefonen som sätter problemet på sin spets. Några, om än synnerligen få, har en apparat som kan fungerar som tv. En del använder den för att titta på tv, andra inte. Ska då alla som har en smart mobiltelefon utan att ha någon tv betala? Men man kan också säga att detta med mobiltelefonerna delvis är ett villospår. Det är mer av tekniska skäl som betalningsskyldigheten har knutits till en viss apparat. Public service är till för lyssnare och tittare. Men public service är framförallt en samhällsfunktion. Vi ska, för samhällets och demokratins skull, se till att det finns oberoende journalistik och ett kulturutbud med kvalitet tillgängligt över hela landet.

Utifrån denna utgångspunkt är detta med mobiltelefoner skäligen ointressant. Det viktiga är hur det ordnas med en finansiering som inte hotar public service oberoende. Det är public service samhällsroll, inte den tekniska finansieringslösningen, som är det viktiga
   Public servicekommittén föreslog att radio- och tv-avgiften skulle ersättas med en specialdestinerad skatt. Men regeringen ansåg inte det var tillräckligt utrett och aviserade att finansieringsfrågan skulle utredas vidare. Det är väl egentligen mycket klokt. Licensfinansieringen har funnits i nästan 100 år. Den har varit en del av hela konstruktionen av public service, som i sin tur är något som är intimt förknippat med, utan att överdriva, hela den europeiska samhällsmodellen. Den har skapat en direktrelation mellan lyssnare/tittare och public service.

Det är möjligt att licensen bör reformeras eller ersättas av någon annan finansieringsform. Men det är inte så att det finns något enkelt principsvar på finanseringsfrågan. I Finland har licensen ersatts av en specialkonstruerad skatt, lik den som föreslogs av den svenska utredningen. Det tog många år för finländarna att komma fram till sin lösning. I Danmark finns licensen kvar, men rent tekniskt har det sagts mycket klart att också smarta mobiltelefoner omfattas. I Nederländerna har en i praktiken helt vanlig skatt ersatt licensfinansieringen. Där har det verkligen inte blivit bra. Plötsligt har det uppstått intensiv strid om resurser till public service.
   I Storbritannien finns licensfinansieringen kvar och omfattar allt, också smarta mobiltetefoner. Men den som inte använder sin tekniska apparat, det må sedan vara tv:n eller mobiltelefonen, för att titta på strömmande tv utan bara på tv i efterhand, anmäler det och befrias från avgift (men riskerar upp till 1000 brittiska pund i böter vid fusk).

Visst, det sker en förändring som har betydelse för licensfinansieringen i och med att först TV4 och sedan SVT lägger ut strömmande kanaler på nätet. Det är sannerligen inte den första förändringen i etermediernas historia, inte heller den största. Den tekniska förändringen är också en fråga som rör hela Europa och inte bara Sverige. Vi kan i och för sig fatta vilka beslut vi vill. Men vi vore bra dumma om vi inte förstod att vi har mycket att lära av, och lära, övriga Europa. Och mycket viktigt: Regeringen håller redan på att titta på finanseringsformen.  Det finns ingen anledning att dra frågan i långbänk. Men frågan om tv-licensen är trots allt inte den allra viktigaste frågan i svensk politik. Det svenska folket tycks också ta problemet med förhållandevis stort jämnmod.

Europakommissionen har just redovisat siffror för förtroendet för medier i Europa. Svensk radio, i praktiken Sveriges Radio, har det högsta förtroendet (80 %) av alla medier av alla de slag i hela Europa (EU:s medlemskrets). Sveriges Television ligger också i den absoluta toppen med en förtroendesiffra på 70 %. Legitimiteten är mycket hög.
   Vi bevarar inte vårt höga förtroende genom att blunda för problem, däremot genom att förstå deras rätta proportioner.

FOTNOT: Samma text är publicerad på DN Debatt 2 februari

Cilla Benkö
vd Sveriges Radio
twitter.com/cilla_benko