Två segrar firas i Timbuktu

3:41 min

Det är en ovanlig kväll i Timbuktu. Det finns el, man kan titta på tv utan att smyga, och på huvudgatan lyser gatlyktorna för första gången på tio månader.

Det är första lördagen sedan islamisterna lämnade staden. I Fatimas hus kommer och går vänner och kusiner, för att samlas vid den lilla 12-tums tv:n.

Det är kvartsfinal i Afrikanska mästerskapen och Mali är med. Efter en start i moll med Sydafrika som leder så utjämnar de maliska örnarna i 58:e minuten, mål av storstjärnan Seydou Keita, lagkaptenen som tillägnat varje seger i turneringen sitt land i krig, halva Mali ockuperat i tio månader av militanta islamister som infört stränga sharialagar, helt främmande för Malis öppna och toleranta form av islam.

Tv och titta på fotboll har man fått ägna sig åt i hemlighet, inne i husen, inte ute på gatan som är så vanligt annars, att grannarna samlas utanför runt en tv.

– Vad gör de, de spelar ju som kvinnor, de borde vara patrioter och vinna den här matchen för sitt land, vi behöver det, klagar någon framför tv:n när Mali missar ett anfall.

Men trots att matchen är så viktig går samtalet över i annat så fort spelet saktar av lite.

– Varför gick fransmännen in själva i Kidal, utan några maliska styrkor alls, det är något skumt med det, är det oljan de vill åt?

– Ha, om det finns någon olja alls däruppe och Frankrike tar upp den dess bättre, nu är det ju ingen som gör det, inte vi i alla fall, argumenterar någon annan genast emot.

Varje person som andas kritik mot Frankrike just nu får vänta sig mothugg, tacksamheten är stor mot den gamla kolonialmakten som efter tre veckors militäroffensiv jagat bort islamistrebellerna från städerna i norr.

Någon kommer in med en påse nygrillat lamm, alla delar när bitarna läggs upp på en plastbricka på en av mattorna som täcker hela golvet.

Abli kan inte stanna tills matchen är slut, han måste gå och parkera bilen klockan 20, när utegångsförbudet inträder och bara militärfordon får köra på gatorna.

De franska styrkorna finns på plats i staden, pansarfordon uppställda på torgen.

Efter förlängning är det fortfarande oavgjort och det blir straffläggning. Nana måste gå ut ur rummet, hon vågar inte titta för att det är för spännande.

Adama gömmer ömsom huvudet i tröjan, ömsom hjälper han till i spelet med hela kroppen där han ligger utsträckt på mattan framför tv:n, och rullar runt i små glädjekrumbukter.

Malis spelare sätter straff efter straff och så missar Sydafrika en till och matchen är avgjord.

– Nu har vi vunnit två gånger, först befrielsen, från islamisterna, en stor seger, och så fotbollen också, säger Mohamed.

Och vem på Timbuktus gator fyllda av inblåst ökensand kunde bry sig om utegångsförbudet en kväll som denna?